”Eddie Meduza är den man den radikala staten försökt stuva undan som en pinsam kusin från landet, han som inte innerst inne vill prata känslor eller, mer precist: När han pratar om att supa och knulla så är det hans känslor. Män kan naturligtvis också civiliseras och ta ansvar, men att inte erkänna att den bild Eddie ger också har sitt ganska stora korn av sanning är att förneka oss själva som män, kvinnor och människor” skriver Oskar Hagberg.

Eddie lever! Trots att det i år är tjugo år sedan riksbusen Errol Norstedt (1948-2002), som han egentligen hette, dog är han inte är glömd. Så sent som i somras skrev Per Brinkemo en Bulletin-artikel där han utnämnde chefredaktören för den sajt du just läser till ”journalistikens Eddie Meduza”, och det var menat som beröm! Aftonbladets Åsa Linderborg och författaren Per Hagman har också berättat vad Eddie Meduza betytt för dem.

Men varför förpassar inte den feministiska stormakten författaren till låten ”Fruntimmer sa en ha å knulla mä” till en barmhärtig glömska? Finns det en understucken längtan att påminnas om att även svenskar härstammar från aporna, trots hbtq- och klimatcertifiering?

Säkert är det så, men lite mer filosofiskt kan man säga att vi längtar efter ett uppror som är på riktigt. För att citera Åsa Linderborg om hur hon lyssnade på Eddie som ung: ”Med stridsropet ’var glad så länge kuken står´ nådde han de knegarmassor vi ungkommunister bara kunde drömma om.”

Till och med den klassiska duktiga flickan Greta Thunberg låtsas vara rebell när hon åker världen runt och predikar sina föräldrars åsikter till världsledarnas applåder. Upproret är den enda meningsskapande myt vi har kvar. Ängsliga neurotiker kan göra skattefinansierade ”uppror” med feministiska eller ”antirasistiska” förtecken, gärna i statsmedierna eller i projektindustrin. När makten legitimerar sig så, skorrar det.

”Det är rätt att göra uppror” sa 68-orna och dödade hela upproret. Det ska inte vara rätt att göra uppror. Det bestående är något värdefullt. Ett verkligt uppror är en tur ut i det aggressiva och destruktiva som behövs ibland för att vi inte ska stagnera. Men när ”Upp till kamp!” börjat låta som en uppmaning från Socialstyrelsen får man lust att stämma in i Eddie Meduzas ”De ä gött å supa!”, som inte är det minsta rätt eller duktigt.

Han var en komplex person. Skivdebuten 1975 var närmast mesig. Man kommer ihåg den trallvänliga Flickan i huset mittemot, som inte är dålig men kanske lite efter sin tid. Floppen tog honom hårt. Besvikelsen bidrog säkert till att han slog sig på att sälja kassettband med tvivelaktigt innehåll. 1976 kunde man via annonser i kvällspressen köpa ”E. Hitler & Luftwaffe – Mannen Utan Hjärna”. E. Hitler blev hans första artistnamn.

Namnet Eddie Meduza kom senare och var egentligen tänkt att vara något han använde när han spelade sina mer rumsrena låtar, men rollerna blandades snart ihop.

Vid denna tid var den politiska klassen på krigsstigen mot alkohol med bland annat mellanölsförbud och lördagsstängt på systemet. Eddie nådde rakt in i den trotsiga svenska folksjälen med Mera brännvin som kom på kassett 1979, på skiva 1981.

Han gav sig ut på turné 1982 och kunde nöjt konstatera att bara Ulf Lundell drog fler i folkparkerna. Han, som kom från mods- och dansbandskultur, blev raggarkung. Han hade en hel repertoar av rockabillylåtar på engelska om kärlek och snabba bilar, som på sitt sätt låg honom varmare om hjärtat än provokationerna. Men han hade aldrig blivit Eddie Meduza med hela svenska folket om han hållit sig till dem. Och han i sin tur var tacksam mot den publik som gett honom revansch för skivfiaskot och ville inte göra någon besviken.

I Mera kärnkraft och Såssialdemokraterna retades han med sin tids politiska korrekthet. Han hade perspektivet hos den lantlige mannen som helst ville ge en högerkrok åt kommunisterna i näbbstövlar och runda glasögon, som då började bli en del av etablissemanget. För att använda woke-språk, så uttryckte Eddie Meduza ”toxisk maskulinitet”, särskilt på sina kassetter.

Det är en säregen värld man kastas in i på kassetterna, som han gjorde många av från sjuttio- till nittiotal, låtar och sketcher där han spelade alla roller och alla instrument. Temat är ofta våld, sprit eller sex. Det sägs att många av de grova scenerna kommer från Eddies uppväxt i socialt utsatt miljö, men de är ändå fryntligt gestaltade.

Tror man att Eddie var en enkel manschauvinist ska man minnas att förlorarnas sexualitet dominerar, ”den ensammes last”, som man sa förr. ”Ronka i Ryssland” och ”Ronka kuk” är bara två ur högen av otaliga låtar på temat. Vissa består bara av ett enformigt mässande av ordet ”ronka”. (Googla ”Tibetansk runkarsång”!)

I låten ”Den runkande spårvagnschaffören” skildrar han i valstakt hur en spårvagnschaufför finner friheten i att dra en handtralla medan han kör. Passagerarna uppskattar hans hobby och han blir en populär profil i Göteborg. Visst är det barnsligt, men under tramset finns en äkta frihetslängtan.

”Vad gör man när man är tretton år och har en kuk som nästan alltid står”, börjar ”Runke ball”, en låt som följer onanin genom livet till en taktfast doakör. Det slutar när man är ensam pensionär. ”Då får man sitta vid sitt fönster och gå tillbaks till sitt tonårsmönster”. Grovt förstås, men mänskligt!

Den homosexuelle Greve von Boegroeff – uttalat ”bög-röv” – är en återkommande karaktär i sketcherna. Att den skicklige imitatören Eddie sägs ha lånat honom sin biologiske faders röst är något för freudianen. Men den som tror att raggarkungar är homofober får tänka om. Livsnjutaren Boegroeff, vars stora hit är ”Ta mig i röven pojkar, så får ni fyrahundra spänn”, är tecknad med kärlek. Viktigare än homosexualiteten är att han hänger sig åt otyglad manlig sexualitet. Han skulle inte ha gillat sexköpslagen, om man säger så.

För här börjar det bli klart på riktigt varför vi behöver Eddie: Han är den man den radikala staten försökt stuva undan som en pinsam kusin från landet, han som inte innerst inne vill prata känslor eller, mer precist: När han pratar om att supa och knulla så är det hans känslor. Män kan naturligtvis också civiliseras och ta ansvar, men att inte erkänna att den bild Eddie ger också har sitt ganska stora korn av sanning är att förneka oss själva som män, kvinnor och människor.

Långt innan Jordan Peterson och incels var på tapeten, så gav Eddie röst åt förlorarsidan i det krig mot manligheten som bara blivit intensivare. En annan fråga där man kan tycka han var före sin tid är det besvärliga ämnet nazism. Han kallade sig ju ändå E. Hitler.

Ännu mer än Eddies tid är vår bisarrt besatt av nazismen. Finns det verkligen inga andra tidsperioder som man kan lära sig något av? Hitler har nästan slutat vara en historisk person och fått rollen som vår tids djävul. Eddie petar lekfullt på ondskan och djävulen, som vi gjort i alla tider. Vi kan helt enkelt inte låta bli.

Den förståelsen skulle vi behöva när vi hör om att gymnasister på historieprogrammet i Lund eller självaste civilministern, setts heila – eller när en politiker skrattat åt en historia om nazister. Visst kan det vara tecken på smaklöshet eller dålig humor. Men den som tar det som bevis för att nazimen är tillbaka har en sorgligt endimensionell människosyn, som Eddie kan hjälpa oss att komma tillrätta med.

Det stora skämtet från Eddies sida här är att när E. Hitler framträder på kassetterna så är han en rätt förnuftig person och lite lågmäld. Han har dämpat den bullriga driftsutlevelse de flesta andra av Eddies karaktärer ägnar sig åt. Nazist verkar han inte vara.

Vi lever i en farligt överbeskyddad tid, som gör oss omogna, beroende och olyckliga. Att vi lite i smyg fortfarande lyssnar på Eddie Meduzas provokationer ger hopp om att många vill något annat.

Han var sorgsen över att hans begåvning för dråplig och tabubelagd humor ställde sig i vägen för den mer seriösa rockkarriär han hoppats på. Till hans besvikelse sålde rockabillyskivorna dåligt. Men en och annan låt utan många runda ord spelas på radio ibland. ”När man drömmer sina drömmar” är en finstämd, sorglig låt om brusten kärlek, ”Evert” en naturlyrisk hyllning till en vänskap och ”Gasen i botten” skildrar raggarlivet. I ”Knugen, Silvia och jag” sticker melankoli och religiösa grubblerier fram. Eddie var kristen och kunde sin bibel.

Hans musikalitet var inte att ta miste på. Lite otippat blev hans ”Reaktorn läck i Barsebäck” en danshit i Mexiko för några år sedan.

Många som gillar hans mindre provocerande material har en tendens att avfärda det andra som lättviktig, tokrolig ironi, men även om det ligger något i det, är det är en för enkel lösning. Det är lite för bra – mycket av det i alla fall. Det finns intelligens där också. Hade inte det funnits skulle han inte varit känd idag.

Och vi skulle inte ha haft en narrspegel att se Sveriges vänsterradikalisering genom, en karikerad röst från den stereotype man som egentligen inte borde finnas. Det kanske inte är högkultur, men mänskligt och sårbart trots allt. Och framför allt levande bland alla hjärndöda, välmenande floskler.

Eddie lever!