Det blev utanförskapets år

Denna bild hyllas på twitter som något bra. Foto: Privat / Twitter
  • Onsdag 31 Dec 2014 2014-12-31
E-post 96

LEDARE Aldrig förr har så många haft så få att tacka för att de är utanför. Det är sista dagen i nådens år 2014 och Sverige har blivit allt det där som de sa att det aldrig skulle bli. Vi går in i ett nytt år där skillnaderna mellan människor aldrig varit större, en del är alltid med – andra får knappt titta på.

Mitt kronologiska minne kunde vara bättre skickat men jag är ändå tämligen säker att det var en debatt strax efter valet 2010. Jag hade precis blivit en ledamot i kommunfullmäktige i Kristianstad och var inbjuden att diskutera politik med de andra partierna i en debatt arrangerad av studieförbundet Sensus, vill jag minnas. Men vi backar bandet lite.

Kommunisterna i Kristianstad

Det fanns ett gäng glada grabbar i åldern fjorton, femton år. De var kommunister, enligt dem själva. Det hände sig som så att jag var förbi deras lokal vid något tillfälle och drack kaffe med de här grabbarna. Jag var vid den här tiden även ordförande för det sydliga distriktet i Sverigedemokratisk Ungdom, men det var egentligen inte därför jag satt där med ungkommunisterna om jag ska vara helt ärlig.

De var utanför. De blev aldrig inbjudna att få debattera sin politik, förklarade de. De kände sig hånade, marginaliserade och allmänt mobbade. De fick aldrig vara med. Det var iallafall den uppfattningen jag fick när de förklarade läget. Jag kunde känna igen mig i deras beskrivning och det var nog den största anledningen att jag satt där och smuttade på kaffe i en illröd lokal med Che Guevara och Josef Stalin hängande på väggarna.

Vi hade faktiskt debatterat en gång tidigare med kommunisterna i kommunen. Lokaltidningen var där och det blev ett reportage i sann lokaltidningsanda. Nu ville ungdomarna i RKU få en chans varför de undrade om vi inte kunde arrangera en politisk batalj mellan dem och SDU. Tyvärr kom det aldrig till skott med någon sådan debatt, men jag försökte hitta möjligheter för att sno ihop ett arrangemang likt det lokaltidningen tidigare bevakat.

Tillbaka till debatten

Nu satt jag således med andra politiskt engagerade ungdomar i den här debatten arrangerad av studieförbundet Sensus. I normala fall brukade det heta att bara de partier som var invalda i kommunen skulle få ha sina ungdomsförbund representerade, men den här gången fick faktiskt ungkommunisterna vara med. Det var trots allt inte så svårt att ställa fram en till stol och låta dem vara en del i det offentliga samtalet.

Men varför är detta så viktigt? Jag skulle likaväl kunnat yla om att man inte ska legitimera en massmördarideologi. Jag skulle högfärdigt kunna peka på dem och säga att de minsann inte har någon representation i kommunfullmäktige och således ifrågasätta varför de skulle få vara med. Jag skulle kunna mumla om att de minsann inte är rumsrena och gud vet allt.

Så har nämligen jag blivit bemött många gånger. Så blev killen från SDU på bilden ovanför bemött. En vägg av människor som alla säger en sak.

– Du är inte välkommen.

Likadant är det på internet. De som talar om tolerans och öppenhet är de som är mest noga med att påtala vilka berättelser du inte ska läsa eller sprida vidare. De som vill ha öppna gränser är samma människor som mest av alla drar en linje mellan dig och mig. De vill bygga järnridåer och parallella samhällen. Ytan är viktigare än innehåll. Stackars jävel som är nyanländ till detta kalla samhälle.

Det har blivit värre

Berättelsen om de unga kommunisterna kan tyckas oskyldig, men för några unga grabbar med politiskt intresse är det blodigt allvar. Vem har rätten att bestämma över vilka som ska få vara med och vilka som ska vara utanför? Här ska egentligen vuxenvärlden föregå med gott omdöme. Här ska de stora partierna, framför allt det största partiet med den tidigare parollen ”alla ska med”, visa att de menar allvar. Hur ska annars ungdomar kunna lära sig grundläggande hyfs i politiska samtal?

Istället fick vi decemberöverenskommelsen. Istället hyllas ovan bild på twitter som ett föredömligt agerande. Den jäveln fick vara utanför. Sverige 2014.

Och det är inte bara i parlamentariska sammanhang som ångesten hänger som en våt filt över indelningen i vilka som är ”vi” och vilka som är ”dom”. Vanliga samtal människor emellan kan vara förödande för en människas politiska karriär, tydligen. Det är inte självklart att människor med olika bakgrund, uppfattningar och idéer om samhället ska kunna mötas i spontana samtal. I varje fall inte offentligt.

Det blev tydligt när jag frågade miljöpartisten Josefin Utas om jag kunde få möjlighet att intervjua henne. Hon är mycket populär på twitter och jag tror att en artikel där man får lära känna henne lite närmare skulle vara uppskattad av många läsare, från vänster till höger. Men det som i en normal värld borde vara en av de enklaste saker blev kanske den mest svåra.

Så svår att hon kände sig nödgad att utveckla funderingarna i ett långt blogginlägg om saken. Ska hon våga berätta om sig själv för en människa som mig eller har det ett för högt pris? Det säger mycket mer om vår samtid än om Josefin, tyvärr.

Det som var självklart och enkelt i lilla Kristianstad är idag omöjligt i Stockholm. Jag kan inte annat än konstatera att avståndet mellan människor aldrig varit större när vi lämnar 2014 och ska påbörja ett nytt år.

Och på andra håll gläds man åt ytligheterna.

 

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag