LEDARE Finansminister Magdalena Andersson menar att sjukfrånvaron inom offentlig sektor i spåren efter höstens rekordinvandring beror på förra regeringens personalminskning om 4,5 procent inom kommunfinansierad sysselsättning under deras tid i regeringsställning. Att asylinvandringen under samma period ökat med 450 procent var inget hon adresserade, utan personalminskningen var alltså det stora problemet, när hon berättade om de nya 10 miljarderna till kommunerna.

Kommer du ihåg den stora lågkonjunkturen som följde efter den stora finanskrisen 2007 – 2008 och som påverkade Sverige och resten av världen? Vår finansminister Magdalena Andersson (S) förefaller ha glömt den.

Under måndagen höll den rödgröna regeringen en presskonferens där de presenterade en överenskommelse med Vänsterpartiet. Under hösten ska regeringen föreslå 10 nya miljarder till kommunerna – pengar som ska gå till att anställa fler människor i offentlig sektor. När statsminister Stefan Löfven presenterade den nya överenskommelsen med Vänsterpartiet passade han också på att ge en känga åt de borgerliga partierna.

– Nu är det så att de borgerliga partierna vill gå motsatt väg, de vill dels sänka löner för en del som ska börja jobba i välfärden vilket riskerar att sprida sig till stora grupper av löntagare. Men det är också så att deras förslag på skattesänkningar kommer oundvikligen att innebära nya nedskärningar i skola, vård och omsorg, sade Löfven.

Sedan visades ett diagram upp som visar antalet anställda inom kommunfinansierad sysselsättning, alltså arbeten som betalas av skattemedel. Dessa hade minskat från 134 till 128 personer per tusen invånare under den tid alliansregeringen styrde Sverige.

– Det var en ganska rejäl neddragning, kommenterade finansminister Magdalena Andersson.

Men det var ingen rejäl neddragning. Om man räknar procentuellt vad ett tapp från 134 till 128 egentligen betyder, är det en minskning med ynka 4,5 procent. Under samma tidsperiod kan jag tala om att bland de som sliter för att skattepengarna ska komma in, alltså företagen, fanns det många som fick göra av med uppemot hälften av sina anställda.

Vissa fick till och med göra av med alla, de gick i konkurs.

Man kan såklart klandra den förra regeringen för mycket, men att dra åt svångremmen i de statliga utgifterna när det väntar tuffa tider är klok politik. Principen är inte konstigare än att ett hushåll försöker vara mer försiktig med ekonomin om inkomsterna väntas bli lägre. Det kallas att ta ansvar.

Sen ska man inte heller glömma att svensk offentlig sektor inte alla gånger var särskilt effektiv när de borgerliga partierna tog över. Att effektivisera en verksamhet, utan att kvalitén blir lidande, är i de flesta fall fullt möjligt att göra. Sådant sker inom den privata sektorn hela tiden. En minskning av personalstyrkan med 4,5 procent är inget som normalt höjer några ögonbryn, absolut inte i tider av lågkonjunktur.

Man kan också fråga sig om antalet anställda inom offentlig sektor är det bästa nyckeltalet för att få en uppfattning om hur det står till med välfärden. Bättre mätvärden vore att titta på hur långa kötiderna inom vården kan vara, vilken service man får per skattekrona och hur snabbt och effektivt staten löser sina åtaganden.

Men Andersson fortsatte att skylla på förra regeringen. Hon konstaterade att under fjärde kvartalet 2015 – alltså under rödgrönt styre – ökade sjukfrånvaron bland kvinnor i offentlig sektor. Detta var också den förra regeringens fel med anledning av den ”rejäla neddragningen” om hela 4,5 procent bland kommunfinansierade jobb.

– Det är klart att alla de här åren av skattesänkningar har naturligtvis lett till en allt mer slimmad offentlig sektor som naturligtvis riskerar att påverka hälsan hos personalen. Det märktes inte minst under höstens stora flyktingmottagande vilka problem man kan få när man har en väldigt slimmad organisation. Ett exempel på det är socialtjänsten som var väldigt ansträngd redan innan så många människor kom och sökte asyl i Sverige och där vi sen såg väldigt stora problem nu under hösten, förklarade Andersson.

Det var alltså inte storleken på höstens rekordmottagande av flyktingar som var problemet. Utan att den borgerliga regeringen minskat personalen inom ofantlig sektor med 4,5 procent. Men om antalet anställda inom offentlig sektor minskat med 4,5 procent får vi ju rimligen även titta på hur mycket asylinvandringen på ett ungefär kan ha ökat under samma tidsperiod.

År 2007 sökte 36 207 personer asyl i Sverige enligt statistik på Migrationsverkets hemsida. År 2015, det år den rödgröna regeringen så smått börjat kunna regera landet, var antalet asylsökande 162 877 enligt ett annat pdf-dokument på Migrationsverkets hemsida. Den ökningen är alltså nästan exakt 450 procent. Men detta var ingenting som Andersson över huvud taget nämnde när hon lade skulden på förra regeringen. Man kan säga att hon ”mörkade” denna lilla detalj.

Vi tar det igen. Borgerliga regeringen minskar personalen inom offentlig sektor med 4,5 procent. Skillnaden i asylinvandringen är ungefär 100 gånger så stor under typ samma mätperiod, en ökning med 450 procent. Man skulle även kunna säga att volymerna av antalet asylsökningar rimligen haft ganska exakt 100 gånger högre inverkan på sjukfrånvaron än förra regeringens minskning av personal.

Visst, det är uppenbart att det behöver förstärkas på flera håll inom den offentliga sektorn om staten ska mäkta med de åtaganden som det är tänkt att staten ska göra. Men att motivera detta, genom att med statistik skylla på förra regeringens minskning av personal i ”kommunfinansierad sysselsättning”, bevisar tyvärr bara en sak.

Vi har en finansminister som inte begriper att tolka siffror.