De trekantiga breven

Galina Dekany berättar om det trekantiga brevet. Foto: Nyheter Idag
  • Fredag 19 apr 2019 2019-04-19
E-post 130

KULTUR Det blir allt färre levande människor som kan berätta om minnena från andra världskriget, oavsett om det är vittnesmål från Nazitysklands koncentrationsläger eller från soldater vid fronten. Jag begav mig på ett öppet möte arrangerat av Ryska riksförbundet för att lyssna på en som fortfarande är i livet. – Vet ni skillnaden på ett trekantigt och ett fyrkantigt brev? frågar Galina Dekany retoriskt.

Den 17 år gamla Yakov Lazirovich Ashurov viker ihop ett trekantigt brev någonstans vid fronten i Stalingrad. Han vill berätta för familjen i Baku, Azerbajdzjan, att han fortfarande är i livet. Han skriver sina brev på språket Judeo-Tat, en variant av persiska som talas av bergsjudar i Kaukasien och han har ställt upp frivilligt i den sovjetiska armén för att möta Hitlertysklands arméer som nu anfaller österut.

Yakov är en av miljontals soldater vid fronten som skickar de trekantiga breven.

Ungefär 150 mil nordväst om Stalingrad är staden Leningrad belägrad av nazisterna. Ordern från Hitler är tydlig, staden ska jämnas med marken. Ens inte om Sovjet frivilligt kapitulerar ska staden stå kvar. En ockupation anses inte rationellt, då skulle nazisterna behöva ansvara för matförsörjning till invånarna. Det är således bättre, enligt Hitlers logik, att låta invånarna dö.

En av de som riskerar att svälta ihjäl är den unga flickan Galina Dekany, men hennes mamma har stoppat undan ett litet förråd med extra mat vilket ger henne något bättre förutsättningar än många andra. Emellertid pågår belägringen i över två år och till slut är nöden extrem.

Hösten och vintern 1941 till 1942 året därpå dör tusentals människor dagligen. Många svälter ihjäl. Men Galina och tusentals andra i staden vägrar ge upp och omvärlden förundras över motståndsviljan.

I ett geopolitiskt stenkast västerut från Leningrad hittar vi Stockholm. Här har det beslutats att ge nazityskarna fri lejd genom landet, den så kallade permittenttrafiken. Det var inte till hjälp för Galina, men hon lyckades trots allt överleva.

Nu bor hon i Södertälje och har hunnit bli gammelmormor. Hon berättar, med gråten i halsen, om minnena från kriget.

– Vi var inte rädda för döden. Man kan dö i krig av att bli skjuten, det går snabbt och sen är det över. Men det finns en annan död som är mycket värre. Att svälta ihjäl. Det går långsamt, mycket långsamt, berättar hon.

Hennes berättelse påminner i flera avseenden om judar som överlevt koncentrationsläger. Och plötsligt håller hon upp två brev. Ett brev är fyrkantigt, alltså ett brev i ett kuvert. Det andra är ett trekantigt brev på gulnat papper.

– Vet ni vad skillnaden är på dessa brev? frågar hon retoriskt.

Under kriget hade i princip varje familj en son, en pappa eller ett syskon – eller i vart fall en släkting – som befann sig någonstans i eller i närheten av frontlinjen. All kommunikation ägde rum brevledes och inte alla brev var önskade.

– De fyrkantiga breven är dåliga nyheter. De trekantiga är positiva, säger hon.

Om en soldat mist livet i kriget meddelades anhöriga på myndigheternas brevpapper. Dessa brev skickades i fyrkantiga kuvert. Däremot, om ett brev var trekantigt, då var det ett brev från soldaten själv – vilket betyder att familjen direkt förstår att deras anhörige är i livet.

Det var inte bara brist på mat i Leningrad och vid fronten. Det var brist på nästan allt, utom möjligen elände. Det var så illa ställt att det inte fanns kuvert för soldater, det var till och med svårt för många att ens hitta ett papper att skriva på.

Således, när ett brev hem skulle skickas, veks pappret inåt i en trekant så att brevet blev sitt eget kuvert. När jag ringer svärmor borta i Uralbergen för att fråga om hon känner till dessa trekantiga brev får jag till svar att hon själv har sparat ett sådant från en släkting.

I dag är det enkelt att räkna de soldater från fronten i andra världskriget som fortfarande är i livet. Av de som överlevde kriget har, om inte på grund av annat, nästan allihop dött av ålderdom. Men de är inte bortglömda.

Den nionde maj arrangeras varje år det ”odödliga regementets marsch”. Det är på samma dag som alla vapen visas upp på militärparaden på röda torget. Miljontals människor marscherar med svartvita bilder på sina släktingar som stred mot nazisterna. Och det är långt utanför vårt grannland i öst som dessa marscher äger rum.

I Sverige planeras liknande marscher. Den fjärde maj i Luleå, den femte maj i Stockholm, den nionde maj i Göteborg och den elfte maj i Falun. Om du ser dem på stan, ta gärna en titt på de svartvita bilderna. Om det inte vore de människorna hade Nazityskland förmodligen vunnit kriget. Då hade Europa sett helt annorlunda ut och antagligen hade inte jag, som är både jude och zigenare, skrivit den här texten.

Kanske bär någon någonstans även ett porträtt av 17-årige Yakov?

Det sista brevet hans familj tog emot var fyrkantigt.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag