”Det svenska samhället kan idag sägas vara ett samhälle som är byggt för vackert väder. En mängd förändringar i progressiv riktning har genomförts av lagstiftaren de senaste 50 åren, vars negativa konsekvenser inte har blivit fullt synliga förrän nu, när vi exponeras för större volymer av sociala problem än vad vi har haft tidigare” skriver Henrik Sundström, advokat och före detta lokalpolitiker (M).

Redan 2018 presenterade ett antal ledande kriminologer, bla Amir Rostami och Jerzy Sarnecki, en studie över skjutningar i Sverige. En slutsats då var att det skjuts 2-4 gånger mer i Sverige än i jämförbara länder. Vidare följde det av rapporten att Sverige redan då hade mest dödligt våld per capita till följd av skjutvapen i Västeuropa, medan Tyskland har minst.

Givet att Tyskland på många andra sätt liknar Sverige, till exempel genom en stor invandring, måste man ställa sig frågan vilka strukturella skillnader som finns mellan länderna som kan förklara Tysklands relativt positiva utveckling jämfört med vår.

De flesta skjutningar sker mellan kriminellt belastade unga män i invandrartäta områden. Här kan man direkt se tre stora skillnader mellan Tyskland och Sverige.

1/ Det svenska grundskolesystemet skapar utanförskap bland barn som kommer till Sverige efter 10 års ålder. Det svenska undervisningssystemet är numera byggt på en säkert välmenande idé om inkludering och social rättvisa, enligt progressiva idéer från USA. Detta innebär att invandrade barn sätts i en klass som svarar mot deras ålder, oavsett förkunskaper, och att de i allmänhet lämnar grundskolan vid 16 års ålder oavsett om de har behörighet till gymnasiet eller inte. Statistiken talar här sitt tydliga språk, mer än var femte (20%) av samtliga elever i Sverige lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet.

På Kronan-skolan i Trollhättan misslyckades 71% av eleverna att nå fullständiga betyg, trots att Skolverket ansåg att skolan givet sina förutsättningar var en av de bästa i landet. Det här hanterade den socialdemokratiska ledningen i Trollhättan genom att helt enkelt lägga ner Kronan-skolan, och fördela eleverna på alla andra skolor i kommunen. Det har dock inte lett till bättre resultat för de här eleverna, tvärtom. Forskningen har visat att bussning av elever från invandrartäta områden bara har nackdelar för skolresultaten.

Tyskland däremot, har ett traditionellt skolsystem av det snitt vi även hade i Sverige före vår grundskolereform. Man arbetar i princip helt med nivågruppering efter elevernas kunskaper, färdigheter och förutsättningar. Skolplikten varar vid behov till 18 års ålder, och det finns ett väl utbyggt lärlingssystem. Tyskland har härigenom bland den lägsta andelen i OECD av ungdomar som varken arbetar eller studerar (NEET).

Vi vet från tidigare studier att en avklarad skolgång är en känd skyddsfaktor mot att unga hamnar i kriminalitet. I Sverige arbetar vi nu närmast medvetet för motsatsen.

2/ Svensk arbetsmarknad är uppenbart icke-fungerande. Trots att Tyskland har tagit emot näst flest asylsökande per capita i EU, så ligger den totala arbetslösheten i landet på 3,6%. Det är långt lägre än arbetslösheten i Sverige bland enbart inrikes födda, som är 5,4%. Arbetslösheten bland utrikes födda är 19,5%. Visserligen kan dessa siffror delvis förklaras av att olika grupper av asylsökande har sökt sig till olika länder, och att bidragssystemen kan skilja sig åt, men det är ändå uppenbart att det finns en hemläxa för att göra svensk arbetsmarknad mer inkluderande.

3/ Stor brottslighet börjar med liten brottslighet. Det brukar kallas ”the broken windows theory”, New York-modellen, eller nolltolerans – genom att ge sig på den lilla brottsligheten i dess linda kan man hindra att den utvecklas till grövre varianter.

Den svenska polisen är idag en av Europas mest underbemannade, vi har runt 200 poliser per 100 000 (folkbokförda) invånare, medan Tyskland har runt 300. I takt med allt mer och grövre brottslighet har polisen inget annat val än att prioritera ner inte bara småbrotten, utan allt mer av allt utom det riktigt grova våldet.

De allra flesta småbrott i de allra flesta länder straffas genom böter. Om du inte kan betala dina böter, omvandlas straffet till något annat, till exempel ett kortare fängelsestraff. Men inte i Sverige; här avskaffades i princip möjligheten att omvandla böter till fängelse i början av 1980-talet, eftersom det ansågs orättvist att straffets art blev beroende av vilken inkomst du hade.

Detta sammantaget har fått till följd att vi i Sverige har fått något som kan kallas för en omvänd New York-modell. Småbrott beivras inte överhuvudtaget inom stora grupper av befolkningen, då dessa är immuna mot böter eftersom de saknar vit inkomst. Det enda som händer är att bötesbeloppet hamnar hos Kronofogden i några år, sedan skrivs det av.

Detsamma gäller för ungdomsbrottslingar, mellan 15 och 18 års ålder. I de allra flesta fall stannar en påföljd vid böter, även vid medelhöga straffvärden. Mycket få ungdomar i våra utanförskapsområden har någon inkomst eller tillgång som kan drivas in. Det svenska påföljdssystemet för ungdomar saknar därmed i princip helt kännbara påföljder för unga lagöverträdare, annat än vid mycket grova brott. Detta leder till att ungdomar kan ha en fullt utvecklad kriminell karriär innan de för första gången får en kännbar påföljd.

Vi ska naturligtvis inte sätta ungdomar i fängelse, men det finns många fler åtgärder som skulle kunna sättas in. Tyskland å sin sida, arbetar med särskilda ungdomspåföljder med en mycket bredare palett av personligt anpassade åtgärder än vad vi har, som kan ge en kännbar påföljd för den ungdom som begått ett brott även vid lägre straffvärden.

Det svenska samhället kan idag sägas vara ett samhälle som är byggt för vackert väder. En mängd förändringar i progressiv riktning har genomförts av lagstiftaren de senaste 50 åren, vars negativa konsekvenser inte har blivit fullt synliga förrän nu, när vi exponeras för större volymer av sociala problem än vad vi har haft tidigare. Även om de senaste decenniernas stora invandring har skapat sociala problem, så är vår situation likväl också en följd av idiotisk policy från statens och kommunernas sida.

Så här i eftertankens kranka blekhet gör vi bäst i att se oss om i världen för att se goda exempel på lösningar av de problem vi har, och med hjälp av det och en liten portion sunt förnuft rulla tillbaka det som kan rullas tillbaka.