Julen är traditionernas tid, då vi gör så som vi alltid gjort. Men många gamla svenska jultraditioner har försvunnit för längesen, ibland för så längesen att ingen längre minns dem. Exempelvis lägger väl ingen längre halm på golvet på julafton.

Min vän Sölve i Lahall verkade uråldrig. Hans rygg var så krokig att han såg ut som en vinkelhake. Hans byxor av svart vadmal hade hans mamma sytt och hon hade varit död i årtionden. Över den rutiga flanellskjortan spändes de breda hängslena med läderstroppar.

När jag vandrade mot Sölves gård följde jag en smal grusväg med grässträng i mitten. Vägen gick över en mosse där jag ibland hade turen att hitta mogna hjortron. Det verkade så ålderdomligt och så avlägset. Folk förknippar lätt hjortronmyrar och avlägset belägna gårdar med Norrlands inland. Men från Lahall är det bara tolv kilometer till Götaplatsen i Göteborg. Och Sölve var född 1910 så på 1970-talet, när jag ofta besökte Sölve, var han alltså bara i sextioårsåldern.

Ett levande fornminne

Men i ett avseende var verkligen Sölve som ett levande fornminne. Han kunde berätta om sin barndoms jular och de minnena var unika. I hans hem hade traditioner hållits som försvunnit långt tidigare på andra håll. De hade haft halm på golvet i stugan. Där sov familjen på julafton eftersom man trodde att de döda förfäderna, som förr bott på gården, återvände den natten och sov i sängarna. Med tanke på att gården gått i samma släkt sedan den odlades upp på 1500-talet måste det ha varit trångt i sängarna då, om alla förfäderna på gården skulle få plats.

I halmen hade man också lekar. En lek minns jag att Sölve berättade om. Två personer satt med ryggarna mot varandra och höll en bunt med halm över huvudena, som man på detta bakvända sätt hade dragkamp om.

En figur av halm stod där. Den kallades för ”julbock” men den såg inte ut som en sådan där halmbock som förekommer numera, utan den hade tre ben och en rent symboliskt formad kropp av halm.

En bra bit in på 1920-talet hade de haft halm på golvet hos Sölve i Lahall. Det är unikt. I många skildringar av äldre jultraditioner står det att bruket med halm i stugan på jul förekom ”långt in på 1800-talet”, men i Lahall levde bruket alltså hundra år senare!

De enda fotona på julhalm

När seden med julhalm brukar illustreras sker det med fotografen Gustaf Ewalds foton av en juldekorerad stuga med halm på golvet i Mellomgården i Hudene, utanför Herrljunga år 1903, den bild som syns ovan. Den och ett par andra bilder tagna vid samma tillfälle torde vara de enda bilderna som finns av en stuga som dekorerats på det viset i en levande gammal tradition.

Gustaf Ewald framhöll ofta att hans bilder var unika, eftersom bruket med julhalm hade upphört redan under 1800-talets första hälft och bara levat kvar på ett och annat ställe under andra hälften av 1800-talet. Att det levde kvar ännu 1903 i Mellomgården berodde på att gårdens ägare, spelmannen Karl Fredriksson, brukade dekorera gårdens gamla boningshus på traditionellt vis inför julen trots att han själv bodde i ett modernare hus vid sidan om.

Där snuddar vi givetvis vid orsaken både till varför man förr dekorerade stugan med halm och varför man senare slutade med det. Halmen var god och varm, isolerade bra mot drag i gamla stugor med enkelt trägolv över torpargrund. Men i modernare hus på riktig stenfot och med bättre golv med mattor, var givetvis halmen en mardröm för den som ville hålla hemmet snyggt. Det är som en gammal kvinna som bodde i en liten låg stuga på gammalt vis en gång sade till mig:

-I såna här gamla stûver kan en aldri’ hålla’t så rent sum i di moderna böggningera.

Man kände inte heller kravet på att hålla det så rent, så då gjorde halmboss i hörnen inte så  mycket.

Långråg

En annan orsak till varför man slutade med julhalm hänger samman med jordbruket. Halmen kom från långråg, den gamla sortens råg som odlades förr, där man medvetet förädlat rågen så att den skulle ge lång och stadig halm. Det var råg som fick skördas för hand, med skära eller med ”mej”, det vill säga en lie med en särskild anordning på, för att rågen skulle falla rätt så att den lätt kunde bindas till kärvar.

Rågen tröskades med slaga på logen, det vill säga den breddes ut och man slog på säden med en träklubba som med en anordning av läderremmar satt fast på en lång stav. Jag såg sådan tröskning flera gånger på sjuttiotalet hos gamla bönder som fortfarande använde den gamla metoden om de ville ha tröska lite smått, även om de hade modernare maskiner.

Halmen användes till halmtak och halmslöjd. Man gjorde hattar och särskilda vinterskor av halm. Med tiden förädlades sädesslagen i stället så att de skulle ge maximal avkastning av utsädet och lång halm var inte längre något som värdesattes. Jag besökte en gård med fyra gamla syskon som fortfarande odlade långråg på 1980-talet, men annars tillhör detta 1800-talets jordbruk. Modern kort halm skulle vara en ännu värre mardröm, med tanke på boss och damm på golvet, än den gamla långhalmen.