Kravallerna efter koranbränningen i Malmö visar den intoleranta och våldsamma sidan av islamism. Allt för länge har vänsterns oheliga allians med islamister fått styra politiken. Sverige behöver istället stärka den nationella identiteten som vilar på sekulära, upplysta och demokratiska traditioner för att stå emot och slå ner islamismen, skriver Shervin Ahmadzadeh (L) och Nima Rostami, advokat och debattör.

Tolerera inte våldsam politisk islam som bär på ett tusenårigt våldskapital gentemot icke-troende, mot andra religioners utövare samt mot sekularismen!

Enligt 1 kap. 2 § i regeringsformen (grundlag) ska de religiösa minoriteternas samfundsliv främjas. Hur ska då en religion som islam  – som också är en politisk ideologi – som i grunden är antidemokratisk och påminner om fascismen främjas utan att det leder till att demokratin undergrävs? Det är naturligtvis omöjligt och låter som ett dåligt skämt. Men ändå fortsätter bidrag av olika slag att gödslas över islamister som står i direkt motsats till sekularism och demokrati i det moderna Sverige.

Rätten till religionsfrihet är grundlagsskyddad samtidigt som det finns en ännu viktigare grundlagsskyddad angelägenhet, nämligen våra tryck- och yttrandefrihetsgrundlagar. Det ena utesluter givetvis inte det andra.

I Sverige har det länge rått yttrandefrihet. Det ger dig en rätt att kunna utmana heliga skrifter och gestalter.

Koranbränningen i Malmö är ett sådant uttryck. Men en skara våldsbejakande islamister med rötter i MENA-länder påminner oss åter genom upplopp att yttrandefriheten inte kan tas för given. Denna gång kraftfullare än 1988 då Salman Rushdie utgav sin bok om Satansverserna.

Islamister utfärdade då en fatwa (dödsdom) mot Salman Rushdie. En fatwa som försatt Rushdies liv i fara i decennier. Ett starkt bevis på islamisternas intoleranta och våldsamma kultur som står i motsats till västerländsk tolerans.

I ett sekulärt statsskick ska en religiös tro kunna utstå kritik och granskning, detta har också varit rådande när det gäller kristendomen i Sverige. År 2018 var den senaste gången som Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo, som gestaltade bibliska helgedom i homosexuella miljöer, visades. Utställningen kritiserades av kyrkliga företrädare. Men utställningen stoppades aldrig och utställningslokalerna blev – naturligtvis – heller aldrig utsatta för vandalisering.

Med koranbränningen i Malmö är det dock annorlunda. Den har rört upp starka känslor bland en mobb av muslimer, islamister, som anser att deras religion står över andras den grundlagsskyddade rättigheter.

Problemet är att denna mobb är främmande för värderingar som sedan länge är allmänt accepterade och vedertagna i Sverige. I sociala medier har man på fullaste allvar kunna läsa kommentarer från unga muslimer om att det borde vara förbjudet att bränna koranen.

Respekten för religions-, yttrande- och tryckfrihet har varit Västvärldens och Sveriges framgångssaga. Det sekulära samhället där religion är en privatsak är en svensk tradition.

Men denna modell har under de senaste dryga tre decennierna blivit allvarligt skadad när vänstern har ingått en ohelig allians med islamister och relativiserat de antidemokratiska ideal islamismen besitter. Vänstern har inte förstått islamismens jargong, kultur och ideologi.

Vänsteretablissemanget har tyvärr heller inte förstått islamisters våldskapital som har byggts upp i drygt 1400 år.

”Sann islam och öppen sekularism kan sannerligen inte samexistera. När du anammar den ena, förvägrar du definitivt den andra.” (Yousef Al-Qaradawi, Chefsideolog och Ordförande för The European Council for Fatwa and Research).

Åratal av bistånd, kommunal och statligt stöd åt olika moskéer och islamiska föreningar utan insyn av deras ickedemokratiska innehåll och verksamhet har kraftigt underminerat demokratin i Sverige. Vänstern har alltså inte bara varit passiv och krypt för islamister utan direkt, med skattemedel, sponsrat verksamhet som skadar den svenska demokratin.

Islamisters antisemitiska, rabiata anti-USA- och Israelhållning, dess patriarkala strukturer samt intolerans mot kritik är skadlig och passar inte in i den västerländska demokratiska traditionen. Dessa krafter har i allt väsentligt tillåtits undkomma kritik och har med stöd av de befintliga spelreglerna i ett demokratiskt samhälle byggt upp ett våldskapital som nu sätter skräck i samhället.

Inte nog med att det svenska etablissemanget skyddar våldsbenägna islamister och imamer, man avvisar numera en dansk medborgare på två år. Skälet är att man i praktiken hellre vill värna lättkränkta islamister än att värna yttrandefriheten.

Polisen motiverar beslutet med fara för allmän ordning och säkerhet, vilket är oacceptabelt. Polisens godtyckliga hantering av indraget tillstånd för konstnärlig yttring och grundlagsskyddad rättighet måste betraktas som en kapitulation för våld, hat och hot.

Detta är dock ett konkret bevis på vilket inflytande aggressiv politisk islam och våldsbejakande islamisters har över svensk politik.

Att ge vika för islamisters påtryckningar denna gången bådar inte gott. En svensk ska inte återigen tiga, igår var det inför nazismen och idag inför fascistisk och våldsbejakande islamism.

Polisen i Skåne tror att man genom att neka tillstånd för koranbränningar kan undvika konflikt. Men då förstår man inte att islamister kommer att fortsätta att flytta fram konfliktpunkten. Nu har de dessutom sett att polisen viker ner sig och att det går att skrämmas.

Historiskt har vi sett att det är en mycket dålig idé att ge efter för islamister. Det är dåraktigt att tro att det går att föra någon som helst konstruktiv dialog med en motpart vars intresse är att inskränka demokratin.

Mot islamismen är vi i behov av sammanhållning som står för en stark nationell identitet och gemenskap. Det skyddsvärda objektet ska vara det svenska intresset, demokratin och sekularismen, inte importerad våldsbenägen utländsk islamism.