Det råder fullt krig i sociala medier mellan de nobla katterna i DN-armén och Hanif Balis svans av brunråttor. Detta ofantligt offentliga gräl skyller jag på ingen mindre än Johan Hakelius. ”J’accuse”, som snigelätarna säger.

Mitt i sommaren den 28 juni 1914 befann sig en ung man nere i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo på uppdrag av den serbiska organisationen ”svarta handen”. Samma dag förärades staden ett besök av ingen mindre än ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike. Han hade sällskap av sin fru när de begagnade sig av en automobil för en kortare färd genom staden.

Blott en handfull nationalister i ”svarta handen” befann sig på plats, beväpnade med pistoler, bomber och självmordskapslar. Nu ska den där jävla Ferdinand få, tänkte de förmodligen när de väntade på tronarvingen i det mäktiga Österrike-Ungern.

Och där kom han farande, mannen från den inavlade, men ack så nobla, Habsburgsdynastin. Och så small det. Både Ferdinand och hans fru mördades av Gavrilo Princip.

Ska denna historiska händelse förklaras för kidsen – tänk dig ”svarta skallen” Hanif Bali och DN ”at war”. Och krig blev det efter skotten i Sarajevo.

Säg den historia som inte går igen. Men för en gångs skull är det inte Hanif Bali som avrättar den upplevda fienden i samhällseliten. Det är punkaren Johan Hakelius som med en enkel, men välriktad, projektil nu fått medieoffentligheten att gräva aldrig så djupa skyttegravar.

Visst, den gode Hakelius var inte ensam i juryn om att stöpa om Jens Ganman till ett dödligt vapen. Han hade förstås hjälp av bland annat en terrorexpert i denna delikata övning.

För rättvisans skull ska det även påpekas att jämförelsen mellan Princip och Hakelius haltar något. Att mördas av en pistolkula i halsen torde vara mer ärofullt än att förolyckas genom den blasfemi som Hakelius begagnar sig av när Ganman förklaras ”Årets svensk”.

Men i krig är väl alla medel tillåtna.

I nuvarande tappning av skyttegravskriget har vi å ena sidan de feta katterna med hemvist i kvarteren runt DN-skrapan. Den ena mer ädel och nobel än den andra. Och de jamar och fräser i kör där de spatserar med gungande rumpa och svansen i topp.

Å andra sidan har vi brunråttorna. Nationalisterna med uppkavlade ärmar och smutsiga svarta händer. De vill vara självständiga och vägrar inlemmas i, eller erkänna, några inavlade eliter. Och så punkaren, denna förrädare i finrummet. Hakelius och hans medkumpaner har tänt på denna krutdurk som bara väntade på att smälla.

Den som vågar sig ut på Twitters slagfält skymtar allt fler tecken på att något håller på att hända. Katterna har panik, springer över ryggen på varandra och finner ingen tillflykt. De har letat sig allra högst upp på det högsta elfenbenstorn och därifrån finns ingen annan väg än ner.

Tittar du riktigt noga ute på slagfältet ser du det som punkaren sedan länge förstått och som katterna nu smärtsamt inser. Det är inte brunråttor som jagar dem, det är hermeliner.

Och i den miljön vill ingen vara katt.

PS. Ja, jag vet. Denna historia, som allt annat, leder fram till hur 30-talet började.