Fredrik Virtanens bok Utan nåd, en rannsakning är inte bara ett försvarstal för Virtanen för drevet i samband med #metoo. Det är också en studie över en ryggradslös samtid där rätt åsikter är en väg till social status, karriär och framgång. Det är en ömklig bok som fungerar som påminnelse om vikten att våga ta ställning, skriver Oskar Hagberg i en recension.

Journalisten Fredrik Virtanens nya bok Utan nåd, en rannsakning har sålts in som ett försvarstal mot den behandling han utsattes för av arbetsgivaren Aftonbladet och hela mediesverige i samband med #metoo. Ett drev kring flera år gamla våldtäktsanklagelser, som aldrig kunnat bevisas, ledde till att han fick lämna sitt arbete under förnedrande former. Boken har med rätta väckt mycket debatt om pressetik och mobbvälde.

En mindre uppmärksammad, men lika intressant, del av hans bok är hans nedgörande självporträtt. Det ger ett föga smickrande perspektiv på hans gamla texter. Det handlar om en feghet som man måste kalla tidstypisk.

Vi minns krönikan från 2015 ”Har flyktingar tvingat dig köpa sämre rödvin?”, där Virtanen försökte slå i oss att en nettoinvandring som närmade sig 100 000 om året inte var något att bekymra sig om. En blick på annat han skrivit visar en urban man med de rätta åsikterna om Trump, SD, bittra män och så vidare.

Nu kan vi läsa hur han själv såg på sitt skrivande, med min kursivering:

”Jag saknar ingenting av självföraktet det innebär att arbeta inom media, denna trubbiga, lata, självgoda, stressade bransch. Jag ser fram mot den dag då ingen kommer fram och har en åsikt om vad jag tvingades tycka om någonting jag sannolikt inte brydde mig om.”

För det första erkänner han alltså att han ”sannolikt” inte brydde sig om de profilerade åsikter han företrädde i den svenska debatten. För det andra gömmer han sig bakom att han skulle ha tvingats att skriva så.

Med det menar han förmodligen: Om han sackade av som klickbete till sin tidning så skulle hans status sjunka och därmed möjligheten till spritindränkta nätter på innekrogar, kokain och mer eller mindre tillfälliga sexuella kontakter, hans egentliga livsinnehåll. Allt finns noggrant beskrivet i bokens första tredjedel. Men det är inte att tvingas, bara brist på civilkurage, feghet.

Vem förstår inte lockelsen i att festa loss? Under den blaserade stöddigheten puttrade triumfen hos killen som började skriva för att han inte fick ligga. Det är ju är lite rörande. Men bristen på mod imponerar sannerligen inte.

Virtanen har valt inledningsraderna till Kafkas novell Förvandlingen till motto för boken. Den handlar om handelsresanden som vaknar upp som en motbjudande insekt, och säkert kändes det så, när han blev det stora #metoo-äcklet med hela svenska folket.

Men ska jag vara litterär tänker jag hellre på Balzacs artonhundratalsroman Förlorade illusioner. Där stiger den unge Lucien Chardon i graderna i Paris tidningsvärld. Med sin vassa penna lyfter eller krossar han vem som helst, bara någon betalar. Själv njuter han av det lyxliv han får råd med. Men alla vänder sig till slut mot honom när han tanklöst sålt sig till först det liberala och sedan det konservativa lägret. Han krossas och blir ruinerad. Även i Balzacs cyniska romanvärld måste man ha någon form av moralisk riktning och mod, och det är det Virtanen visar en skriande brist på.

Visst är det sympatiskt att han inte skonar sig själv, men låt mig kursivera en gång till i hans text:

”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag någonsin kan ha klämt på krogen.”

Vad tror han sig vinna på att skriva att det bara kan ha hänt? Att man kan glömma en kväll eller två är begripligt, men om man brukar tafsa så vet man väl om det – och försöker inte snacka bort det? Virtanen lyckas i samma mening både erkänna och göra sig skyldig till ny feghet. Det ger boken en säregen moralisk ambivalens.

När han skriver om dem som utan att kontrollera bakgrundsfakta tryckte ”gilla” på grovt förtal av hans person, så är det bara en del av honom som är kränkt och upprörd. Den andra står och ser på ett skeende där han själv lika gärna hade kunnat stå på andra sidan. Han tror visserligen inte att han skulle ha tagit aktiv del i drevet om det varit någon annan som hängts ut. Men han skulle ha tittat åt andra hållet.

Virtanens bok blir på många sätt en rapport från vår fega tid. Han fegade själv ur när han valde det ljuva livet istället för att tala sanning. Han drabbades av andras feghet när ingen ville ta i honom med tång av rädsla för att pariastämpeln skulle färga av sig. Dessutom kastar han in fega reservationer i sin beskrivning av alltihopa.

Det är svårt att gilla den Virtanen som framträder i boken, men ämnet mod är högaktuellt. Politiska frågor beskrivs i svartvitt. Håller du inte med mig är du rasist, fascist, förnekare eller försvarar förövaren istället för offret. Våga inget annat än att hålla med mig!

Att erkänna gråskalorna, inte minst i mediestormar med en god tillsats av sexualskräck, fordrar mod. Virtanens beskrivning av hur han såsade på enligt minsta motståndets lag och hur fällan sedan slog igen är en påminnelse om att det också är ett val att inte ta ställning, och att livet ofta fordrar mer än så. Därför är boken i all sin ömklighet inspirerande.