Erik Lidström svarar: Goda politiska reformer är politiskt omöjliga

Erik Lidström Foto: Riksdagen/Privat
  • Fredag 2 apr 2021 2021-04-02
E-post 117

Förslag om tvåkammarsystem (med rösträtt från 35 år i den ena kammaren), borttagen rösträtt för bidragstagare och offentliganställda och personval. Det är förslag som till synes är ogenomförbara i Sverige. Nu förklarar klassiske liberalen Erik Lidström varför han ändå lägger fram dem i sin bok Representativ demokrati i ett svar på Oskar Hagbergs recension.

Oskar Hagbergs recension av min bok Representativ demokrati innehåller några synpunkter som jag skulle vilja utveckla. Han skriver bland annat att jag med några modifikationer önskar återgå till situationen omkring 1870. Detta är halvt om halvt sant, men det jag till hälften önskar återgå till är i så fall inte så mycket den dåvarande svenska situationen. Det fanns mycket som var bra med 1809 års regeringsform, men den var samtidigt på sina ställen en salig röra, och, som utvecklingen visade, inte långsiktigt stabil.

Jag skriver i förordet:

Den representativa demokratin är inte ett politikens multiverktyg utan ett specialiserat instrument i en betydligt större verktygslåda. I denna verktygslåda har vi också andra redskap som konstitutionalism, rättsstat, maktdelning, maktbegränsning, skydd för individen, minoritetsskydd, yttrandefrihet.

Den representativa demokratin uppfanns i sin nuvarande form i USA i slutet av 1700-talet. I synnerhet från mitten av 1800-talet spreds den och anammades gradvis, först främst i västvärlden, och därefter i resten av världen. Men den representativa demokratin är och förblir endast en bland många komponenter i den konstitutionella och politiska verktygslådan. I bakgrunden fanns 2 500 år av erfarenheter och djupt tänkande, inklusive ungefär 1000 år av svenska historia.

Till sist infördes alltså den representativa demokratin i Sverige, ett oerhört värdefullt tillskott. När detta gjordes hade det dock varit lämpligt att reflektera över hur den representativa demokratin förhåller sig till alla våra tidigare erfarenheter och lärdomar, både svenska och utländska. Vad som istället skedde var att, som den skotske filosofen Gordon Graham skriver i boken Against the Democratic State, den representativa demokratin ”välsignade” staten. Av skäl som jag söker reda ut i min bok har detta lett till att i stort sett allt tidigare tänkande behandlas som oväsentligt, om någon ens befattar sig med det. Nu har vi ju ”demokrati” där ”vi” bestämmer ”tillsammans”. Tror vi. Varför då bry sig om gamla stofiler och deras varningsord? 2 500 år av erfarenheter och tänkande har idag okritiskt kastats på soptippen.

Vår svenska representativa demokrati ligger vidare mycket nära att vara en ”dogmatisk demokrati”. I en dogmatisk demokrati anses majoriteten alltid ha rätt. Vidare, med majoritet avser vi i Sverige inte någon svårmätbar folkvilja utan endast majoriteten i riksdagen. Som jag söker reda ut är detta synsätt förenat med enorma problem, problem som både är filosofiska och synnerligen praktiska.

Rent allmänt har vi i Sverige svårt att ens tänka tanken att majoriteten i riksdagen kanske inte borde ha rätt att göra vad som helst mot vem som helst.

Jag önskar alltså inte återgå till en 1800-talsmodell av demokrati, men jag skulle vilja återuppliva och anpassa konstitutionella arrangemang som visat sig kunna stödja både representativ demokrati och frihet och som även krävs för att också den representativa demokratin i sig ska kunna fortleva. Jag önskar mig därför för det första en återgång till ett visst mått av förståelse när vi resonerar kring vårt statsskick, och för det andra, reformer som tar detta i en riktning baserad på beprövad erfarenhet.

Oskar Hagberg kommer också med invändningen jag borde ha vinnlagt mig ”mer om att hitta begränsade förslag, som skulle kunna föra Sverige lite mer i rätt riktning,…”. Denna invändning har nog de flesta svenska läsare och jag borde kanske ha lagt ett antal sidor på att diskutera den. Istället har jag kanske naivt endast efter bästa förmåga försökt utreda hur en väl fungerande representativ demokrati kan och bör konstrueras. Jag har alltså fokuserat på ett önskvärt slutmål och inte ägnat så mycket plats åt hur en väg dit skulle kunna se ut.

En anledning till detta är något som gör mig djupt deprimerad. Jag kan nämligen inte se att det existerar knappt några begränsade förslag som är ”politiskt möjliga”. Ta exemplet personval. Sedan 1998 är det möjligt att sätta ett kryss framför ett namn på valsedeln för att försöka ändra i den rangordning av kandidaterna som partierna har bestämt. 2014 ledde detta endast till att 12 andra personer kom in i riksdagen än de som partierna helst skulle ha sett valda. Längre än så är det inte ”politiskt möjligt” att gå i Sverige.

I min bok föreslår jag en återgång till personval, något Sverige övergav i och med riksdagsvalet 1911. Jag hävdar vidare att personvalen helst borde ske i enmansvalkretsar med ”relativ majoritet” i en omgång, som i Storbritannien och USA. Varför kräver en längre utredning som inte här får plats.

Men jämfört med dagens system skulle redan en trivial förändring ge enormt annorlunda resultat jämfört med idag. Istället för att ge oss möjligheten att kryssa för en kandidat kunde Sverige gå i finsk riktning. En valsedel är då inte giltig utan ett personvalskryss, och de väljs som får flest kryss, oavsett partiernas rangordning.

Inte heller denna lilla förändring är politiskt möjlig. Partiernas makt skulle då kraftigt beskäras. Mängder av populära kandidater skulle ta plats i riksdagen istället för som idag nästan enbart okända personer som troget gnetat i ett politiskt ungdomsförbund i kanske ett decennium, ofta utan att ha åstadkommit någonting alls utanför politiken.

Vad som normalt är politiskt möjligt kan vi se från hur enkammarriksdagen och 1974 års regeringsform togs fram. Endast de reformer är politiskt möjliga som nära nog garanterar att samma politiker väljs före som efter, och att i övrigt samma politiska styrkeförhållanden fortsätter råda. Detta mitt resonemang kan kanske låta cyniskt, men enkammarriksdagen föregicks av ett par decennier av räknande i just dessa banor.

Vad som är och inte är politiskt möjligt är alltså inte något som jag försökt utreda i min bok. I politiken blir ibland det politiskt omöjliga från en dag till nästa politiskt möjligt. Den som kommer ihåg hur Sverige gick med i EU har där ett exempel. Jag kanske väntar på ett mirakel. Att efter bästa förmåga försöka klara ut åt vilket håll vi borde sträva är mitt blygsamma bidrag till att åstadkomma ett sådant.

Läs Oskar Hagbergs recension: Radikal klassisk liberalism när Erik Lidström gör svensk debut

Fler texter av Oskar Hagberg:

Hagberg: Så vilseleder Robsahm om bilbränder
Jordan Petersons nya bok: Överge ideologierna

Kulturdebatt

Vill du delta i Nyheter Idags kulturdebatt?

Se till att hålla dig till området kultur eller kulturpolitik. Vill du debattera utvecklingen av svensk film? Förutsättningar för kulturarbetare? Kvaliteten på svensk chicklit eller svensk stå upp-humor? Max längd: 3 500 tecken, inklusive mellanslag.

Mejla [email protected]

Vill du debattera generella samhällsfrågor, mejla istället [email protected]

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag