SVERIGE Brottsförebyggande rådet har publicerat siffror som visar att lika många med nordisk bakgrund uppger att de utsatts för brott med rasistiskt motiv, som invandrare. Samtidigt utgör hatbrott mot majoritetsbefolkningen bara fyra procent av polisanmälningarna.

Brå genomför varje år sedan 2006 den nationella trygghetsundersökningen (NTU) för att bland annat komma närmare de riktiga siffrorna för brottslighet, då väldigt många brott aldrig leder till polisanmälningar. I den nya rapporten Självrapporterad utsatthet för hatbrott redovisas för första gången siffror som hur många med svenskt ursprung som drabbas av rasistiska hatbrott.

Under perioden 2005–2016 rapporterade i snitt 1,0 procent av de tillfrågade med nordiskt ursprung att de utsatts för rasistiskt motiverade brott, medan siffran för dem med utomnordiskt ursprung var 3,2 procent. Då den första gruppen är ungefär tre gånger så stor som den andra, enligt siffror från SCB, innebär det att rasistiska hatbrott mot personer med nordiskt ursprung utgör hälften av alla fall.

Det skall dock påpekas att frågeställningen i NTU är sådan att de som svarat att de utsatts för rån, misshandel, hot eller trakasserier får svara på frågan om de upplever att det förelåg ett rasistiskt motiv. Detta innebär att brott som hets mot folkgrupp, olaga diskriminering samt skadegörelse inte räknas med. Men i exempelvis 18 procent av personrånen uppger offren att ett motiv var rasism.

Sara Westerberg är utredare på Brå och en av författarna till rapporten. Hon påpekar att Brå inte specifikt har räknat på hur stora grupperna av drabbade är, så hon kan inte bekräfta slutsatserna ovan.

– Man måste alltid tolka de här siffrorna med viss försiktighet. Man kan använda dem som en indikator för hur det ser ut i olika grupper, men man kan aldrig använda dem som den faktiska utsattheten, för den kommer vi aldrig åt. Vi kan aldrig exakt mäta nivåer av utsatthet, säger hon.

Under 2016 gjorde polisen 4609 anmälningar av rasistiska hatbrott, varav endast fyra procent utgjordes av hatbrott riktade mot majoritetsgruppen. Med kategorin hatbrott avses dels de två brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, dels andra brott, som olaga hot eller våldsbrott, där ett motiv för brottet har varit att kränka offret på grundval av bland annat ras, sexuell läggning eller religion. Att ett brott bedöms som ett hatbrott kan innebära en straffskärpning.

– Tyvärr är okunskapen stor i den här frågan, det finns en föreställning om att man måste tillhöra en minoritetsgrupp för att det ska vara fråga om hatbrott, berättade polisen Susanne Gosenius i en intervju med Sydsvenskan 2016.

Hon påpekade då också att en av anledningarna till att mörkertalet är stort är att bedömningen av huruvida ett hatbrott har begåtts görs av polisen, inte brottsoffret.

– Mörkertalet är så klart stort, men det är det för alla grupper. Det här är ingenting som vi har studerat vad det beror på, säger Sara Westerberg.

I inledningen till Brås senaste rapport står att läsa ”Att studera hatbrott och presentera statistik på området är därför viktigt, och Brottsförebyggande rådet (Brå) har årligen sedan 2006 publicerat sådan statistik, baserad på polisanmälda brott där hatbrottsmotiv har kunnat identifieras i anmälan.” Trots detta har uppgifterna från den nationella trygghetsundersökningen som anger hur stor andel med svensk respektive utländsk bakgrund som drabbas av rasistiska hatbrott aldrig tidigare publicerats. För utsattheten för andra brottstyper redovisas dock statistiken uppdelad på offrens ursprung i den årliga NTU-rapporten.

– Det är nytt just för den här rapporten. Det som man har publicerat tidigare är ju bara andelen utsatta, på den övergripande kategoriseringen om svensk/utländsk bakgrund. Vi har aldrig brutit ned det på det här sättet som vi gör i den här rapporten. Det är nytt, förklarar Sara Westerberg.