DEBATT: En konstitutionell reform brådskar

Foto: Ankara (CC BY-SA 3.0)
  • Onsdag 17 feb 2021 2021-02-17
E-post 132

Allt fler kloka människor inser samma sak. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart, skriver Leif V Erixell.

Inte bara f.d. chefen för Riksrevisionsverket  Inga-Britt Ahlenius med god inblick i statens olika defekter och irrgångar förordar en grundlagsreform. Flera andra även juridiskt skolade tycker likadant. Även själva talmannen äskar på viktiga reformer liksom juridiskt skolade politiker.

Varför är konstitutionen i ett demokratiskt land viktig? Av flera skäl. De främsta är att det sätter ramarna för det politiska beslutsfattandet, sätter hämsko på det politiska godtycket och säkrar de grundläggande mänskliga rättigheterna från makthungriga politiker i deras dagliga arbete. Ett parti som svepts in i maktens korridorer av en tillfällig opinion ska inte enkelt kunna omstöpa landet och kullkasta rättigheter som de inte anser sig behöva för att skapa sitt utopia. Historiska exempel på detta beteende lär inte behöva redovisas. Såldes är maktdelning och grundlagssäkrade rättigheter oundgängliga för frihetens, välståndets och demokratins bevarande. För att åstadkomma allt detta har samhällsfilosofiska guldkorn under stor möda vaskats fram ur mineralbäddarna från forna civilisationer och samhällen. Den viktigaste, förutom särskilt skyddade rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt, är maktdelningsprincipen. Den innebär att inte en enda institution – som den svenska riksdagen – ska ha all makt utan den ska balanseras av andra institutioner som en författningsdomstol och ytterligare en kammare. Lägg till detta den alltid osäkra men ytterst viktiga ”tredje statsmakten” – en frihetlig och medborgartillvänd ”press”.

Ledarskapet är a och o

Även det sätt på vilket politisk ledarskap väljs är av största betydelse. Vi ser nu en handlingsförlamning i landet inför svåra problem och ett ledarskap som faller i förtroende hos befolkningen. Det är uppenbarligen inte de mest lämpade som premieras i det svenska valsystemet.  Man talar om ”folkstyre” i portalparagrafen på vår regeringsform men  vårt nuvarande valsystem med färdiga listor kontrollerade av en liten klick partiledare (och inte sällan baserade på i sig kompetenslösa kriterier som etnicitet eller kön) lämnar mycket lite utrymme för medborgarna att välja på person och därmed utkräva personligt ansvar efter utfört värv. Dessa ”knapptryckarkompanier” måste således bort.

Hur?

Här inställer sig förstås frågan: kommer vår nuvarande politiska klass att initiera ändringar som gör att de själva riskerar att berövas sin (illa brukade) makt? Säkerligen inte.

Här krävs en ny folkrörelse, vilket sannerligen inte blir lätt eftersom dessa frågor upplevs som ”svåra” och därmed inga ”valvinnare”. Fast i grunden är de ganska enkla, bara man förstår varför vi behöver reformera grundlagarna. En bättre kvalitet på ledarskapet, som inte ständigt sätter landet i stora problem, till exempel vad gäller elförsörjning och migrationspolitikens samhällskonsekvenser, torde vara en viktig komponent för att få folk att inse att frågan är brännande och kräver handling.

Lappad och lagad men ändå defekt

Grundlagsreformerna från 1970-talet har lappats och lagats, men de grundläggande problemen gällande centralism, öppning för lagstiftningsinflation samt dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten har kvarstått. Detta har påtalats i till exempel Demokratirådets rapport från 2004, kritik som tyvärr i stort sett klingat ohörd. Alliansen hade även inför 2010 års grundlagsändringar möjlighet att införa en författningsdomstol. Man hade en bred majoritet där även Miljöpartiet ingick, men Moderaterna med Reinfeldt i spetsen ville inte förnärma Socialdemokraterna som är det parti som förutom Vänsterpartiet tydligast vill behålla den i stort sett otyglade svenska demokratiska centralismen.

Minoritetsregeringar och ”folkstyret”

Sveriges konstitution är mycket väl anpassad till minoritetsstyre (RF 6 kap.) samtidigt som 1:a paragrafen i Regeringsformen säger att vår demokrati bygger på ”folkstyre”. Ytterligare en contradiction in terms som präglar hela den, ur en frihetlig och demokratisk maktdelningssynpunkt, ytterst svaga Regeringsformen från 1974.

Några åtgärder

Enmansvalkretsar (”first past the post”) där alla kandidater till den politiska makten – och inte bara partiledarna – är tvungna att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för partiledningen. Med det föreslagna valsystemet skulle förmodligen ”fyra av fem av dagens rikspolitiker aldrig ha en chans att bli valda i raka personval”.

En annan risk med ett partikollektivistiskt system av nuvarande typ är att personer från tätbebyggda områden och huvudstaden premieras genom en populationseffekt.  Det är dock viktigt att även glesare befolkade delar av landet kan representeras, i statens högsta beslutande organ. I mitt förslag – presenterat i boken Omstart Sverige – kallas denna del av staten för ”Landsrådet”. Den blir då förutom riksdagen en andra kammare och består av representanter från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen, som i sin tur har egna parlament. Landskapen har den historiska kontinuitet och inarbetade identitet som är viktig för demokratisk uppslutning och engagemang. En verklig subsidiaritetsprincip införs.

Staten (de två kamrarna) bör få ett tydligt begränsat mandat enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger klara ansvarsförhållanden gentemot väljarna. Inga-Britt-Ahlenius idé om en fristående institution som (inte tillsätts av regeringen) som granskar statsråden är ytterligare en högst rimlig komponent i reformeringen.

Detta är bara några av de saker som behöver göras om Sverige inte ska förvandlas till en tredjerangsnation med svåra inre problem och ett accelererande förfall genom etnisk enklavering, tung kriminalitet, inskränkta rättigheter, energibrist och ett fallande välstånd.

1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. En frihetlig och frigörande förnyelse av vårt konstitutionella system brådskar – och därefter en efterlängtad omstart.

Om debattören

Leif V Erixell

Författare och demokratidebattör

Ordf. i Medborgarrättsrörelsen i Sverige, MRRS

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag