LEDARE Debatten om islam och muslimer börja sakta vända hos etablerad finmedia. Risken är att karriäristernas nya mobboffer kommer bli muslimer istället för sverigedemokrater. Därför är det dags att påminna om att det är Södermalm som är den legitima fienden, inte människor som råkar ha en muslimsk identitet.

I mitt Facebookflöde förekommer många kommentarer och länkar med budskapet att allt som rör islam är hemskt och fel. Det är förstås helt okej att gnälla på en religion, men i längden spiller det över mot enskilda människor. Alltså muslimer. En del kallar det rasism, andra använder ordet ”islamofobi” och somliga menar att det är islamkritik.

Jag skiter i vilket ord folk använder. Jag struntar lite i vilka politiska poänger folk vill göra. Däremot är jag bekymrad över att det med tiden kommer bli helt okej att säga nästan vad som helst om muslimer. Bara för att de har en viss identitet.

Det är inte helt enkelt att sätta fingret på det, men medier och politiskt korrekta proffstyckare har gjort allt för att ”försvara” muslimer som grupp. Den mediala synen bygger på att muslimer och människor från mellanöstern är per automatik förtryckta. De har det på alla sätt svårare än oss ”svenskar”, som om det är ett handikapp att ha denna bakgrund.

Det som händer då är att några karriärister börjar utnyttjar detta. De blir experter på islamofobi och de lär sig exakt vilka ord och begrepp de ska använda för att få medial exponering och i förlängningen kunna göra någon form av karriär. Vi kanske ska kalla det ”Arnstad-syndromet”.

I en annan ände har vi jihadister. Människor som leker Rambo nere i Syrien och som skär halsen av folk till tonerna av monotona högupplästa böner. Det blir motsägelsefullt. I en tidningsartikel är muslimen förtryckt, i nästa reportage en potentiell terrorist. Och mellan dessa extrema positioneringar sker den offentliga debatten idag.

Problemet är i grunden inte muslimen

Svensken är förbannat feg och konflikträdd. Jag känner massvis med människor som säger en sak utåt men i hemlighet och i största förtroende minsann berättar att de röstar SD. Jag vet inte hur många som hört av sig till mig i förtroende för att kunna gnälla på de där förbannade muslimerna – men utåt sett slår sig för bröstet om att de är minsann är toleranta och gillar mångkultur och gud vet vad.

Jag tror detta är en del av förklaringen till varför det råder en totalt svartvit bild av ”muslimens” inneboende egenskaper. Gråzonen mitt emellan förekommer inte i svensk debatt. Man är antingen god eller ond. Antingen gör man karriär och är innanför korridoren, eller sållar man sig bland dödsnazisterna från Flashback.

Nu ska jag avslöja några hemligheter. De flesta muslimer är inte alls det förtryckta, diskriminerade eller handikappade. De klarar sig ganska bra i Sverige och behöver verkligen inga offentliga socialsekreterare eller mediemammor som försvarar dem mot allt ont som sägs på twitter och på bloggar. Det är inte heller så att den typiske muslimen innerst inne vill begå jihad och lustmörda svenskar. De flesta muslimer jag mött beter sig inte värre än vad jag gör, sen om det är positivt eller negativt får andra avgöra.

Gemene svensk skulle snarare behöva tuffa till sig. Inte vara så förbannat konflikträdd. Den som idag vill debattera dessa frågor gör det många gånger utifrån anonyma konton på internet. Av rädsla för att bli av med jobbet. För att chefer i sin tur är ännu mer fega och rädda för kritik. Ytterst är det medier som håller i piskan. De som bestämt att man inte får kritisera en som i deras ögon är handikappad. Det är ju att sparka neråt enligt etablerad medial dramaturgi.

Och så är vi tillbaka igen på ruta ett. Ännu mer hat mot muslimer och även en släng av hatmejl mot media. PK-media. Ännu fler anonyma konton och än mer polariserat. Men säg det krigsläge som står still i all evighet. Givetvis rör sig hela kakafonin åt något håll.

Alternativmedia har ett ansvar

Något har börjat hända i etablerad finmedia. Det har börjat bli mer okej att kritisera islam och ta upp allt det där som de såkallade alternativmedierna länge pratat om. Det som till en början bara fick sägas på Flashback. Så långt är det förstås positivt men jag är rädd att det kan slå över fullständigt.

Journalisten, PR-konsulten och de andra människorna på Södermalm är karriärister. De skiter lika mycket i muslimer, invandrare, arbetare eller för den delen dig som läsare. Vad som betyder något är deras egen karriär. Börjar det bli okej att skriva vad som helst om muslimer och man kan göra karriär den vägen, då vet vi nog alla vem som ska misstänkliggöras för allt mellan himmel och helvete. Se bara på hur Sverigedemokrater har behandlats i media.

Och jag vet precis hur vidrig PK-media är. De förbannade åsiktspoliserna som rasiststämplar åt alla håll och kanter. Tro mig, samma jävla idioter kommer i framtiden vilja göra karriär på att jaga jihadister i varenda gathörn. Den dagen det är okej. Den dagen det är okej att göra muslimen syndabock för precis allt ont här i världen. Så som de gör mot andra feltänkare idag.

Om det är så att det i framtiden blir PK att misstänkliggöra muslimen för allt ont – bli inte PK. Grundproblemet till polariseringen är inte muslimer, det är mediefolket som bara tillåter en åsikt åt gången. Oavsett vad karriäristerna kommer tycka och tänka i framtiden kommer det knappast gynna muslimer, arbetare eller resten av människorna som inte får plats innanför tullarna. Det de skriver och tycker är bara till för att gynna dem själva.

Därför har alternativmedia, bloggare, muslimer och dödsnazister på Flashback ett ansvar. Det är inte politiker eller etablerade finjournalister som kan lösa ”integrationsproblem”. Det är du och jag som kommer fixa det. Men det kommer ta tid, avstånden mellan människor i Sverige har inte varit större än idag. En stor del av lösningen är att vrida PK-medias vapen ur händerna på dem, deras tolkningsföreträde. De som söndrar och härskar.

Det är inte muslimen som är din fiende. Det är Södermalm.