ÖSTERSUND Satirikern och samhällsdebattören Jens Ganman utsågs av tidningen Fokus till Årets svensk 2019. Nu är han ute med en ny bok, En brunråttas bekännelser, där han berättar om allt från barndomen i det då monokulturella Östersund till förutsägelser om anarki i Sverige. För Nyheter Idag berättar han mer.
– Första gången jag funderade på att döva mig med alkohol var när jag såg Ann Lindes framträdande i ”Conflict Zone”.

En brunråttas bekännelser : essäer, iakttagelser är titeln på Jens Ganmans senaste bok som tar upp en rad skilda ämnen som invandring och mångkultur, public service, gängkriminalitet och Donald Trump.

– Den röda tråden är väl att den svenska debatten är väldigt känslobaserad. Så jag vill lyfta fram en massa exempel på fakta och det ser man också om man har läst pappersversionen, att det är väldigt mycket källhänvisningar och fotnoter till olika SOU:er och utredningar och så där. Så som det är nu i Sverige är det viktigt att man hänvisar till fakta och försöker hålla sig ganska osentimental, säger Ganman.

– Sedan är boken också en lite personlig betraktelse över hur det är att bli peststämplad som jag har blivit i vissa sammanhang.

En annan röd tråd är ju någon typ av kritik mot etablissemanget.

– Ja, det är det ju också. Det vi slarvigt kan kalla etablissemanget, för det blir ju mer och mer flytande.

Ganman berättar om när ledarskribenten Tord Andersson på Länstidningen Östersund använde en bild på honom för att illustrera en text om högerpopulistiska ”klimattvivlare”.

”Att Ganman nyligen utsågs till Årets Svensk av magasinet Fokus är ett tecken på att högerpopulismen har släppts in i finrummen”, skrev Andersson i februari.

– När jag pressade honom lite på det och skrev till honom förklarade han för mig att han tyckte att han numera var alternativmedia och att jag var mainstream, trots att Länstidningen har 13 miljoner årligen i presstöd. Det där avslöjar ju en del om hur förvrängd många svenska journalisters självbild är. De tycker att de är ”underdog” och är nästan helt skattefinansierade.

– Det tror jag är någonting som en del som jobbar på public service också tycker. Att de numera är lite ”underdog” (Ganman skrattar) trots att de har hur jävla mycket pengar som helst.

49-årige Ganman (”mentalt är jag 82”) har jobbat för public service sedan 1989 och säger att hans kollegor inte verkar förstå varför profiler som han och alternativa medier växer. De tror att det bara har med den tekniska utvecklingen att göra.

– Jag tror mer att det har funnits ett ackumulerat behov av en ny sorts media, säger Ganman.

Ett tema som återkommer i Ganmans bok och i hans övriga värv är kritiken mot vänstervridningen i public service.

– När jag jobbade på P3 i början av 90-talet sade cheferna öppet: ”Många som jobbar här är vänstervridna, men det får inte märkas, vi ska vara neutrala.” De satte en ära i att det inte skulle lysa igenom vad vi hade för personliga politiska uppfattningar. Men det har de ju lämnat fullständigt nu. Nu är det snarare så att de gör en grej av att visa hur vänster de är för att provocera de som inte är det: ”Haha! Kolla, vi är vänster och ni kan inte göra någonting åt det för vi får pengar ändå!”

Den fulla vidden av vänstervridningen säger han att han förstod först rätt sent, runt 2014/2015 när han hade ett jobb på SR i Östersund.

– Det sitter så djupt i väggarna att det aldrig kommer att gå att göra någonting åt det.

I boken skriver Ganman att han skulle vilja skära ned SVT:s och SR:s budgetar med minst 90 procent. Han säger att han vill banta ned public service till en svensk version av den amerikanska kanalen C-SPAN, som sänder direkt från parlamentsdebatter, presskonferenser och andra viktiga händelser.

– Det finns en överbyggnad i deras (SVT:s och SR:s) system som är helt grotesk. Det är inte så att de behöver exakt åtta eller nio miljarder per år för att kunna göra sitt jobb, utan det här är bara som en vetedeg som har svällt och svällt och svällt.