Cilla Benkö, vd för statsradiosändaren ”Sveriges Radio”, argumenterar i en debattartikel i Expressen den 19 november för att den skattefinansierade statliga radion är en nyttighet som genom sin ”opartiska” nyhetsförmedling levererar ”gemensamma verklighetsbilder”. Vad Benkö inte förstår är dock att statsradions nyhetsförmedling och utrikesrapportering är allt annat än opartisk och att idén om ”gemensamma verklighetsbilder” är en totalitär tankefigur som hör hemma i fascistiska och kommunistiska system och inte i en liberal demokrati, skriver Christian Palme, tidigare utrikesjournalist och kommunikationschef.

Idén om att statsmediernas uppgift bör vara att leverera ”gemensamma verklighetsbilder” lanserades av den vänstermärkta medieprofessorn Jesper Strömbäck i den statliga demokratiutredningen i mitten av det förra årtiondet. Begreppet lyftes för två år sedan upp av ”Parlamentariska public service-kommittén” (SOU 2018:50) som huvudmotiv för att ersätta den frivilliga TV-avgiften med en obligatorisk beskattning av alla löntagare och pensionärer.

Varken Strömbäck, Benkö eller medlemmarna av den statliga utredningen tycks dock ha insett att begreppet ”gemensamma verklighetsbilder” är en renodlat totalitär tankefigur.

De kommunistiska samhällen som existerade i vår närhet före 1989 byggde i väsentlig grad på ”gemensamma verklighetsbilder” som levererades av statliga etermedier och statliga tidningar som ”Pravda”, ”Neues Deutschland”, ”Rude Pravo” och ”Scinteia”. Det var en tillrättalagd verklighetsbild, där väsentliga fakta undanhölls och där endast en hårt politiserad tolkning (eller verklighetsbild) var tillåten.

Nyhetsförmedling i liberala samhällen är en motsats till detta: de är och bör vara präglade av det som är typiskt för en komplicerad verklighet, en mångfald av verklighetsbeskrivningar, ibland motsägande, ibland otydliga, ofta tentativa i väntan på att historisk tolkning ska leverera ett säkrare svar.

Utifrån denna mångfald bygger medborgare i demokratiska och liberala samhällen upp sina egna verklighetsbilder och gör sina egna val. Detta är inte, som Benkö försöker argumentera för, en svaghet, utan en styrka.

Det finns aktuella undersökningar som visar att omkring en fjärdedel av landets befolkning är mycket missnöjd med statsmediernas arbete. Detta är individer som inte delar de ”verklighetsbilder” som statsmedierna kräver att få formulera åt oss.

Benkös påstående att nyhetsförmedlingen i statsradion ”Sveriges Radio” (och, implicit, i statstelevisionen ”Sveriges Television”) är uttryck för en objektiv och opartisk nyhetsförmedling är därtill helt falsk.

Jag lyssnar eller tittar ytterst sällan på statlig svensk TV och radio, men brukar några gånger varje år göra en privat ”benchmarking” där jag jämför en eller ett par dagars utrikesrapportering i de statliga etermedierna med ett urval internationella kvalitetsmedier, både tidningar och etermedier.

Resultatet är alltid lika chockerande: utrikesrapporteringen i de statliga svenska etermedierna framstår som extremt skev, med ett djupt grundat vänsterperspektiv som starkt skiljer sig från rapporteringen i de internationella medierna.

Ett av de internationella medier som jag brukar jämföra med är USA:s PBS, eller Public Broadcasting System. Det är en sändare som faktiskt liknar de svenska statsmedierna, även om den inte är statlig. PBS finansieras med federala, delstatliga och privata medel och är organiserad i stiftelseform.

Sändarens paradprogram är den timslånga nyhetssändningen PBS Newshour som sänds varje kväll. Programmet leds inte av en studioreporter som får sina frågor och texter författade av en osynlig redaktör, utan av den erfarna seniorreportern Judy Woodruff (född 1946, och alltså 74 år).

PBS Newshour är allt vad nyhetssändningar i svenska etermedier inte är: grundliga, analytiska, kunskapsrika, med diskussioner där deltagarna får prata till punkt och där det är verkliga experter som står för analysen, och inte halvbildade reportrar.

En närgranskning av vad enskilda reportrar i de statliga svenska etermedierna producerar är lika upprörande. Statsradions nyhetsredaktion har t.ex. en ”migrationskorrespondent” som snarare är en aggressiv aktivist och propagandamakare för fri migration, än objektiv reporter.

Rapporteringen från Afrika och Latinamerika har under många år varit präglad av ett skevt urval av nyheter och en analys som speglar en extrem och av vänsterperspektiv dominerad syn på världen och där väsentliga frågor utesluts från bevakningen.

En tidigare ”ungdomskorrespondent” har under många år producerat nyhetsinslag och dokumentärprogram som är konsekventa uttryck för en extrem verklighetsbild, mer politiserad vänsteraktivism än opartisk nyhetsförmedling. Denne ungdomskorrespondent är också undertecknare av det märkliga ”rasistuppropet” som nyligen krävde en finmaskig rasregistrering av radioföretagets medarbetare.