BLOGG Principen om jämbördiga parter är grundläggande för att lösa konflikter. Vi kallar det maktdelning mellan de olika statsmakterna regering, riksdag och medierna, som i Sverige kallas den tredje statsmakten. Tyvärr upplevde jag inte att Boisen förstod min poäng, ej heller kom den biten med i programmet SVT-programmet ”Mötet”.

I sociala medier, synnerligen Twitter, trendar just nu jag och journalisten Frida Boisen. I SVT-programmet ”Mötet” diskuterade vi näthat och den stora klyftan som finns mellan å ena sidan ”verklighetens folk” och å andra sidan delar av medieetablissemanget.

Nu blev det till viss del lite shit-show, känslor och one-liners. Det är i sig inget konstigt, tv-formatet inbjuder till det och det är traditionellt det som blir bra ”teve”. Men bortom de yviga gesterna och hårda orden noterade jag en sak som jag gått och tänkt på.

En stor del av samtalet kom att handla om en text jag tidigare skrivit som handlar om hur man ”hatar och hotar” journalister på rätt sätt. Det är mångbottnad text där jag tar avstamp i hur journalister använt journalistiken instrumentellt, alltså att bevekelsegrunden har varit allt annat än att förstå människor – snarare att de ska straffas. Det kan vara att folk blir av med jobbet, de blir socialt ostracerade eller ”uthängda”. Ofta för att de yttrat en åsikt som av journalister och mediepersonligheter inte anses okej.

Detta är inget nytt. Debatten om ”åsiktskorridoren” och ”tonläge” har funnits länge. Och inte helt oväntat väcker ämnet starka känslor. Så även när jag mötte Frida Boisen.

Jag försökte förklara på olika sätt att texten ska förstås som att jag vill uppnå en terrorbalans mellan å ena sidan den samhällsklass som återfinns i de stora etablerade medierna och å andra sidan ”verklighetens folk”. Jag hänvisade bland annat till principen om maktdelning, att medier anses vara den tredje statsmakten. Samtidigt försökte jag göra poängen att vi saknar en motvikt mot just medier och uppburna journalister.

Konflikt uppstår när det råder ojämna styrkeförhållanden. Därför har vi exempelvis en modell på arbetsmarknaden där arbetstagaren och arbetsgivaren ska vara jämstarka parter. Av samma skäl förklarade jag att det behövs en terrorbalans även gentemot medier.

Men Frida Boisens spontana reaktion var att ordet ”terror” låter hemskt. Jag minns inte exakt hur orden föll och tyvärr kom inte det replikskiftet med i programmet. Dock, trots att jag försökte förklara vad begreppet ”terrorbalans” betyder upplevde jag inte att hon förstod vad jag sade. Jag jämförde med kalla krigets axelmakter och jag drog paralleller till varför medier kallas just tredje statsmakten. Och förstås hänvisade jag till principen om maktdelning.

Istället resonerade Boisen att om vi bara kommer överens om att vi ska vara snälla mot varandra så blir allt bra. Och där någonstans körde vårt samtal fast, där vi bägge stampade i varsin hörna.

Det är uppenbart att det finns en stor och djup klyfta i samhällsdebatten där vi, som är på olika sidor om vallgraven, helt enkelt inte förstår varandra. Mycket av min irritation mot mediepersonligheter som Frida Boisen utgår från premissen att hon faktiskt förstår varför arbetsmarknaden har jämstarka parter, varför vi har maktdelning och varför principer om terrorbalans visat sig fungera.

Nu har jag förstått att dessa resonemang tycks vara henne främmande. Av samma skäl hjälper det knappast att var arg på henne, vilket jag noterat att många i sociala medier faktiskt är.

Ni som skäller och skriver nedlåtande saker till henne på Twitter, snälla sluta med det. Det är mycket bättre om vi istället försöker hjälpa Boisen förstå varför maktdelning är en förutsättning för demokrati. Vidare även varför medier i Sverige kallas tredje statsmakten.

Om hon bara får en chans att förstå tror jag vi i framtiden kan ha mycket bättre samtal om varför många är arga, skriver elaka saker och känner sig frustrerade över medierna. Det vinner vi alla på.