Skolbarn ska läsa Förintelseöverlevares biografier, förnekande av Förintelsen ska förbjudas, Förintelsemuseum ska inrättas och alla skyltar med sina goda värderingar. I verkligheten är alla upptagna med att säga rätt saker utan att göra något åt problemen i sig. Att fler och fler judar lämnar Sveriges tredje största stad är sekundärt i det skeva resonemang som Malmös antisemitism blivit. Ann-Cathrine Björk och Edward Nordén från Medborgerlig Samling Skåne skriver om antisemitism och förljugenhet i Malmö.

Även i år kom, och gick, diskussionen om Malmös antisemitism. Den kommer varje år eftersom problemen och trakasserierna ökar trots politikers och ledarsidors förmanande och fördömande. I verkligheten är det så att debatten om antirasism och 1930-talet aldrig har varit mer högljudd samtidigt som judar lämnar Sveriges tredje största stad på grund av trakasserier och hot. Det föranleder en diskussion om vad det verkligen är som pågår i Malmö.

Judiska församlingen i Malmö grundades 1871 och dess bildande skedde ungefär tio år efter att lagen som förbjöd judar att bosätta sig var de ville över hela Sverige avskaffades. Varken judar eller antisemitism är därmed något nytt inslag i Sveriges tredje största stad. Ändå är det möjligt att så många judar vill lämna Skånes största stad att ingen substantiell judisk befolkning finns i Malmö om något decennium. Vad är det då som händer? Alla politiker och journalister vet vad som händer. Men alla andra gör inte det.

Årets debatt om antisemitism inleddes utifrån en rapport som Malmö stad beställt. Rapporten konstaterar att: ”Antisemitismen i Malmö är ett verkligt problem med tydliga offer, men frågan är mer mångbottnad än vad den ibland beskrivs som.”

Det finns skäl att anta att nästan samtliga judiska barn i Malmö utsatts för antisemitism, även i form av konkreta trakasserier och hot. Både högerextremister och vänsterextremister nämns och det är sannolikt det mångbottnade som rapportförfattaren syftar på. Det som sticker ut är dock det som brukar benämnas som ”importerad antisemitism”. Det judehat som kommit med migranter från Mellanöstern-Nordafrika. Ursäktad av många svenska politiker som ”Israelkritik” och därigenom legitimerad av några av stadens tyngsta socialdemokratiska politiker.

Det är i Malmö som regeringspartiets ungdomsförbund skanderar ”Krossa sionismen!” samtidigt som regeringen varnar för 1930-talet, samtidigt som Malmös socialdemokrater vill ha ett Förintelsemuseum och undersöka antisemitismen i staden. Undersökningen görs av en politiker vars ungdomsförbund (Ung vänster) även de sjunger ramsor om att ”krossa sionismen”. Allt detta i en stad där man har haft demonstrationer med hundratals människor som skanderar om att döda judar och att man ska minnas Khaybar.

Ramsan på arabiska är ”Khaybar, Khaybar – ya Yahud, jaysh Muhammad saufa ya’ud”, och betyder ungefär ”Khaybar, Khaybar – o judar, Muhammeds armé skall återvända”. Den syftar till slaget vid Khaybar år 628 när profeten Muhammed intog staden och betvingade judarna. Staden Khaybar ligger 15 mil norr om Medina i dagens Saudiarabien. Den terrorstämplade shiamilisen Hizbollah har döpt raketer efter Khaybar. Raketer som skjuts mot Israel.

Denna ungefärliga geografiska bakgrund har även de som deltog i demonstrationen i Malmö. Även de som kastade brandbomber mot synagogan i Göteborg och demonstrerade i Malmö. Demonstrationen följdes även den av brandbomber utanför judiska kapellet. När den danske politikern och provokatören Rasmus Paludan skulle bränna en koran förra året blev det upplopp och även då skreks det om Khaybar och judarna.

Paludan stoppades vid gränsen och Malmös politiker uttryckte glädje över att Malmö slapp rasism, hat och uppvigling. Man tar sig för pannan. I verkligheten så har nog många av dem pustat ut eftersom de har tappat kontrollen över antisemitismen, hatet och det våldskapital som följer. Ingenting är löst. Det är därför vi kommer att höra samma monologer nästa år också.

Inte heller hjälper det att ge sken av att konflikten i Mellanöstern legitimerar trakasserier och fördrivning av judar i Sverige. Det är en absurd logik som ska bemötas som det nonsens det är. Den som har fått en fristad i Sverige har ingen som helst rätt att utöva hot och våld mot någon i vårt land. Men det är här det blir svårt politiskt. Det är ju väljargrupper. Inte sällan till just de partier som styr Malmö, och de som önskar styra.

Det blir svårt i den svenska politiska korrekthetens logik när en etnisk eller religiös minoritet trakasserar en annan minoritet. Det var lätt när kritiken gällde nazister men komplicerat när vänsterns och Mellanösterns antisemitism blir påtaglig. Det var lätt att hänvisa till en Förintelseöverlevares ord och dennes självbiografi men komplicerat när en mobb skriker antisemitiska ramsor på arabiska mitt i Malmö. Att det pågår parallellt ger en surrealistisk känsla.

Vuxna som inte kan agera när judar lämnar Sverige på grund av trakasserier tycker ändå att det är viktigt att skolbarnen läser Förintelseöverlevares berättelser. Vi tror att det är rimligt att utmana tanken här. Vad exakt är det vuxna vill förmedla till skolungdomar? Att det ur ett historiskt perspektiv är viktigt att känna till antisemitismens skenande under 1930-talet som slutade med ett försök att utrota judar? Eller är det ämnat att skapa tankar hos unga vuxna att våga stå emot grupptryck och grupptänk? Toleransfrämjande?

Eller ska vi fostra ännu en generation till att uttrycka fina ord om antirasism på sociala medier medan Malmös judiska skolbarn inte kan gå i vilka skolor de vill?

Ann-Cathrine Björk, ordförande, Medborgerlig Samling Skåne

Edward Nordén, vice ordförande, Medborgerlig Samling Skåne