Julian Assange kom till Sverige som en frälsare, som en rockstjärna, omhuldad av identitetspolitikens broilers. Över en natt så ändrades dramaturgin – Assange föll hårt efter att ha blivit anmäld för våldtäkter och sitter numera gömd på Ecuadors ambassad i London. Jens Ganmans pjäs Visselblåsaren är en uppgörelse med den svenska självbilden av en moralisk supermakt som alla bör se, skriver Oskar Hagberg.

We Shall Overcome … Efter föreställningen Visselblåsaren av Jens Ganman fick publiken ställa sig upp, ta varandras händer och sjunga den sång Birgit Friggebo med magnifik okänslighet försökte få invandrare på Rinkeby folkets hus att sjunga med i 1992.

Den ironiska avslutningen var väl vald. Rasmus Dahlstedt, känd från Youtube-komedin Söders hjältar, spelar själv alla rollerna i regi av Fredrik Hiller. Dahlstedt kan suveränt imitera den valhänta välviljan och den intoleranta idealismen, än mer aktuella nu än under Friggebos dagar.

Vi har en kulturminister som hyllar kulturrevolutionen och en invandringspolitik som verkar härstamma från ungflicksdrömmar om den ädle vilden. Tiden ropar på den mörka satir Ganman levererar. Ofta räcker det att bara visa hur det var. Teveklippet då den förre polischefen inte höll sig för god för att släta över ett mord för att få vältra sig i sin medkänsla med mördarna återkommer som en efterhängsen flashback.

Ramberättelsen handlar om hur Julian Assange kom till Sverige som en frälsare, en visselblåsare med hela världen som sin Watergateaffär. De duktiga flickorna med dreadlocks flockades kring honom. Inte ett ekologiskt sköte, om en provocerande ordsammanställning från pjäsen ursäktas, var torrt. Vem vill inte bli påsatt av det tjugoförsta århundradets Che Guevara? Yttrandefrihetskämpen var trots sin aura en vanlig man och betedde sig ett barn som fått frikort i godisbutiken.

Men så vände det på en femöring, och Assange hamnade där han ännu sitter på Ecuadors ambassad i London. En av de två som på osannolika grunder anmälde honom för våldtäkt, en kvinna central i Socialdemokraternas förvandling till identitetspolitiskt parti, gestaltas av Dahlström med ben som slingrar sig om varandra. Nervöst fingrande på sin prästkrage berättar hon om hur hedrad hon blev av uppmärksamheten, hedrad och äcklad.

Vill inte, vill – som attraktion ofta ser ut, men helst inte borde i värdegrundslandet, där stora stygga vargen bara är ond och Rödluvan vill till mormor, inget annat. Sexualneurosen blir bilden av en härskande klass som talar högtravande i falsett för att den inte vågar förstå sig själv.

Detta är satir som plockar ned de mäktiga på jorden. Trots sina pretentioner har även de svällkroppar och slemhinnor, är fåfänga och tänker lika förbjudna tankar som vi andra. Att de mäktiga påstår sig tala i de maktlösas namn gör bara deras uppblåsthet större och satiren än mer nödvändig.

”En kvinna till vänster börjar gråta redan tre minuter in i föreställningen.” står det i en nedgörande text om pjäsen av Camilla Wagner. Visst gör det ont att se saken från andra sidan och att förstå att ilskan över offermentaliteten också den uttrycker en längtan till något bättre och ärligare. Alla kan inte gilla det när mer än ett kvartssekels förljugenhet ska vädras ut, men alla de pinsamma exempel Dahlstedt grimaserar fram visar hur mycket det behövs.

Den som bor i Stockholmtrakten och inte sett Visselblåsaren bör pallra iväg till Teaterstudio Lederman, där den spelas ännu några kvällar. Den opposition som hittills mest synts i sakprosatexter i alternativmedier får här konstnärlig, komisk gestaltning. Det är hejdlöst roligt, en skänk från ovan för oss som tröttnat på att sova oss igenom pseudoradikala menlösheter på de skattestödda teatrarna.

Med lite tur kommer även några av de värdegrundsfrälsta till föreställningen och tar det som en övning i att se saker från andra sidan. Man kan ju alltid hoppas. När det är över får de gärna sjunga We Shall Overcome med alla oss andra.