Heberlein: 10-talet var amatörernas glada afton i spalterna

Foto: Nyheter Idag/Facebook/Twitter/Joakim Berndes CC BY-SA 4.0
  • Tisdag 7 jan 2020 2020-01-07
E-post 2454

10-talet var årtiondet då de riktiga amatörerna höll låda. Dåligt pålästa, men beväpnade till tänderna med åsikter om allt från Sverigedemokraterna till klimat, trafik, idrott eller brottsstatistik, tog åsiktsmaskiner över och spred sitt substanslösa tyckande i spalterna. Låt 20-talet bli ett årtionde där kunskap värderas högre, skriver Ann Heberlein.

Tiotalet var de glada amatörernas afton i spalterna. Kolumnister och krönikörer har härjat fritt och våldsamt i framförallt kvällspressen, glatt och oförväget har de spridit sina påståenden, personliga tolkningar och privata farhågor. Inga redaktörer tycks ha varit i närheten av deras pamfletter. De avkrävs aldrig referenser till empiri som stöder deras ofta huvudlösa påståenden och de redogör aldrig för hur de drar sina slutsatser eller kommer fram till sina ställningstaganden. De har nämligen blott en utgångspunkt för sina resonemang: sig själva.

Nestorn på området är Lars Lindström, Expressenkrönikören som, trots mycket mogen ålder, resonerar som en romantisk tonårsgrabb. Inga känslor är för små, inga tankar för futtiga, inga upplevelser för triviala – allt kan bli en kolumn. Lindström excellerar i en kvasiintellektuell genre som är typisk för kvällstidningskolumnister: totala banaliteter serveras som djupsinnigheter och med en milt mästrande ton.

Kolumnisten strör generöst visdomsord och livsråd omkring sig, och konstruerar sig själv som någon form av guru, som en person med svar på allt. Ett återkommande tema hos Lindström är Sverigedemokraterna. Han har ägnat åtskilliga tecken åt att varna för partiet och dess företrädare, och här har han inte vilat på hanen. Illvilliga tolkningar och överdrifter är Lindströms adelsmärke i de ständigt återkommande varningstexterna för att trettiotalet är nära.

Linnéa Claeson lider av samma uppfostransnit som Lindström, men har tagit det några steg längre. Lindström är expert på ohederliga insinuationer och hysteriska överdrifter – som i den här texten där han hävdar att ett antal politiker ”vill göra oss rädda för varandra”  – men han drar sig för direkta lögner.

Den spärren äger inte Claeson. Hon tycks anse att ändamålet helgar medlem och slirar rejält på sanningen i sina spalter. En granskning av frilansjournalisten Emelie Roslund visar att flera av de konversationer och bilder som Claesson lagt upp på instagramkontot ”assholesonline” är fejkade.

Claesson hamnade i blåsväder under några veckor, men återkom med full styrka i samband med julhelgen när hon slog till med en text som hävdar att ”det är en svensk jultradition att män slår och förnedrar kvinnor”.

Krönikan är en kavalkad av personliga berättelser från utsatta kvinnor, dock utan en enda referens. Inte heller verifierar Claeson sitt påstående om att kvinnomisshandeln ökar under julhelgen. Berättelserna från misshandlade kvinnor, liksom påståendet att fler kvinnor misshandlas på julafton än andra dagar på året tycks av allt att döma vara produkter av Claesons fantasier – liksom de otaliga berättelserna om de trakasserier Claeson själv utsätts för.

Linneá Claeson strävar i alla fall efter att ge sina påståenden någon form av legitimitet genom att hänvisa till andra, oaktat om de berättelser hon återger är autentiska eller fabricerade av Claesson själv.

Så ambitiös är inte Malin Wollin, kolumnist i Aftonbladet. Hon har producerat hundratals texter under tiotalet, och alla texter kretsar kring en sak: nämligen Malin Wollin. Det handlar om vad Malin Wollin tycker, känner och, i viss mån, tänker.

Wollins claim to fame är att hon är gift med en före detta fotbollsspelare, har fem barn och bor i Kalmar. På vilket sätt detta gör henne till en auktoritet i allt från landsbygdspolitik till brottsstatistik är oklart, men Wollin räds inga ämnen. Oförväget ger hon sig i kast med allt, och berättar grötmyndigt för läsarna vad de bör anse.

Nu senast var det en annan fotbollsfru, nämligen Oksana Wilhelmsson, gift med Chippen Wilhelmsson, som fick sig en rejäl skopa av den wollinska sleven. Oksana uttryckte nämligen viss oro för utvecklingen i Sverige i en intervju i Aftonbladet och Wollin såg sig manad att ta Oksana i örat.

Enligt Wollin är Oksanas oro för att brottsligheten tycks öka i Sverige nämligen helt obefogad. Detta vet Wollin eftersom hon personligen inte känner någon som ”bor eller verkar i ett pangfrekvent område”. Wollin tar alltså sin egen begränsade erfarenhet till intäkt för att Oksana är en kraxande krösamaja som skadar Sverigebilden och skrämmer folk.

I en text om tyckare som dominerat genren under tiotalet går det inte att komma förbi Alexander Schulman, mannen som gjorde sig ett namn genom att mobba folk och som sedan klamrat sig fast i offentligheten genom att ta på sig rollen av moraliskt föredöme.

Schulman är lagom självutlämnande, ojar sig ofta över att han känner sig otillräcklig – men alltid mot en klangbotten av att han tillhör de goda. Schulman tar ställning för svaga, fattiga, nyanlända, utsatta, oroar sig för klimatet och rasismen – i sina krönikor, vill säga. Rent konkret tycks han ägna mest tid åt att fredagsmysa med familjen och bearbeta sin barndom.

Till skillnad från övriga nämnda är Schulman en utmärkt stilist, men i likhet med övriga en usel analytiker. Det förhindrar inte honom från att med jämna mellanrum leverera politiska analyser som i stort sett går ut på att alla partier till höger om Socialdemokraterna är dumma och har någon form av dold agenda. Schulman gjorde ett rejält magplask när han anklagade Ulf Kristersson (M) för att ha brutit ett löfte till förintelseöverlevaren Hèdi Fried: Kristersson hade nämligen aldrig avgivit något löfte till Fried om att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna.

Ett samhälles normer och värderingar skapas inte i ett tomrum. Texter, filmer, berättelser, nyhetsrapportering och så vidare bidrar till att normera vad som är rätt och fel, ont och gott, tillåtet och otillåtet, sant och falskt. Det är i det sammanhanget vi bör värdera de otaliga kolumner och krönikor vi översköljs med.

Naturligtvis ska politiska partier granskas och kritiseras, kvinnomisshandel och sexuella trakasserier uppmärksammas och visst finns det anledning att ifrågasätta de dystopiska tongångarna angående Sverige och Sveriges utveckling – men det som påstås, skrivs och trycks bör vara möjligt att verifiera.

Det duger inte att hänvisa till sig själv och sina vänner. Det finns anledning att lyfta blicken över sin snäva horisont och intressera sig för annan information än den man får i sitt Facebookflöde eller genom att prata med sin kompis. Om jag får önska en sak så önskar jag mig att tjugotalet blir årtiondet då kunskap värderas högre än tyckande.

Ann Heberlein är tjänsteman för Moderaterna.

Läs även: Stegrud (SD): Svenska fattigpensionärer betalar priset för Lööfs och Löfvens ”medmänsklighet”

Byt elbolag!

Nu har Chang Frick startat upp Svensk Kärnkraft AB, ett systerbolag till Nyheter Idag. Bli elkund, då stöder du både svensk kärnkraft och Nyheter Idag.

Byt elbolag idag!

Det är många som läser Nyheter Idag, men bara några tusen som prenumererar.

Om du tycker att det vi gör behövs, att det är viktigt med en alternativ röst i Mediesverige, bli prenumerant.

Vass journalistik kostar. Om inte någon är beredd att betala för den kan den försvinna i morgon.

Bli PLUS-medlem

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag