Massinvandringen till Sverige kommer inte att avta när eller om konflikter i krigszoner avtar. Vi ska inte heller förvänta oss att organisationer eller företag som försörjer sig på migranter kommer att medverka till att minska massinvandringen. Nu krävs det att tuffa beslut tas för att få ett stopp men samtidigt måste det göras med respekt, skriver Oskar Hagberg (MED).

Om vi inte har massinvandring nu, så saknar ordet mening. Nettoinvandringen till Sverige kan mycket väl att stabilisera sig kring 100 000 om året, som den var 2016 och 2017. Migrationsverkets juliprognos tyder på det. Eftersom det föds kring 120 000 barn per år, är det alltså bara lite vanligare att bli svensk genom att födas än genom asylrelaterad invandring, som nettoinvandringen nästan uteslutande handlar om.

Man kan säga att prognoserna är osäkra, men varför skulle antalet plötsligt minska, när uppenbarligen inte ens 2015 års omskrutna åtstramningar räckte? En ökning är minst lika trolig.

Det finns inte plats för ”å ena sidan, å andra sidan”. Bara om man inbillar sig att kultur inte spelar någon roll kan man tro sig att detta kan fortgå år efter år. Den som påstår att detta konstaterande är rasism har straffat ut sig från en seriös diskussion. Det här är en grundläggande fråga om vilket sorts land vi vill leva i.

Låt oss göra två viktiga konstateranden om varför det blivit som det blivit.

För det första: Den sentimentala fantasin om hjälplösa människor som ”flyr för sina liv” har väldigt litet fog. Migration, skriver Oxfordprofessorn Paul Collier, är en återkopplad process. Om några kommer hit från en viss folkgrupp, så kommer fler att flytta hit eftersom de har släktingar och landsmän här. Dragningskraften ökar. Om det inte samtidigt finns en stark assimilation, som tar människor ut ur den grupp som utövar dragningskraft, växer den hela tiden. Men när arbetsmarknaden inte har plats för mycket lågutbildade personer, som detta oftast handlar om, uteblir assimilationen, och gruppen tillväxer med stigande ökningstakt.

För det andra: Stora organisationer finns till för sin egen skull. Flyktingadvokater må drivas av idealism, men det är de byråer som kan dra in pengar som överlever. Samma sak gäller integrationsprojekt och arbetsmarknadsåtgärder. Bara de som effektivt arbetar för sin egen existens växer. Asylhanteringen ger expansionsmöjligheter till påpassliga verksamheter. Socialtjänsten, SFI-utbildningar och arbetsförmedlingen är de tydligaste exemplen utöver själva Migrationsverket.

Det här kommer alltså inte att gå över för att några väpnade konflikter slutar, inte heller ska vi förvänta oss hjälp från de organisationer som brukar vara inblandade. De är särintressen. Pengaflöden måste strypas. Man bör skapa något som liknar det tidiga nittiotalets Lindbeckkommission, som utredde orsakerna till nittiotalskrisen. Tyvärr ignorerades den gången de flesta av kommissionens resultat. De utmanade för starka intressen. Denna gång måste en kommission veta vad den kämpar mot och ha betydligt vassare tänder.

Det här förda resonemanget utesluter inte att man ser att detta handlar om människor som ska behandlas med respekt. Det betyder inte heller att man vill ha ett etniskt homogent Sverige. Däremot är det farligt om de med omdöme inte vågar eller orkar se problemet. Brutalare krafter står kvar som de enda som verkar ha någon lösning.

Genomför därför de svåra besluten och utkämpa de nödvändiga striderna. Sätt detta överst på dagordningen. Nu.

Det som fattas i asylpolitiken är inte framför allt en översyn av asylrätten, utan mod att omsätta insikt i handling. Om uttrycket ursäktas, de som har ett hjärta måste lära sig visa stake, även i landet med tafsa inte-armband och dialogpoliser. Annars riskerar migrationsfrågan att gå riktigt åt helsefyr.