KULTURKRÖNIKA Efter att i åratal blivit hunsade av elitister verksamma inom främst den anglosaxiska progressiva spelpressen ryter spelnördarna ifrån. De är trötta på sexistanklagelser och på en spelpress som bokstavligen sover i samma säng som spelutvecklarna. Precis som alla moderna företeelser så är en kontrovers inte namnet värt utan en twitterhashtag, så även denna som fått sig namnet #GamerGate.

För att göra en något komplicerad historia kort så kan det sammanfattas med att en missnöjd ex-pojkvän skrivit ett bittert blogginlägg om hur hans ex-flickvän, Zoe Quinn som är spelutvecklare, varit otrogen med diverse personer inom spelbranschen. Det problematiska med detta är inte otroheten i sig då utan det faktum att en av personerna som Quinn haft en affär med är en journalist som återkommande skrivit positivt om hennes egenutvecklade spel. Härvan har växt under de senaste tre veckorna med otaliga exempel på korruption samtidigt som spelbranschens initiala tystnad har öppnat upp för spekulationer och konspirationsteorier. Under detta mindre tumult har ett antal kvinnor inom branschen ta emot allvarliga hot vilket gjorde att det hela utvecklats till en diskussion om sexism, snarare än den korruption det ursprungligen handlat om. Spelbranschen har sett sin chans att gå i taket och förklara att ”Spelnördar är slut”. I ett dussintal artiklar attackeras spelnördar som vita män med skev verklighetsuppfattning och hat mot kvinnor. Budskapet från spelpressen är tydligt: spelnördarna är ett utdöende släkte. Att så många artiklar på samma tema publicerats under en kort tidsperiod gav många vatten på kvarnen om spelsidornas bias och att de mest representerar sig själva och inte läsarnas åsikter.

I denna turbulens har begreppet ”Social Justice Warrior”( Sociala rättvisekrigare) populariserats. Termen används pejorativt och beskriver i kort en person som på ett ensidigt sätt kritiserar ett populärkulturellt område för att lida brist för mångfald, inkludering och jämställdhet. Rättvisekrigarnas metod går ofta ut på att dekonstruera ett område och med det menas att lyfta ut olika bitar ur exempelvis ett tv-spel för att påvisa brist på inkludering och jämställdhet. Denna metod kallas för ”cherry picking”, på svenska kan det beskrivas som att plocka russinen ur kakan. På detta sätt kan man få ett spel att framstå som djupt sexistiskt och/eller rasistiskt trots att det i sin helhet inte alls framstår på detta sätt.

En rättvisekrigare som är expert på detta område och som fått stort utrymme internationellt är feministen Anita Sarkeesian som efter en kontroversiell crowdfundingkampanj lyckades samla ihop över en miljon kronor för sitt videoprojekt kallat ”Tropes vs women”. Projektet går ut på att dekonstruera olika fenomen inom tv-spel för att påvisa att kvinnor framställs stereotypt. Ett inte helt okontroversiellt påstående då det i princip, med några briljanta undantag, uteslutande har varit (unga) män som uppfunnit och drivit spelbranschen framåt under de fyra decennier som den existerat på allvar. Många har ifrågasatt varför inte kritikerna själva ägnar sig åt att skapa spel med inkludering i åtanke. Men som Sarkeesian påvisat går det att tjäna bra med pengar på att kritisera andras verk utan att själv var en del i den kreativa skapandeprocessen.

Alldeles oavsett förväntat resultat så har Sarkeesian dock fått kritik för sin övernitiska granskning och sin verklighetsfrånvända syn och sin brist på förståelse för tv-spel. Till exempel har hon hållit fram sig själv som en spelnörd samtidigt som det uppdagats en inte allt för gammal video på henne där hon själv erkänner hur okunnig hon är om tv-spel. Detta har fått kritikerna att hävda att hon egentligen bara nyttjar ett populärkulturellt fenomen, tv-spel, för att främja sin sociala agenda. Tv-spelspubliken är till stor del en manlig bastion beståendes av unga till större delen av medelålders (vita) män och därmed en utmärkt inhägnad för rättvisekrigarna att jaga i.

Rättvisekrigare är ett etablerat fenomen även i Sverige. Vi har en organisation som sysslar med att föra minutiös statistik över hur många kvinnliga artister som är inbjudna till olika musikfestivaler. Ett nytt fenomen är vithetskritik där en organisation som Rummet, beståendes av unga rasifierade** kvinnor utövar normkritik när det kommer till vita personer som beskrivs i abstrakta termer(vita rum) och där författarna inte sällan i detalj beskriver sitt obehag att vistas i dessa rum. I den svenska spelpressen är det framförallt Aftonbladet som tagit på sig rollen som rättvisekrigare men det finns motstånd från den renodlade spelsidan Gamereactor. Detta är alltså varken isolerat till bransch eller till ett specifikt land.

Det som chockerat spelbranschen är den häftiga motreaktion på vad många upplever varit en häxjakt på den egna publiken: spelnördarna. Budskapet har varit tydligt: låt oss vara i fred och ägna mindre tid åt politik och mer åt att skriva om spel eller skapa bra spel. Det är talande att de som nu för spelnördars talan är personer som står utanför etablissemanget och som har egna kanaler via youtube och twitter. En anonym kritiker vid namn Internetaristokraten har fått en central roll och fler är på väg. Kan detta nörduppror bli en start på en mer oberoende rapportering fri från sociala krigare och genusteori? Troligen kommer de läger som nu bildats att återstå. Klart är att politiseringen av spelutvecklingen är ett ingrepp i den personliga friheten och som, tvärtemot vad rättvisekrigarna hävdar, faktiskt riskerar att minska kreativiteten. Motreaktionen kommer även från mindre väntade håll. Under hashtagen #NotYourShield har kvinnor, minoriteter och homosexuella deklarerat att de betackar sig för rättvisekrigarnas stöd och att de, liksom andra, främst vill se bra spel och mindre korruption.  Efter att ha anklagats för att vara internetroll gjorde de också senare en video.

Även om denna motreaktion är sund och behövlig så är analysen tyvärr alldeles för grund. Det är ingen slump att spelbranschen, denna i huvudsak manliga bastion, attackeras från det progressiva hållet. Spelbranschen har fått vara ifred för att den inte setts som kulturellt signifikant. Detta har ändrats i och med att tv-spel blivit mer tillgängligt och i allt högre utsträckning börjat likställas med annan popkultur.  Kulturinstitutioner har varit vänsterrörelsens främsta angreppspunkt sedan det visat sig att Karl Marx ekonomiska modeller misslyckats världen över. Kulturmarxismen uppfanns redan på 1930-talet som ett sätt för kommunismen att få fäste i kapitalistiska västländer. I grunden handlar det om en jämställdhetstanke tagen till sin extrem där kulturer, kön, etniciteter inte tillåts existera som något unikt och särpräglat. För rättvisekrigarna är kampen om inkluderingen det viktigaste. De använder minoriteter som ett verktyg mot den rådande ordningen då ambitionen är att på sikt riva ner det ”gamla” för att bygga upp det nya samhället där klasser, raser, och könsskillnader är raderade. I slutändan handlar det om något mycket större än tv-spelsbranschen.

Så vad kommer hända nu? Stora delar av spelbranschen har gjort bort sig själva genom att avslöja sig själva som de korrupta rättvisekrigare de är. De gjorde det fatala misstaget att försöka använda anklagelser om sexism och rasism som ett sätt att skydda sig mot den egna korruptionen. Istället för att tysta debatten har de tvärtom skapat en mycket intressantare debatt som diskuterar progressivas inbrytningar i spelbranschen. En crowdfundingkampanj har dragits igång för att göra en dokumentär om rättvisekrigarnas inbrytning i tv-spelsbranschen. Förhoppningsvis kommer denna debatt fortsätta under en lång tid framöver med resultatet av att de icke-progressiva rösterna hörs tydligare och får mer inflytande.

I slutändan är det dock konsumenterna som håller makten och det står klart att spelnörden är långt ifrån Game Over.

*Termen spelnörd används här i en positiv mening, det vill säga en person som har tv-spel som en hobby
**En icke-vit person som tillskrivs rasegenskaper av sin omgivning vars kropp således rasifieras