Sommarens torka kommer att kosta landets bönder miljarder. Men det är orimliga regelverk och utspel om ”köttfria måndagar” populistiskt formulerade för att storstadsväljare ska känna att ”Sverige går i bräschen”, som gör att det svenska jordbruket brottas med allvarliga problem. Problem som är mycket större än en enskild torka, skriver Edward Nordén och Anna Jung (MED).

Den torka som nu drabbar Sverige har till slut givit ett resultat som påkallar medial och politisk uppmärksamhet. För många bönder är skörden sannolikt halverad, för andra sänkt till en nivå som tar vinsten. När vallarna som ska bli djurens vinterfoder måste användas som bete för att klara sommaren börjar många se slakt som lösningen. Men slakterierna är överbokade och djur skickas i panik till nödslakt med kostnader istället för intäkter.

Detta kommer att kosta bönderna miljarder. Lägg till leverantörer, underleverantörer och industri så får siffrorna ett än tydligare genomslag.

Politiker och journalister kommenterar nu det allvarliga läget med olika nivåer av bristande insyn och insikt. ”Nu måste vi hjälpa bönderna” hörs det från partier och ledarsidor. Hur ser responsen ut från bönderna? Den är på många håll snarare ilsken och uppgiven än tacksam.

Varför? Därför att det är politikerna som ställt till med en situation långt värre än torkan. Att höra förvirrade utspel om att sluta äta kött, sluta använda annat än djurgödsel men samtidigt gå över till ekologisk odling som kräver en rejäl ökning av djur och större arealer är nonsens.

Högre skatter, snåriga regelverk, högre regleringar och ökade kostnader i produktionsled. Ofta med favoriten ”Sverige ska gå i bräschen” vilket betyder ”Svenska företag går i konkurs så att vi kan importera mat som är förbjuden att producera i Sverige”. För det är resultatet. Åtta partier i riksdagen sätter nivån så högt att man själv sedan på kommunal nivå ser samma åtta partier – av kostnadsskäl – köpa in mat till skolor och äldreomsorg som bönder hade fått böter och djurförbud för om de producerade.

De helt verklighetsfrånvända resonemangen om svensk livsmedelsproduktion måste upphöra. Det gäller både synen på oss bönder som synen på vad vi faktiskt arbetar med, och under vilka villkor. I verkligheten så vet färre och färre människor vad vi gör. Att en stark urbanisering och en trendsökande media ger skeva bilder är naturligt.

Men det finns en gräns, inte minst politiskt, för hur vanskött ett helt näringsområde får hanteras. Bönder behöver kommunpolitikernas gräsmattor lika mycket som vårdköerna behöver böndernas förbandslådor med plåster. Proportionerna och innehållet är magstarka om än säkerligen godhjärtade.

Det som kommer fram vid en torka är inte bara en tillfällig kris. Det är också synliggörandet av ett politiskt haveri, där många bönder nu inte har en buffert trots omvittnad yrkeskompetens i internationell jämförelse. Sverige är i topp som världens renaste professionella jordbruk, men klassas i Sverige som ”miljöfarlig verksamhet”. En mycket talande beskrivning på ämnet i stort.

Det är därför så få bönder uppskattar responsen på de politiska utspelen. Det är en besvärande kombination av opportunism och bristande kunskaper.

Eftersom det är en kris just nu behöver det akuta läget avhjälpas utifrån. Men därefter behöver svenskt jordbruk en svensk jordbrukspolitik som baseras på evidens, förnuft och balanserade avvägningar. Bönder behöver en förbättrad lönsamhet som klarar konkurrensen och självförsörjningsgraden. Det är inte EU:s fel, det är inte böndernas bristande förmåga och det är inte torkans fel. Det är dålig politik som stryper en hel näring med för höga kostnader och skatter.

Medborgerlig Samling vill vara en del av en verklig förändring som även klarar längre sikt än en mandatperiod. Det kommer att behövas. Idag klarar Sverige inte en veckas kris utifrån livsmedelsperspektiv. Ett verk av inte bara regeringen, utan dessvärre riksdagen som helhet.