Den svenska vapenexporten har ökat med 60 procent sedan slutet av 90-talet. Under samma tid har bilden av Sverige som en humanistisk stormakt med feministisk utrikespolitik, jämställdhet och HBTQ-rättigheter kablats ut över världen. Det hänger ihop, skriver Robert Mathiasson.

”Gud vad kejsarens kläder är makalösa! Vilket fint släp han har på rocken! Vad det sitter underbart!…”. Publiken i HC Andersens saga tävlar om att berömma den tjocka nakna kejsarens icke-befintliga kläder. Det krävdes ett barn för att säga sanningen.

I Sverige krävdes det en forskare vid Högskolan Väst för att påtala nakenheten. För några år sedan doktorerade nämligen forskaren Wayne Stephen Coetzee med en avhandling om förhållandet mellan svensk vapenexport och den Sverigebild som exporten ska förpackas i. Konkret har Coetzee granskat försäljningen av Jas Gripen till Sydafrika. Coetzee menar att krigsindustrin är grundläggande för alla de globalt verkande företagsjättarna i Sverige. Varken Electrolux, Ericsson eller Scania skulle varit det de är utan krigsindustrin.

På företagsekonomiska talas det dels om soft power – staters förmåga att skapa sympati och en position genom kultur, forskning och värderingar – och dels om nation branding – marknadsföringen av ett land. Enligt Coetzee ska en amerikansk säkerhetsrådgivare i Washington ha noterat att ”Sverige har blivit väldigt bra på att använda sitt nationella varumärke för att sälja vapen, förmodligen bättre än någon annan”.

Vi känner alla till det svenska varumärket. Ett humanistiskt välfärdsland med generöst flyktingmottagande, en feministisk utrikespolitik, HBTQ-rättigheter, jämställdhet mellan könen och ett land som i Olof Palmes anda alltid står upp för de små och utsatta nationernas rätt mot stormakter och tidigare kolonialmakter. Miljarder har lagts på pr-kampanjer där politiker, kungligheter och kulturpersonligheter åker runt i världen och sprider denna bild av Sverige. Och de som ivrigast slåss för denna falska självbild är ”vänstern”. Precis som när brittiska liberaler för 100 år sedan anklagade det brittiska imperiet för att inte tillräckligt civilisera Indien, istället för att angripa den brittiska kolonialismen för att den överhuvudtaget var i Indien.

Pr-kampanjen är lönsam. 1997 gick 25 procent av den svenska krigsindustrins produktion på export. Idag är den siffran över 60 procent. Wallenbergarnas Saab står för 40 procent av den svenska krigsmaterielexporten och genom företagets unika position i det som tillverkas och levereras talar många om att Wallenbergarna de facto har en monopolställning.

Anledningen till den ökade vapenexporten är även slaktandet av den svenska försvarsmakten. Den politiska eliten på 1990- och 2000-talen som lät snålheten bedra visheten. Om eliten verkligen trodde att vi efter att arvfienden i öster Sovjetunionen rasat samman, levde i en värld fri från konflikter eller om detta bara var ett spel för att motivera ekonomiska sparkrav spelar faktiskt ingen roll. Efter att insikten att världen inte alls är konfliktfri trillat ner står den politiska eliten där med rumpan bar. Militären, uppbackade av sensationslysten media tvingas leta ryska ubåtar – som troligen inte finns den här gången heller – för att försöka motivera anslag från den ansträngda statskassan.

Saken är bara att den svenska krigsmakten inte längre är något försvar. Det är en medioker krigsmakt inställd på att skicka ut små och i militär mening meningslösa insatser i krig som andra har startat. Krigsinsatser som knappast kan kallas säkerhetspolitik, då de ökar säkerhetsrisken mot Sverige. Men osäkerhetspolitikens insatser har två tydliga syften. Dels att visa lojalitet med de starka krigsmakterna – främst USA och Nato, men framöver även EU:s egen armé – som försvarar den globalistiska frihandelsordningen, som en ledande svensk tjänsteman skrev på DN Debatt, det är ”ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att bidra till att hålla handelsvägarna öppna – till exempel Adenviken, Malacca- och Hormuzsundet”. Och dels är dessa krigsinsatser ett skyltfönster för svenska krigsindustrin att visa upp sina produkter och även kunna sätta ”proven in battle”-stämpel på varorna.

Lika lite som svenska soldater har i Afghanistan att göra – den svenska insatsen fyller nästa år 20 år – har en massa afghanska grabbar här att göra. Svenska soldater ska försvara Sveriges territorium, afghanska killar ska bygga ett bättre Afghanistan. Och om det är några som på humanitära grunder skulle behöva skydd är det afghanska unga tjejer som plågas under talibanernas medeltida kvinnoförtryck, men dessa är försvinnande få här i Sverige och det skulle dessutom inte på något vis lösa kvinnoförtrycket i Afghanistan om vi importerade dessa tjejer hit.

Stefan Löfven som yttrade de bevingade orden ”Sverige är en humanitär stormakt”, började själv sin politiska bana som facklig inom krigsindustrin i Örnsköldsvik. Han är lika anskrämlig i sin nakenhet som HC Andersens gamla kejsare.