BLOGG I dag är det resandefolkets dag varför jag åkte förbi en liten tillställning i Uppsala. På scen stod Tomas Larsson från föreningen RUNG och beklagade sig över att sammanhållningen bland resande inte är som det var förut. Det säger mer om samhället än man tror.

– Jag svär, inför gud och mina fem fingrar på bibeln, kunde man höra i fikarummet inne på skrotgården.

Då visste man att en av de gamla gubbarna, med uppknäppt skjorta och uppkavlade ärmar som blottade grönblekta tatueringar, just var på väg att ljuga ihop ännu en historia. De andra lyssnade andäktigt i ungefär fem sekunder innan de avbröt och skulle dra till med något än värre.

Doften av kaffe, hydraulolja och smörjfett om vartannat. En del kom till skroten utan att ha något att sälja, de var bara där för den sociala sammanhållningen. Det är en tradition bland resande att hålla ihop, en tradition som inte längre finns kvar på samma sätt som förr.

Alla kände, och var även släkt, med alla. Så har det varit i generationer. Förr i tiden var de lumpsamlare och hästhandlare. Kringresande folk med enklare yrken som tråddragare, bland dem själva kallat ”tavring”, eller för den delen vallackare. Många var i klammeri med rättvisan, eller hade i vart fall en kriminell livsstil bakom sig.

Det är en kultur som är väsensskild från den svenska, men ändå inte. Och den håller delvis på att dö ut. Det förstod jag om inte annat när jag besökte arrangemanget i Uppsala.

En och annan kulturkofta, en lokalpolitiker och äldre pensionärer mötte jag. Det var kanske en handfull människor som jag uppfattade som resande. På scenen stod Ronny Lundin från föreningen RUNG och gick igenom resandefolkets inte helt muntra historia i Sverige. Emellanåt spelade trubaduren Ronny Lundin visor som jag tror de flesta med resandebakgrund känner till.

Plötsligt kommer Larsson in på det jag själv tänkte. Det är inte längre som det brukar vara, sammanhållningen bland resande finns inte kvar på samma sätt som förr. Han är inte den första som säger det, jag har hört det från andra med resandebakgrund.

Och jag är inte speciellt gammal, ändå märker jag en stor skillnad mot för bara femton år sedan.

Det här är egentligen inte bara ett bekymmer för dem som engagerar sig i resandefolkets kultur och historia. I ett längre perspektiv är det även ett bekymmer för Sverige som nation då resandefolket – ironiskt nog eftersom de normalt avskyr stat, länsman och skattmasar – samtidigt varit en mycket stark kulturbärare av det Sverige som många idag upplever att de saknar.

Det var de som var marknadsknallar i Kivik. Det är de som i långa tider fascinerat och förskräckt. Det var Målle Lindbergs galna frikyrkomöten och ökända vandringssägner om den hemske Svarte Petter. Det var Calle Jularbo och dragspel. Det och en massa annat.

Nu är inte jag en förespråkare av mångkultur, men i den svenska ivern att blicka utåt mot omvärlden tror jag tyvärr att man många gånger glömmer bort allt det vi har på hemmaplan.

Kanske är det det som någonstans är vår kultur. Tyvärr.