Heberlein: Det löjliga drevet mot ”swishjournalistik” börjar likna debatten om videovåld

Foto: Nyheter Idag/Faksimil Svenska Dagbladet
  • Tisdag 14 jan 2020 2020-01-14
E-post 1192

Attackerna från etablerade medier på journalister och andra som finansierar sin verksamhet med swishdonationer blir allt mer löjeväckande och bygger i grunden på ett folkförakt – att människor inte är myndiga att själva välja vad de vill läsa eller titta på. Tvärtom har swishjournalistiken bidragit till en ökad journalistisk mångfald och gjort att reportage som inte är beroende av redaktörers godkännande eller skattefinansiering blivit gjorda, skriver Ann Heberlein.

De kallas för ”swishhoror”, ”swishtiggare” och ”swishjournalister”. Intresset för den handfull skribenter som får betalt av sina läsare via swish istället för att fakturera en redaktion är omåttligt stort.

Diskussionen fick ny fart efter att en programledare i Sveriges radio, Ola Gäverth, haft den dåliga smaken att benämna skribenter som tar emot donationer via swish som ”swishhoror”.

En av dem som reagerade var Jojje Olsson, frilansjournalist med Taiwan som bas. Han finansierar en del av sitt arbete med hjälp av frivilliga donationer via swish och Patreon. ”Jag tycker att det är löjligt och sorgligt att journalister som Ola Gäverth sitter i radio och förminskar mig och andra kollegor som får stöd av entusiastiska läsare för att rapportera om ämnen som ofta hamnar i medieskugga, i mitt fall Kina”, sade Olsson.

Detta fick Margit Richert att ifrågasätta Olssons trovärdighet.

I en alarmistisk kolumn i Svenska Dagbladet oroade hon sig över möjligheten att Olsson skulle kunna komma att gå Kinas ärenden –om han fick betalt. Det är en riktigt vidrig insinuation. Att Richert själv bett sina läsare om donationer när hon framlevde sina dagar som matbloggare har hon uppenbarligen förträngt: Gitto, som hon kallade sig då, bad om pengar för att resa till Kazakstan samt för att köpa en ny dator. Eftersom hennes läsare uppskattade hennes käcka stil och härliga recept bidrog de gärna.

Det är nämligen det som den så kallade swishjournalistiken handlar om: Läsarna förstår att det tar tid att skriva texter, skapa recept eller göra poddar, tid som tas från annan verksamhet som skulle kunna inbringa pengar. Om läsaren vill fortsätta att ta del av, låt säga Jojje Olssons rapportering från Kina eller Margit Richerts inspirerande recept bidrar de gärna med en slant.

Svenska Dagbladets fascination för swishjournalistik slutade inte med Richerts varnande text. I helgen slog de till med hela sex sidor om fenomenet. Frilansjournalisten Marcus Joons bjuder på en så kallad granskning som inte gör läsaren mycket klokare. Den intelligentaste slutsatsen han presenterar är att ”det är när man lyckas hitta ett ämne och en vinkel som engagerar som det kommer att klirra till i swishappen”.

Märkligt nog har inte Joons bemödat sig om att intervjua de personer han anför som exempel på swishjournalister. Om han hade gjort sig omaket att ställa några frågor till mig hade jag kunnat berätta för honom att jag inte är journalist och aldrig har varit. Jag är forskare och författare, med en doktorsgrad från Lunds Universitet och ett dussin böcker utgivna på bland annat Bonniers och Mondial. Inte heller försörjer jag mig via swish.

Jag skulle vilja påstå att det blott finns två så kallade swishjournalister i Sverige, det vill säga en person som gör anspråk på att vara journalist, som arbetar journalistiskt och som har sin huvudsakliga försörjning via swish. Det är Katerina Janouch och Joakim Lamotte. Utöver Janouch och Lamotte finns ett antal skribenter, opinionsbildare, bloggare, poddare, folkbildare, kulturskapare, författare som delvis får sin försörjning via swish och Patreon.

Mycket väsen för nästan ingenting alltså. Det är löjeväckande att stora mediehus, public service och diverse redaktioner blåser upp fenomenet med swishjournalister som om det var ett hot mot demokratin, sanningen och anständigheten.

Tonläget antar rent öholmska dimensioner: Det är hårdrocks- och videovåldsdebatten i ny skrud, men samma moralism i botten.

Utgångspunkten för indignationen över swishjournalistiken är nämligen det gamla vanliga föraktet för pöbeln. Människor vet inte vad som är bra för dem. De har dålig smak och dålig moral och klent förstånd. Därför behövs public service och stora presstödsfinansierade redaktioner: Deras uppgift är givetvis att, med darrande stämma och tydliga pekfingrar, fostra folket, värna anständighetens gränser och hålla yttrandefriheten i kort koppel.

Författare, konstnärer och andra kulturarbetare har sedan tidernas begynnelse varit beroende av mecenater och stipendier för att överleva. Det enda som är nytt under solen här är distributionssättet, nämligen swishappen. Men finns det då inte en risk för att den som sätter sin lit till folkets välvilja och frivilliga donationer korrumperas och börjar skriva det som han eller hon tror att donatorerna efterfrågar?

Jo, naturligtvis är det så. Det blir mer pling i mobilen och klirr i kassan om man skriver något som kan tolkas som kritik av islam, förlöjligande av genusvetenskap, ifrågasätter Greta Thunberg eller något om invandrare och kriminalitet.

Det blir betydligt mindre pling och klirr om man skriver en essä om sömnlöshetens idéhistoria eller en recension av en nyutkommen roman, för att ta några exempel. Det förstår varenda skribent med ett swishnummer efter några få texter. Det förstår man också om man läser Janouch eller tar del av Lamottes reportage. Det blir, så att säga, värre och värre och ibland väl fantasifullt.

Jag skrev på frilansbasis för bland annat DN Kultur och Sydsvenskan Kultur i många år. På samma sätt som en swishjournalist anpassar sig efter donatorernas önskemål, anpassar sig en frilansande skribent efter redaktionens prerenser.

Varenda frilansande skribent i det här landet vet att det är lättare att sälja in en självspäkande klimatalarmistiskt krönika, en text som inskärper vikten att vara på sin vakt inför SD, en essä om en eller annan HBTQ-ikon eller ett hyllningsporträtt av någon postkolonial, antifascistisk, feministisk tänkare än att få gehör för en text som balanserat och nyanserat diskuterar svensk kultur, kritiserar könsbytesoperationer eller milt ifrågasätter vikten av genusperspektiv i den svenska skogsnäringen.

En människa måste försörja sig, och hon gör vad hon måste för att få in pengar till livets nödtorft.

Därvidlag skiljer sig de skribenter som frilansar för DN och SvD inte nämnvärt från de som fikar efter swishpengar. Det är svårt att försörja sig på att skriva – många är kallade men få är utvalda – vilket innebär ett konstant tillstånd av rädsla.

Man vet aldrig när man fått sin sista text publicerad. Alltså aktar sig skribenter för att tänja på gränserna. Ingen vill riskera att förarga redaktören och därmed förlora sina uppdrag.

Det är just här som swishjournalistiken faktiskt gjort skillnad. Det faktum att fristående aktörer, det vill säga skribenter, poddare, youtubers som inte är beroende av en redaktörs gunst, har uppmärksammat ämnen som det ökade våldet och islamismens utbredning har tvingat presstödsfinansierade och skattefinansierade medier att uppmärksamma också sådana ämnen de av ”anständighetsskäl” tidigare valt bort.

Ann Heberlein är medlem i Moderaterna och har tjänstemannauppdrag för partiet.

Bli en av Nyheter Idags prenumeranter!

Hej.

Om du tycker att det vi gör behövs, att det är viktigt med en alternativ röst i Mediesverige, bli prenumerant.

Vass journalistik kostar. Om inte någon är beredd att betala för den kan den försvinna i morgon.

Bli PLUS-medlem

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag