Sverigedemokraterna kritiserar – med rätta – Socialdemokraternas planer på att tvångsblanda elever från problemskolor och välfungerande skolor. Men kritiken är inkonsekvent, eftersom SD själva driver förslag som skulle drabba förskolebarn på samma sätt, skriver Susanne Nyman Furugård, grundare av Hållbar familjepolitik NU.

Sverigedemokraterna Patrick Reslow och Jörgen Grubb skriver i en artikel i Nyheter Idag (3/11) om att alltfler kommuner samt Socialdemokraterna på riksnivå vill göra som i Trollhättan: stänga problemskolor med hög andel invandrarelever och bussa eleverna till väl fungerande skolor med förhållandevis många svenska elever. Det här är ett ”integrationsexperiment” på våra barns bekostnad i form av försämrad trygghet och studiero, menar författarna.

Jag kan bara hålla med, men önskar att de och deras parti insåg detta även när det gäller förskolebarn.

För dessa vill SD utsätta för ett likartat experiment: ”obligatorisk förskola för barn i utsatta områden från tre års ålder”. Syftet med förslaget är att barnen ska lära sig svenska för en bättre integration, vilket kan tyckas välment och begränsat till en mindre grupp. Men förslaget påverkar även andra barn i förskolan, på precis samma sätt som den ”påtvingade integrering” i skolan som SD kritiserar.

SD har inte preciserat hur de tänkt att förskoletvånget för icke-svenskspråkiga barn ska genomföras. Men fakta är att fler barn i förskolan kräver mer personal.

I dag råder stor brist på personal, både utbildade förskollärare och barnskötare. Trots att man i stället tagit in många outbildade (30 % 2018), går förskolan sedan länge på knäna med för stora barngrupper och för lite personal. Dessutom finns det flera förskolor där ingen i personalen pratar svenska, likaså förskolor där inga barn pratar svenska.

För att icke-svenskspråkiga barn ska lära sig svenska i förskolan måste det naturligtvis finnas svenskspråkig personal – men också svenskspråkiga barn.

Det leder till två oerhört viktiga frågor som förespråkare av obligatorisk språkförskola borde kunna svara på: Hur stor andel svenskspråkiga barn krävs det i en grupp för att de icke-svenskspråkiga barnen ska lära sig svenska? Hur stor andel icke-svenskspråkiga barn kan man tillföra en grupp utan att de svenskspråkiga barnen hämmas i sin språkutveckling?

Vid 3 års ålder befinner sig barnet mitt i en kritisk period (0-5 år) för språkutveckling och påverkas starkt av vilket språk som talas i omgivningen och hur väl. Därför är sannolikt svaret på frågorna ovan: ”en mycket stor andel svenskspråkiga och en mycket liten andel icke-svenskspråkiga”. Så ser det inte ut på många håll i dagens Sverige på grund av alltför stor invandring och segregation.

För att uppnå en sammansättning av förskolegrupperna inom dessa ramar, måste troligen bussning/tvångsflytt ske av antingen icke-svenskspråkiga barn till förskolor med stor andel svenskspråkiga, eller vice versa. Ändå lär det inte räcka, eftersom det finns för många icke-svenskspråkiga barn för att man ska kunna blanda optimalt.

Användningen av svenskspråkiga barn som dragarbarn åt icke-svenskspråkiga riskerar därför, precis som i skolan, att ske på bekostnad av dragarbarnens utveckling. I vilken utsträckning det sker redan i dag i förskolan och skolan borde också diskuteras.

Det är bra att Sverigedemokraterna vill sätta stopp för tvångsblandningen i skolan, men tyvärr framstår deras kritik som hyckleri när de samtidigt driver förslag som skulle drabba förskolebarn på samma sätt. Det enda konsekventa är att skrota förslaget.