Nyheter Idags krönikör intervjuar Göran Adamson som i nyutgivningen av sin bok ”Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster” gör upp med det mångkulturalistiska samhällsbygget och förklarar hur ”mångfald” genom politisk styrning kommit att genomsyra den akademiska världen.

– Den största avgrunden idag går mellan en klassisk vänster och en helt förvirrad vänster, som inte är vänster mer än till namnet. Mellan en vänster som står för arbetarrörelsens klassiska värderingar och en akademisk vänster som lämnat arbetarklassen och hittat en ny grupp att göra karriär på.

Orden tillhör Göran Adamson, som är aktuell med nyutgivningen av boken ”Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster”. Den första utgåvan kom 2014, men gick dessvärre relativt spårlöst förbi. Sex år senare är boken aktuellare än någonsin.

– Mångfaldspolitiken gör skillnad på folk och folk, berättar Adamson. Medan fascismen hetsar mot det obekanta och främmande och samtidigt idealiserar den egna kulturen, gör mångkulturalisterna tvärtom. Främlingen romantiseras. Andra kulturer och religioner är lite finare, och mer värda än den svenska, säger Adamson.

– Invandrare ses som en ”resurs”, och en hög representation bland högskolans anställda ses automatiskt som något positivt. Invandrare blir den exotiske ”andre” med alla möjliga egenskaper vi fattiga svenskar inte har. Ju större etnisk blandning, sägs det, desto bättre är det.

I sin bok redogör Adamson för hur mångkulturalismen gjordes till ”den enda sanningen” inom svenska universitet och högskolor.

Men för att förstå införandet av mångkulturalismen som ”enda sanningen” inom universitetsvärlden vid millennieskiftet måste vi backa bandet 25 år. 1975 röstade en enig riksdag för att göra mångkulturalismen till lag. Riksdagen röstade för S-regeringens proposition som sa att: ”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Integration blev genom detta beslut ett fritt val. Att lära sig språket, grunden för att komma in i ett nytt samhälle, var frivilligt och inget krav för medborgarskap. Genom ”hemspråksundervisning” skulle även barn födda i Sverige låsas kvar vid sina föräldrars hemland och språk.

Därmed började byggandet av mångkulturalismens samhälle. Adamson gör skillnad på mångkultur och mångkulturalism.

– Mångkultur, att vi lever sida vid sida med människor från andra länder och njuter av utländsk mat och kultur, är inget märkligt. Det är självklart att behandla människor oavsett var de är födda som jämlikar, säger han.

– Men mångkulturalism är något annat, det är rent av motsatsen. Multikulturalism är ett politiskt projekt som syftar till att ge människor tillhörande minoriteter en gruppidentitet som tillmäts större betydelse än individer och deras val.

Samtidigt fortsatte massinvandringen år efter år. På 1990-talet införde Bildtregeringen Ebo-lagen som innebar ekonomiska incitament för bosättning i etniska enklaver (EBO-lagen). Många andra beslut under samma tid – inte minst först kommunalisering av skolan och sedan friskolereformen samt avskaffandet av den fulla sysselsättningens politik – underblåste splittringen i samhället och framväxten av en ny etnisk underklass.

Det mångkulturalistiska samhällsbygget krävde sin ideologiska kapprock. Runt millennieskiftet beställde regeringen Persson med Mona Sahlin som ansvarig den rapport ”Mångfald i högskolan” som i praktiken blev ett regeringsdirektiv om att mångfaldspolitiken skulle genomsyra akademierna.

– Det var ett politiskt beställningsjobb som kom med morot. Regeringen lockade med 2,5 miljarder till de universitet som visade framfötterna i att implementera mångkultur, berättar Adamson.

Direktivet kom även med piska. När Adamsons kritik av svensk mångfald publicerades 2014 var han docent på Malmö högskola. Att kritisera mångfaldspolitiken kostade Adamson jobbet, med hänvisning till personalnedskärning fick Adamson sparken. Men idag håller mångkulturalismens ideologiska luftslott på att rämna.

– Det är känslomässig propaganda som inte tål att ifrågasättas, menar Adamson och fortsätter:

– Bristen på innehåll kompenseras av röstläget. Mångkulturalisterna skriker ut tomheter.

Det högljudda gapandet är ett tecken desperation hos en akademisk vänster som tappat greppet.

– Mångkulturalismen bärs upp av en vänster som inte har något med klassisk vänster och arbetarrörelse att göra. Det är en akademisk vänster som blev besviken på arbetarklassen och har letat upp en ny grupp att göra karriär på.

Adamson är trots allt försiktigt hoppfull.

– Det växer en ny vänster som utmanar mångkulturalismen och det postmodernistiska vansinnet. Den största avgrunden i svensk politik idag går mellan den döende förvirrade vänstern och denna klassiska nya vänster, som står för arbetarrörelsens klassiska värderingar.

Göran Adamsons bok finns att köpa hos Bokus.