Hela intervjun med Ganman: ”Lyssna inte på pladdrande kändisar och lyssna framförallt inte på Annie Lööf”

Foto: Marléne Nilsén, Ganmans pajdiagram. Bokillustration: Tomas Arfert
  • Tisdag 30 jan 2018 2018-01-30
E-post 224

SVERIGE Hur bör vi lösa integrationsproblemen enligt Jens Ganman? Varför ägnar han och Mustafa Panshiri ett helt kapitel åt Henrik Arnstad i sin kommande bok om integration och vilka ska man egentligen lyssna på när det gäller de komplexa integrationsproblem? 
– Så rådet är lyssna på de som har sakkunskap, lyssna inte på pladdrande kändisar och lyssna framförallt inte på Annie Lööf, säger Jens Ganman till Nyheter Idag. 

Frilansjournalisten Jens Ganman är, tillsammans med föreläsaren och den före detta polisen Mustafa Panshiri, aktuell med en ny bok om integration. Bokens titel är ”Det lilla landet som kunde”. Boken släpps i mitten av mars.

Syftet med boken är enligt Ganman att bidra med en historieskrivning och överblick gällande inrikespolitiken och dess debatt samt att söka svar på huruvida Sverige har världens bästa eller världens sämsta integration.

För att ta reda på det har Ganman och Panshiri intervjuat en rad olika personer i Sverige och utomlands, från Jimmie Åkesson till Annie Lööf, från sakkunniga på migrationspolitik till statsminister Löfvens ideologiska inspirationskälla Henrik Arnstad. Vidare försöker författarna söka svar på hur Sverige ska hantera grupper som inte vill bli integrerade, något vi inte pratar om i den politiska debatten, enligt Ganman.

– Vi liksom utgår från att alla vill bli integrerade och vi hör aldrig någon politiker prata om vad ska vi göra med de grupperna?

– Det andra huvudtemat är de låga förväntningarnas rasism, eller som det heter på engelska, ”the soft bigotry of low expectations”

När det gäller de som inte vill bli integrerade, föreslår ni egna lösningar i boken då eller?

– Till att börja med vill vi lyfta den debatten och etablera den. Men visst, vi har pratat med både politiker, poliser, journalister och lärare och vi har ställt den frågan till väldigt många olika tunga opinionsbildare och så redovisar vi svaren för det i boken också.

Ganman och Panshiri föreslår inga egna lösningar, istället intervjuar de en rad personer i jakt på svar.

– Ja, precis, vi låter några klokare människor komma till tals. Vi ställer de tuffa frågorna och så förväntar  vi oss konstruktiva svar och det har vi verkligen fått av väldigt många olika, från väldigt många delar av samhället.

Är det såpass att du blivit överraskad av det?

– Ja, det måste jag säga att jag blivit. Därför att det finns ändå, om man pratar med de som jobbar med integration på, vad ska vi säga, på marknivå eller på verkstadsgolvet en medvetenhet om integrationsfrågans komplexitet. De har full koll på vilka problemen är och vad man borde göra. Tyvärr finns det politiker som verkar låta sig styras av kändisopinionsbildare och så lyssnar man på dem. Man lyssnar på en folkförvillare som Henrik Schyffert tillexempel. Han är säkert jättetrevlig som privatperson, men som opinionsbildare så är han en idiot.

– Sådana som han och andra har länge haft maktens öron och det har gjort att vi har förlorat minst 5-10 konstruktiva år på att lyssna på sådana som honom, Alex Schulman eller Lars Lindström. De här som sitter och jäser i sina trygga övre medelklassmiljöer och aldrig kommer i kontakt med den misslyckade integrationens baksidor. Det är väldigt synd att sådana människor getts så mycket utrymme i media.

Det är absurt och skamligt att media lägger sådan tonvikt på exempelvis Henrik Schyfferts åsikter kring migration, enligt Ganman.

– Det är ett intressant fenomen. Och om vi gör en jämförelse: när det gäller andra komplicerade samhällsproblem som tillexempel infrastruktursprojekt – att bygga en ny höghastighetsbana – då skulle folk bara skratta om journalisterna lyssnade på vad Henrik Schyffert anser om saken. Men en fråga som är minst lika komplicerad, som integrationen – där har någon som han lyckats bli något slags orakel. Det är ju ett sånt jävla underbetyg till den svenska journalistkåren som spelat med på de här galna villkoren och låtit renodlade dilettanter bli experter på saker som påverkar hela samhället: skolan, vården, rättsväsendet, bostadssektorn… Det är skamligt!

Du har väl själv jobbat på golvet när det gäller migrationen?

– Jag har jobbat ganska mycket med olika ideella projekt på flyktingförläggningar, framför allt här uppe i Jämtland. Jag är mycket väl medveten om att jag kan väldigt lite om den här frågan och det förstod jag när hade jobbat ett tag, hur extremt komplicerat ämne det här är.

Enligt Ganman är Sverige och dess kultur extremt i jämförelse med andra länder, Sverige utgör knappast en norm i världen.

– Det har vi ganska brutalt fått lära oss att det är inte så. Det är vi som är extremen i världen. Alltså, vår extrema liberalism till exempel, det är något som är förbehållet oss i det här lilla hörnet av världen och det ska vi vara väldigt tacksamma över att vi får uppleva, men det blir problem när vi ska klistra våra svenska värderingar på resten av världen. De skrattar ju åt oss i stor utsträckning. Vi blir väldigt förvånade som svenskar när vi då inser att det inte är vi som är lagom, vi är extrema i Sverige. Vi har extrema värderingar.

Ganman tycker det är viktigt att förstå att alla som migrerar till Sverige inte kommer tycka att den svenska kulturen eller de svenska värderingarna är så självklara.

– Vissa tycker det är jättetrevligt med vår svenska extremism, men man måste respektera att de allra flesta inte gör det och för de allra flesta blir det en enorm chock att komma till detta extrema land.

Men vad är det som är extremt med Sverige?

– Exempelvis vår föräldra- och familjepolitik som vi bedriver i Sverige, den är extremt jämställd i ett internationellt perspektiv, men man måste förstå att för människor som kommer hit så är den bitvis helt obegriplig. Vi har en extrem miljöpolitik, också jättebra på många sätt, men när folk kommer till Sverige och ser att frågan är om vi ska ha vedspisar eller inte, om vi ska ha en tredje pappamånad eller inte, vi är inne och skruvar på de minsta beståndsdelarna i samhällsmaskineriet och försöker finkalibrera det här färdigbyggda folkhemmet. I andra delar av världen målar man med betydligt bredare penseldrag.

– Det där är det många svenskar som inte förstår. De tror liksom att hela världen är framme mentalt vid samma busstation som vi är. Men det är ju inte så.

Ni säger, har vi världens bästa, eller världens sämsta integration, lägger ni själva någon definition i vad det skulle innebära att ha en lyckad integration?

– Där konstaterar vi att det beror ju på vem du frågar, för att om du frågar SKL eller om du frågar Svenskt Näringsliv, då mäter de integration helt olika.

Hur?

– De har helt olika parametrar. Vissa mäter integration i vilka utbildningsnivåer folk har som kommer till Sverige. Andra vill skjuta in sig på, vad de har för kulturella värderingar, hur ser de på till exempel på jämställdhet? Då blir det lite hårda värden kontra mjuka värden.

Ganman och Panshiri presenterar ingen egen definition av vad som är lyckad integration.

– Nej. Vi har bara konstaterat att vi har intervjuat människor som tycker att vi har världens bästa integration och så får de förklara varför de tycker det och sen har vi träffat de som tycker att vi har världens sämsta.

– Det intressanta är att det inom ett så befolkningsmässigt litet land som Sverige kan rymmas sådana extrema skillnader i hur vi ser på det här stora komplexa problemet.

Bidrar boken till svar på frågan om ”Vad bör göras?”

– Ja, det kommer den att göra, men vi skrev det i någon tagline någonstans att det här är boken som vissa kommer att älska att hata och andra kommer att hata att de älskar den.

Vad tycker du Sverige bör göra för att förbättra integrationen?

– Lyssna på de som har sakkunskap. Lyssna inte på Henrik Schyfftert och Malena Ernman. Lyssna på sådana som Per Brinkemo, lyssna på sådana som Hanna Gadban. Lyssna på sådana som har kunskap om ämnet!

– Inte på de här kändispajaserna som tyckte att det här var kul i två år och nu har gått vidare och nu är det miljö som gäller för Ernman och grisuppfödning och mat- och hälsofrågor som intresserar Schyffert. De har hittat nya eldar att värma sig vid. Det tror jag har att göra med att de insåg tillslut att den här frågan med integration är alldeles för osexig och tungrodd och tråkig för att man ska orka hålla på med den om man är en kändis som vill åt uppmärksamheten.

– Så rådet är lyssna på de som har sakkunskap, lyssna inte på pladdrande kändisar och lyssna framförallt inte på Annie Lööf.

Har ni intervjuat Annie?

– Annie har faktiskt bidragit med ett svar i boken.

Vad sa hon då?

– Vi ställde frågan till en rad människor, vad gör vi med de grupper som inte vill bli integrerade? Hon är en av de politiker som svarat på den frågan.

Vad Annie svarade vill inte Ganman avslöja.

– Men det var ett intressant svar. Ni får läsa i boken.

– Vi har frågat alltifrån Dogge Doggelito till Annie Lööf om de här sakerna. Väldigt intressanta svar. Vi har gjort långa djupintervjuer med alla från Henrik Arnstad till Jimmie Åkesson.

– Ett helt kapitel med bara Henrik Arnstad.

Men om ni nu tycker att man ska lyssna på de med sakkunskap, varför är Henrik Arnstad med då?

– Jo, det ska jag tala om. För Henrik Arnstad har, vare sig han vill det eller inte, blivit en symbol för den polariserade debatten. Den har han väl bidragit till ganska mycket själv, men sen är det också så att han har pekats ut av vår statsminister som någon man ska lyssna på. Då måste man ju ta Stefan Löfvens ord lite på allvar och kolla upp då, vem är den här människan som Löfven refererade till? Så det tycker jag är helt legitimt, Arnstad är mycket intressant i sammanhanget.

Ganman tycker sig se ett ljus i åsiktskorridoren, där vi äntligen kan börja prata om integrationsproblem som vuxna människor.

– Trots att jag är pessimist i grunden, börjar jag känna en viss tillförsikt för att det verkligen har hänt någonting i den svenska debatten senaste halvåret. Jag tror att vi kommit ur det här brunsmetningsstadiet nu. Där förlorade vi, fem, sex, sju, goda år men nu är vi snart ute ur det och kan ta den här debatten som vuxna människor och det är bra.

Han får frågan om hur han tror att samhällsutvecklingen kommer arta sig och om det är något som skrämmer honom.

– Jag tror det kommer mynna ut i att vi får ett samhälle som väldigt mycket liknar det amerikanska samhället, och det är absolut ingen bra förebild. Det är den sämsta förebilden du kan ha i princip. Skitråkigt, men politikerna håller med berått mod på att bygga ett amerikanskt samhälle. Om de vill det, får de väl göra det, men visst det skrämmer mig, men när det gäller andra saker är jag inte rädd för någonting.

Skulle du kunna beskriva boken med ett pajdiagram också?

unnamed

Kommer du också köpa Jens Ganmans och Mustafa Panshiris bok?
8 röster (se resultat)

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag