Efter att SVT-journalisten Nike Nylander intervjuat SD-ledaren fick hon ta emot hot som förefaller vara olagliga. Sådana tilltag ska undvikas och fördömas. De hjälper inte någon. Därför har Nyheter Idag tagit fram guiden som beskriver hur du hatar och hotar journalister på rätt sätt, det vill säga de metoder som medierna själva använder mot dig.

Att hata är lika tillåtet som att älska. Det är känslor och fullt mänskligt att känna bådadera. Däremot finns det gränser för hur vi agerar på våra känslor. Om du hatar någon intensivt kan ett agerande på den känslan övergå till olaga hot, något som alltså inte är tillåtet.

Men alla hot är inte olagliga. Att ”hota” att stämma någon i tingsrätten om man inte lyckas lösa en konflikt sinsemellan är fullt tillåtet. Eller om en chef säger till en anställd att om denne inte slutar komma för sent till jobbet kan det bli fråga om löneavdrag. Det är en sorts hot som faller inom lagens ramar.

Dessa regler, skrivna som oskrivna, behärskar de stora mediehusen med perfektion. Men de som drabbas av, vad jag vill kalla ”instrumentell journalistik”, har inte samma färdigheter att försvara sig eller gå till motattack. Därför är det dags att jämna ut oddsen.

Alla journalister är inte elaka

Innan vi fortsätter vår guide i hur du krigar mot journalister måste det också sägas att alla journalister inte är elaka. Jag använder själv termen ”journalister” emellanåt på ett trubbigt och svepande sätt, i huvudsak då jag inte finner ett bättre ord för det fenomen jag försöker komma åt.

Men vi kan kalla det ”journalistiska aktivister” eller ”instrumentella journalister”. Det jag syftar på är människor som använder journalistik som ett redskap för att uppnå politiska eller personliga mål.

Exempelvis, när en journalist i en intervju lägger stort fokus på att en polischef använder ordet ”klan” istället för att fokusera på de kriminella nätverken som infiltrerar staten, då används journalistiken instrumentellt. Syftet är inte att upplysa medborgarna om ett stort och allvarligt problem utan tvärtom, att sätta stopp för problembeskrivningen. Detta kan ha rent politiska skäl, exempelvis att ”fel” partier gynnas eller missgynnas om frågan får medialt utrymme.

Det går till så här: Säg att taktiken lyckas och polischefen vacklar eller rent av tar ett steg tillbaka och går med på premissen att ”klan” är fel ord, då blir detta i sig en händelse som används instrumentellt.

Kvällstidningar kan nu sätta rubriken: ”Polischef backar om klaner”. Tyckonomer på ledarplats och diverse krönikörer får då klartecken att tillskriva polischefen hemska värderingar och åsikter. Varför försökte polischefen prata om ”klaner” när han sedan tvingades backa? Vad hade han egentligen för motiv?

Härifrån kan medierna istället prata om något som ligger närmare deras egen politiska linje. Har vi gjort upp med rasismen inom poliskåren? Frågan kan med fördel ställas till en ledande socialdemokrat i bästa sändningstid och vips har varningarna om kriminella klaner, eller släktbaserade nätverk, helt försvunnit från agendan.

Du känner säkert igen den här medielogiken, den har varit närvarande i minst ett decennium om inte mer. Men det är långt ifrån alla journalister som använder journalistiken instrumentellt, det är viktigt att komma ihåg. Det finns fortfarande journalister som faktiskt vill ägna sig åt riktiga samhällsproblem. Ett sätt att identifiera dem är att titta på vilka som blir utsparkade från redaktionerna. Mats Skogkär som fick lämna Sydsvenskan är ett exempel.

Behärska social ostracering

Att i stundens hetta skriva en tweet eller ett argt mejl till journalisten i fråga gör ingen nytta. Går du dessutom över gränsen och formulerar vad som kan utgöra ett olaga hot ger du dessutom journalisten och dess redaktion gratis ammunition som de kan använda tillbaka mot dig och dina meningsfränder.

Olaga hot är dels otillåtet och dels väldigt dumt. Agera smartare än så. Tänk istället att du kan använda precis samma metoder som många journalister själva använder.

Den främsta metoden bygger på något som heter ostracering. Det är en slags social utfrysning. Fråga vem som helst som varit engagerad i SD sedan 2010, eller rentav tidigare, så kan de detaljerat berätta hur det fungerar. Många moderater och kristdemokrater kan säkert vittna om samma sak.

Börja med att kartlägga de aktivistiska journalisterna. Vilka umgås de med? Vilka är de släkt med? På vilka dagis går deras barn? Få en helhetsbild på deras sociala kontakter. Förr eller senare kommer du hitta ett socialt led som går till dig själv. Kanske har du en arbetskamrat som lämnar barnen på samma dagis som en av de aktivistiska journalisterna?

Syftet är att få journalistens omgivning att ta avstånd ifrån dem. Gör dig extra kompis med arbetskamraten och varna honom från att låta dennes barn leka med journalistens barn. Försök även att få arbetskamraten att sprida detta till andra föräldrar. Tänk på att inte påstå något osant eller något som kan utgöra förtal. Var istället ”bekymrad” över att journalistens barn kan påverka andra barn att exempelvis bli ”vänsterblivna” eller ”radikala”.

Ett bra exempel på social ostracering är Aftonbladets klassiska artikel ”Hjälp, min son är Sverigedemokrat”. Redan i ingressen förstår vi att artikeln kan betraktas som en del i tidningens egen kampanj ”Vi gillar olika”. Tidningens taktik var inte att bemöta de argument och den verklighetsbild som SD presenterade, utan att skapa ett starkt ”vi” som tog kraftigt avstånd från ”dem”.

Så starkt avstånd att en mamma ”gråter ut” och förklarar att hon inte längre kan ha kontakt med sin son. Artikeln blev ett kvitto på att kampanjen fungerade.

Gör vardagen svår eller omöjlig för dem

Social ostracering är en stor verktygslåda som kan användas på många olika sätt. Det är enklast att utöva detta inifrån en institution där du har makt och inflytande. Det är därför många aktivister väljer att bli just ”journalister”, de får då tillgång till stora institutioner där de kan utöva instrumentell journalistik.

Men även du kan ha sådan makt utan att du vet om det. Kanske sitter du i styrelsen i en bostadsrättsförening? Då känner du förmodligen fler människor som sitter i andra bostadsrättsföreningar? Du kanske rentav äger hyresfastigheter?

Då pratar du bekymrat med dina kolleger i branschen om att det är inte helt självklart att tillåta de där journalisterna att bo i just er förening. De är ju hatade av så många och man vet inte vad som kan hända, otäckheter kan ju drabba oss andra som är oskyldiga, inte sant?

Detta har jag själv varit med om en gång när jag skulle hyra en bostad. Hyresvärden googlade mig och fann artiklar i etablerad media och utifrån detta var han bekymrad om fastigheten kunde bli måltavla för exempelvis AFA.

Och även om du inte är i fastighetsbranschen kanske du bor i närheten av en aktivistisk journalist? Prata då bekymrat med grannarna i området om att du är orolig över att saker kan hända. De är ju så illa omtyckta och på den här anonyma hemsidan står deras adress och allt, det är ju bara ett stenkast härifrån. Tänk om någon vill elda upp deras bil och så drabbas vi andra?

Effekten blir inte i första hand sympatier med journalisten i området, snarare tvärtom. Grannarna vill bli av med vad de upplever är ett obehag. Det är just därför denna mediala taktik faktiskt fungerat så bra för att tysta människor.

En annan sak kan vara om du jobbar på bank eller kreditinstitut. Vill du verkligen ge denne journalist ett lån eller låta dem ha konto i banken? Påtala för dina kolleger att det kan skada bankens varumärke om det kommer ut att ni gör affärer med dessa människor. Detta är fullt tillåtna metoder, precis som det är tillåtet att vägra SD-medlemmar och invandringskritiker fackliga rättigheter.

Och ja, det finns exempel på invandringskritiker som råkat ut för just problem med banken som en direkt konsekvens av det samhällsklimat de aktivistiska journalisterna skapat.

Spela på känslor

Att vara arg och prata ner en annan människa fungerar sällan särskilt effektivt. Du framstår som en ”lika god kålsupare” och i värsta fall kan du rentav göra dig skyldig till förtal.

Det är mycket mer effektivt att vara bekymrad och orolig. Om du träffar en släkting till en aktivistisk journalist, beklaga direkt och fråga inkännande om det inte är jobbigt att ha en ”sådan” i familjen eller släkten. När en person utsatts för detta några gånger kommer till slut känslan att sätta sig, det blir jobbigt att vara släkt eller vän med journalisten i fråga.

Till slut kommer anhöriga att ta avstånd från journalisten för att skydda sig själva från mer obehag.

Du kan även använda samma taktik på offentliga platser som mataffären eller i kollektivtrafiken. Om du ser en aktivistisk journalist, ställ frågor högt så andra hör. ”Oj, vågar du visa dig bland folk?”

Ge dig inte in i en diskussion eller en förklaring till ditt påstående. Låt det stanna där. De andra i närheten som hörde det du sa kommer direkt börja fundera på varför du sa så. Det blir ett starkt obehag för journalisten i fråga. Du skapar en känsla snarare än en konkret anklagelse.

Det är så ordet rasist använts. Det är egentligen inte en konkret anklagelse, utan det används mer som ett verktyg för att din omgivning ska ta avstånd från dig.

Var kreativ

Det finns en mängd fullt lagliga verktyg som kan användas för att göra livet jobbigt för de aktivistiska journalisterna. Lägger de upp en bild i sociala medier där de dricker alkohol i hemmet? Gör omgående en orosanmälan om barnen till socialtjänsten.

Har en aktivistisk journalist sökt dig för en kommentar i något som förefaller vara en skampanj, alltså en kampanj för att du ska skämmas på offentlig skampåle? Ansök om kontaktförbud hos polisen. Det är nämligen så att polisen måste kalla journalisten till förhör innan de kan ta beslut om ett eventuellt kontaktförbud. Och att behöva gå på polisförhör i tid och otid är förstås tröttsamt.

Har du mycket fritid? Gör en lista på aktivistiska journalister och ta reda på var de bor. Kartlägg genom Google maps, ta bilder på deras veranda. Beställ ut planritningar hos kommunen. Är inte den där uteplatsen möjligen ett svartbygge? Anmäl direkt.

Taktiken är att hitta minsta lilla grej som kan tolkas på värsta tänkbara sätt. Så fort du hittat något, sprid detta i sociala medier och tipsa publikationer du läser och litar på. Det finns garanterat bloggare och alternativa medier som gladeligen tar upp stafettpinnen när du väl hittat något smaskigt.

Effekten blir ett mentalt fängelse där de aktivistiska journalisterna till slut inte vågar göra någonting. Politiker på högerkanten vet precis vad jag pratar om. Detta är också en stor anledning till varför ett parti som SD har svårt att rekrytera bra folk. Medier har satt ett högt pris på sådant engagemang, sätt ett lika högt pris tillbaka.

Gå på i tredje led

När jag startade Nyheter Idag fick jag ganska omgående en uppförsbacke. Sajten Politism, som var en slags del av Aftonbladets ledarredaktion, gjorde en lista där de klumpade ihop min sajt med nazistsajter. Överskriften var ”Rasistiska sajter du inte vill dela på Facebook”.

Det fanns aldrig en motivering eller några exempel på något rasistiskt vi publicerat. Det behövdes inte. Bilden med listan på hemska sajter fick stor spridning och används säkert än idag på sina håll. Syftet var inte primärt att ge sig på Nyheter Idag utan att hindra spridning av vår journalistik genom att etablera en ”sanning” om oss.

När tillräckligt många delar påståendet får det effekten att folk börjar tro på det, även om argument helt och hållet saknas. Ett annat liknande exempel är påståendet att jag är en rysk spion. Det finns inget som helst som ens antyder att så skulle vara fallet, men det har ju inte hindrat kvällstidningar och även DN att upprepade gånger slå på stora trumman med den anklagelsen.

Liknande påståenden och anklagelser kan effektivt användas mot enskilda aktivistiska journalister. Hitta ett påstående som skulle kunna vara sant och hamra in det. Leta febrilt efter minsta lilla omständighet som kan ge stöd för anklagelsen. Starta en blogg där du upprepar påståendet och försök få med dig andra.

Till slut kommer den aktivistiska journalisten att försöka försvara sig och då är det för sent. Ingen rök utan eld, tänker de flesta.

Du kan även slå mot mediernas annonsörer. Leta upp företagen som annonserar och skapa kampanjer i sociala medier där ni hotar med bojkott. Tidningen Resumé lyckades framgångsrikt att skrämma bort tv-märket LG från att annonsera på Nyheter Idag.

Ännu effektivare är att kombinera detta med att ”så länge som journalist X jobbar på tidningen Y kommer vi bojkotta ditt företag som annonserar där”. Om annonsörer försvinner kommer det sätta press på tidningen att antingen göra sig av med journalisten eller att omplacera denna. Inget svider hårdare än slag mot plånboken.

Tänk på att alltid förvissa dig om att du gör sådant som är tillåtet och lagligt. Är du osäker, avvakta tills du vet säkert. Varje gång du gör ett misstag och går över gränsen ger du ett vapen i händerna på dem du vill klämma åt – och det vill du ju inte.

Dessutom, det kanske viktigaste av allt, de saker jag beskriver ovan är sådant som hänt och fortfarande händer idag på grund av aktivistiska journalister. Det jag beskriver är inget jag hittat på, utan det är saker som människor faktiskt råkat ut för.

Tvinga medier till förhandlingsbordet

I början av 1900-talet organiserade sig folk på arbetsplatserna och krävde fackliga rättigheter. Men de var i underläge mot företagsägarna som i många fall kunde göra lite som de ville. Det var då strejkerna kom till som en strategi för att tvinga de kapitalstarka ägarna till förhandlingsbordet.

Metoden var effektiv och med tiden fick Sveriges löntagare bättre arbetsvillkor, högre löner och tryggare anställningar. Strejkerna och blockaderna tvingade fram ett större socialt ansvarstagande.

Det finns likheter med det mediala skyttegravskrig vi ser idag. Aktivistiska journalister och hela mediehus använder metoder som slår mot svagare grupper. Ett talande exempel är #metoo där Benny Fredriksson till slut tog livet av sig. Har denna tragiska händelse lett till en förändring hos mediehusen? Har det stiftats nya lagar? Har pressetiken uppdaterats, eller sanktionerna mot den som kraftigt går över gränsen?

Nej. Det har pratats och ältats journalister emellan till förbannelse, men vi har idag ingen som helst garanti på att detta inte upprepas igen.

Vi behöver tvinga fram medieaktörerna till förhandlingsbordet och kräva ett större socialt ansvarstagande. Om en polischef varnar för kriminella klaner, diskutera inte ordval utan låt folk istället få ta del av problembeskrivningen. Det är trots allt vi som tvingas betala public service för deras journalistik, vare sig vi vill eller inte.

Har någon uttryckt en kontroversiell åsikt? Nej, det är inte journalisternas jobb att ringa arbetsgivaren så att denne blir av med jobbet. Låt istället personen få lov att argumentera för sin åsikt och möjligen bli motbevisad.

Om vi vill ha ett bättre samtalsklimat måste vi nå en överenskommelse där argument och idéer står i fokus, inte vem som säger vad. Fakta måste få lov att stå på egna ben, hur mycket aktivister än ylar och skriker. En tjänsteman på en myndighet måste kunna slå larm om oegentligheter utan att medier försöker tysta denne eller få denne sparkad, exemplet med polismannen Peter Springare är talande.

Framför allt, det måste få kännbara konsekvenser när journalistik används för syften den inte ska användas till. Där kan du själv hjälpa till, du har nu fått flera verktyg beskrivet i den här artikeln.

Lycka till!