KRÖNIKA Partiordförande för Medborgerlig Samling Ilan Sadé menar att det är på tiden att släppa naiviteten när det kommer till terrorism. Han menar att Israel är ett exempel på en stat som länge haft problem med terror, varför man också kan lära av hur Israel hanterar frågan.

Jag föddes in i dubbelt medborgarskap – svenskt och israeliskt – och har en del perspektiv på detta med islamistisk terror från Israel. Sverige har nu på allvar för första gången drabbats av denna typ av terror inom rikets gränser (en sprängning 2010 ledde bara till terroristens egen död). Åtskilliga svenska medborgare har dock drabbats i andra länder, sannolikt främst i Irak och Syrien, men även på andra ställen.

Jag tänker nu ta er till tre platser vid den israeliska medelhavskusten i de mest civila miljöer man kan tänka sig, vilka har blivit utsatta för ideologiskt grundat massmördande under den så kallade andra intifadans blodiga år i början av 00-talet. Två av dem har kopplingar till Sverige. En har koppling till påsken. Vi börjar söderifrån.

Tel Avivs delfinarium, den 1 juni 2001, strax innan midnatt. En stor samling tonåringar stod i kö utanför nattklubben som var inhyst i det före detta delfinariet vid stadens strandpromenad. Klubben var särskilt populär bland invandrade ungdomar med bakgrund i Ryssland och i före detta sovjetiska delrepubliker. Jordaniern Said Al-Hutari gick in bland tonåringarna, utlöste bomben och mördade 21 personer, varav många fortfarande var i gymnasieåldern.

Under en period passerade jag i stort sett dagligen den där minnesstenen, där namnen är etsade på hebreiska och ryska. Alltid fanns där en ny blomma eller ett nytt gravljus som någon sörjande moder eller babushka hade lämnat, medan turisterna obekymrat gick förbi, med undantag av en eller annan som stannade upp någon sekund inför det störande inslaget i semesterfirandet. Alla som besöker Tel Aviv lär förr eller senare passera platsen. Den förfallna gamla delfinariebyggnaden vid strandpromenadens södra del nära Jaffo är svår att missa.

Park Hotell, Netanya, påskafton 2002. Abd Al-Baset Odeh hade åkt runt med sin kumpan i Tel Aviv-området och sökt efter större folksamlingar, något som var svårfunnet eftersom det var tid för den traditionella påskmåltiden, judendomens viktigaste högtidsmiddag. Odeh tog sig till slut till kuststaden Netanya norr om Tel Aviv. Där gick han in i Park Hotells matsal, där just en stor påskmiddag hölls för framförallt gamla som inte hade ork eller släkt på plats för att hålla middagen i sina hem, och utlöste en ovanligt kraftig sprängladdning. 30 personer mördades i massakern, däribland Perla Hermele, frid över hennes minne, 79-årig judinna från Stockholm som åkt till Israel för att fira påsk i rätt stämning.

Restaurang Maxim, Haifa, den 4 oktober 2003. Restaurangen vid Haifas strand drevs och drivs tydligen alltjämt gemensamt av judar och kristna araber. Juridikstudenten Hanadi Jaradat, en 29-årig kvinna från Jenin, som hade anhöriga som dödats av israeliska styrkor i insatser mot terrororganisationen Islamska Jihad, besökte restaurangen med ett bombbälte under kläderna. Hon och hennes chaufför beställde från menyn och åt som vilka restaurangbesökare som helst. Efteråt sprängde hon sig själv, andra gäster och personal i luften. Av de 21 dödsoffren återfinns tio personer som hörde till två olika barnfamiljer. I det ena fallet dog hela kärnfamiljen. Barnen i den familjen var fyra respektive ett år gamla. Mörderskan måste ha befunnit sig alldeles bredvid dem när hon tryckte på knappen.

Tre månader senare, i januari 2004, visades en konstinstallation på Historiska museet i Stockholm som gick under namnet ”Snövit och sanningens vansinne”, med konstnären och vänsterpartisten Dror Feiler och hans fru Gunilla Sköld Feiler som upphovsmän. En bild av Jaradat var uppsatt som ett segel på en liten leksaksbåt som flöt runt i en bassäng med blodfärgat vatten. Den dåvarande israeliske ambassadören Zvi Maz’el fick ett vredesutbrott när han såg konstverket och gick lös på installationen. Premiärminister Sharon kommenterade händelsen och gav Maz’el sitt fulla stöd. Hur Feilers verk skulle tolkas var väl inte entydigt, men en sak var säker: Tre månader efter att en kvinna hade mördat 21 restauranggäster och personal var det inte läge att avbilda henne i ett konstverk och kalla henne för Snövit, som väl närmast för tankarna till oskuld och sårbarhet.

Varför tar jag upp dessa tre särskilt vedervärdiga händelser i den långa rad av dåd av olika format som i Israel har kommit att kallas för Terrorn i bestämd form? Jo, för jag tror att synen på terrorism i Sverige sedan årtionden har behövt lite andra perspektiv, och möjligen är Sverige nu moget för att ta till sig vissa grundläggande fakta.

I Sverige har jag titt som tätt mötts av uppfattningen att alla är lika goda kålsupare. Den enes terrorist, den andres frihetskämpe. Jag minns särskilt en diskussion med en socialdemokratisk karriärpolitiker från Malmö i mitten av 90-talet, då israeliska stadsbussar var särskilt drabbade av terrorbombningar. Jag uppmanades att begrunda vilken förfärlig livssituation som måste föreligga för att en man ska bli så desperat att han ikläder sig ett bombbälte, går in i en buss och trycker av. Slutsats: Israel får skylla sig självt. Vad säger den socialdemokratiske politikern i dag om Sverige? Är utgångspunkten att Sverige har gjort mördaren i Stockholm en förfärlig oförrätt, eftersom ingen, ja ingen väl kan vara så desperat att han sätter sig i en lastbil och med livet som insats plöjer genom en gågata och försöker utlösa en sprängladdning?

Sedan är det svårt att inte bli annat än blasé på alla dessa floskler om vad islamistiska terrorister egentligen är ute efter – att de vill skapa ett mer slutet samhälle, att öppenhet och kärlek besegrar terror, och så vidare. Alla verkar plötsligt veta bättre än jihadisterna själva vad de sistnämnda verkligen vill. Det fungerar kanske som kollektiv terapi och sorgeritual – vi har sett samma reaktioner på andra håll i Europa – men i sak är de här flosklerna ganska meningslösa. Irak och Syrien torde vara de två länder i världen som är värst drabbade av jihadistisk terror. De är inte direkt de mest öppna och toleranta samhällena på denna jord. Om t ex Bagdad skulle bli mer öppet, utan militär och vägspärrar, skulle detta innebära ett dråpslag för terrorn? Lägg av.

Det är dags att ta till sig några svårsmälta sakupplysningar, baserat på erfarenheter från andra håll i världen än Sverige.

1. Dagens islamistiska terror drivs av en fullständigt vedervärdig ideologi som ger stöd åt våldsdåd mot oskyldiga civilpersoner.

2. Terroristen struntar fullständigt i om Sverige förblir vidöppet eller om säkerhetskontroller införs – ja, möjligen skulle han föredra det förstnämnda, eftersom det blir lättare att utföra stora terrordåd för hans gelikar. Den jihadistiska terroristens mål är att ta död på folk och sprida skräck. Inte nödvändigtvis för att Sverige på så sätt kommer att bli ett kalifat om tio-tjugo år, utan för att det rimmar med hans tro och ideologi, och för att han förmodligen ändå har en benägenhet till att bruka våld.

3. Ett angrepp beror inte nödvändigtvis på att den angripne någon gång har orsakat terroristen eller dennes familj eller kultur någon skada. Tvärtom är exemplen på motsatsen talrika, det vill säga att det angripna samhället har gjort en hel del för terroristen.

Den mänskliga naturen är ibland ingen vacker syn. Med detta sagt kanske vi kan komma vidare och lämna de naiva förhållningssätten bakom oss.

I Israel är läget för övrigt bättre än på mycket länge, även om just påkörningar och knivangrepp har förekommit en hel del på sistone. Det finns nog flera anledningar till att 90- och 00-talets bombdåd inte har ägt rum på länge, däribland ett fungerande underrättelsearbete, men en viktig delförklaring finns i fungerande gränsskydd. Ni vet, den där muren som man i Sverige har bannlyst som ett uttryck för primitiva drifter – man ska ju inte bygga murar! Sådant vet man i den humanitära stormakten. Åtminstone fram till i fredags.

Nu har Sverige drabbats av ett slags nationellt trauma på grund av ett terrordåd med fyra dödsoffer. Frid över deras minne. Må den skyldige aldrig någonsin bli fri. Kanske kan det innebära ett visst uppvaknande för ett land som har präglats av frånvaro av religiöst och politiskt grundat våld under mycket lång tid.