KRÖNIKA Efter dådet i Orlando där ett 50-tal människor på en nattklubb för homosexuella sköts ihjäl har debatten gått varm även i Sverige. Frågan är inte mindre aktuell när sexuella minoriteter attackeras bara dagar senare i Rissne i norra Stockholm. Men Ilan Sadé, krönikör på Nyheter Idag, tycker att ”HBTQ-etablissemanget” inte alls adresserar frågan på rätt sätt.
Omedelbart efter dådet i Orlando föll de etablerade talesmännen för gayvärlden in i de vanliga tankemönstren om att det inträffade kan gynna en politisk motståndare. Därför ledde ett massmord med islamistiska förtecken i USA till att en trevare från Jimmie Åkesson bemöttes med en stängd dörr.
Men säkerheten för bögar och lesbiska har inte blivit bättre för det. Reaktionerna efter massakern på en gayklubb i Orlando har med önskvärd tydlighet påmint oss om att det även inom det som går under namnet ”HBTQ-rörelsen” finns ett etablissemang som sällar sig till den identitetspolitiska vänstern. Föreningen RFSL, tidningen QX och kända gayprofiler drog genast i gång med den vanliga ”I natt jag drömde”-visan och den slitna frasen att inga minoritetsgrupper får ställas mot varandra – åtminstone inte de grupper som anses tillhöra den skyddsvärda skaran.
Men vet ni vad, kära läsare? De talar inte för oss alla. De kanske inte ens talar för ett flertal. För det finns ingen HBTQ-rörelse i dag. Det har funnits en rörelse för lika rättigheter i grundläggande frågor, men den tiden är nu förbi.
Förresten, ”HBTQ” och ”HBTQ-person”. För egen del avskyr jag den där bokstavskombinationen, som låter som något slags psykiatrisk diagnos och buntar ihop människor på helt godtyckliga grunder. De sista två bokstäverna har ju inte nödvändigtvis någonting med sexualitet att göra. Än värre blir det när man talar om ”HBTQ-certifiering”, vilket framförallt verksamheter inom offentlig sektor beställer av RFSL mot runda konsultarvoden. Vad är det frågan om – anpassning av bibliotek och vårdcentraler för att de ska kunna ta emot en främmande djurart? Eller utomjordingar?
Vad som finns är ett brokigt persongalleri med olika uppfattningar i politiska frågor, vilka endast har det gemensamt att sex och kärleksförhållanden är något som upplevs med personer av samma kön. Transvestiter och transsexuella har också lagts till gruppen på grund av den allmänna toleransen och välkomnandet av alternativa livsstilar som man möter i homomiljöer.
Nå, tillbaka till de förutsägbara reaktionsmönstren efter Orlandomassakern. Efter det värsta illdådet riktat mot homo- och bisexuella i västvärlden sedan andra världskriget föreföll QX:s nätupplaga vara mer oroad över att misstro ska väckas mot muslimer än att liknande våldsdåd kan inträffa på nytt. Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson tyckte att det var viktigt att framhålla att det bland mormoner minsann är fler som är negativa till homosexualitet än bland amerikanska muslimer.
Andra skribenter uppehöll sig omedelbart vid hur illa det var att dådet skulle komma att utnyttjas politiskt av Donald Trump i USA och av högernationalister i Europa, vilka inte precis har gjort sig kända för att driva frågor om homo- och bisexuellas rättigheter.
Dessa debattörer har tydligen svårt att se skillnad mellan massmord och åsikter om etik. Vidare är det logiskt förkastligt att hävda att man alltid kan ignorera vad någon har att säga om exempelvis homosexuellas säkerhet, för att personen inte har samma uppfattning som en själv om homosexuellas rättigheter.
Nej, vad det handlar om är givetvis att man i största allmänhet har utsett politiska krafter av typen Sverigedemokraterna till samtidens ställföreträdare för Satan, och då är impulsen stark att genast även försöka framställa dem som de sexuella minoriteternas största fiende. Därför hann det inte gå många dagar innan massmordet i Florida ledde till att Stockholm Pride slängde dörren i nyllet på Jimmie Åkesson. Eller, som i Andreas Ekströms krönika i Sydsvenskan, till att Sverigedemokraterna i Lund skuldbeläggs med hänvisning till massakern för att de inte vill skicka kommunala skattepengar till mångfaldsfrågor och HBTQ-projekt.
Dådet i Orlando ägde rum för att en våldsam, psykiskt labil person som uppenbarligen led av inre motsättningar lät islamism och Islamska staten få sista ordet. Masskjutningar med enstöringar som förövare är en företeelse som tycks ha kommit med IT-revolutionen, och nu har tyvärr även muslimsk fanatism kommit in i bilden. Givet den stora invandringen från muslimska länder till Europa har vi att handskas med ett högst påtagligt och växande säkerhetsproblem, som inte har någonting att göra med kommunala anslag till HBTQ-projekt. Öppet homo- och bisexuella personer är en förföljd grupp i många av utvandrarländerna och islamismens framfart innebär i sig att fler terrordåd kan vara att vänta. Detta är bara ett konstaterande av sannolikhet.
Att i det läget genast peka på Sverigedemokraternas bristande engagemang för denna grupps rättigheter är – utöver att åter göra det där partiet till alltings medelpunkt – att blanda ihop två frågor på ett ovanligt obegåvat sätt. De som i riksmedia och den offentliga debatten gör sig till tolk för den mångfacetterade gruppen homosexuella, bisexuella och transpersoner tycks på något vis stöpta i samma identitetspolitiska vänsterform.
Det är sedan länge dags att bryta det där oligopolet.
