STORBRITANNIEN Författaren och psykologen Steven Pinker har hyllat boken. Nyheter Idags Ronie Berggren kallar den ”en av vår samtids allra viktigaste böcker”. Helen Pluckroses och James Lindsays bok Cynical Theories om hur dagens wokekultur växt fram har blivit en av sommarens stora snackisar – innan den kommit ut. Nyheter Idag kontaktade Helen Pluckrose för en intervju.

Läs mer: Ny bok förklarar identitetsvänsterns galna teorier

Helen Pluckrose är redaktör för Areo Magazine. Hon har  tidigare beskrivit sig själv som en ”left-wing liberal” (ungefär vänsterliberal) som motsätter sig identitetsvänsterns idéer. På Areo Magazines hemsida har hon och andra skribenter skrivit artiklar och essäer om ämnen som Cancel culture genom historien och problemet med lagom Wokeness.

I boken Cynical Theories går Pluckrose och Lindsay systematiskt igenom hur idéströmningar som post-kolonialism, intersektionalism, anti-rasism, radikal feminism och queerteori är grenar på samma träd. Alla kan spåras tillbaka till postmodernismen som växte fram under det vänsterprogressiva 1960-talet. En av föreställningarna som förenar samtliga teorier är att vetenskap, kunskap, bara är en maktkonstruktion. Något som tar sig uttryck i bland annat begreppet ”research justice”, där exempelvis avancerad forskning inte är mer värd eller bättre än primitiv traditionell afrikansk medicinsk kunskap. Idag har det övergått i en aktivism som man benämner ”Critical Social Justice”.

Synsättet innebär också att exempelvis en invandrare har tolkningsföreträde i frågor om invandring. Det spelar ingen roll om en etnisk svensk är mer påläst.

Idéerna växte först fram inom den akademiska världen och har på senare tid även exploderat och tagit sig ut i den övriga samhällskroppen. Där företag gör ”mångfaldssatsningar”, reklamkampanjer a la SAS, anlitar Rättviseförmedlingen. Där idrottsföreningar har särskilda värdegrundsansvariga, där vita skådespelare slutar göra röster åt svarta tecknade karaktärer. Där aktivister inte längre vill att fetma klassas som en sjukdom.

Läs även: SAS: Det finns ingenting som är skandinaviskt

Nyheter Idag kontaktade Helen Pluckrose för att få veta mer.

Hur kunde de här teorierna ta sig in i den akademiska världen, och hur lyckades de bli så dominanta?

– Det är en fråga som kräver ett väldigt utvecklat svar. Så utvecklat att jag och James förmodligen kommer att skriva en till bok om det. Man kan sammanfattningsvis säga att de teorier som vi nu ser under det breda paraplyet ”Critical Social Justice” får kärnan av sina idéer, sitt språkbruk och kraft från den postmodernism som uppstod i slutet av 1960-talet och särskilt från Michel Foucaults arbete. De har fått sin aktivistiska besatthet från Den Nya Vänsterns etos som i sin tur inspirerades av de neo-marxistiska idéerna från Frankfurtskolan och särskilt Herbert Marcuse.

– De påverkas också mycket av Black Feminism, den svarta feminismen som uppstod i USA och föregångarna till kritisk rasteori som också utvecklats där. Dessa postmoderna idéer gjordes mer användarvänliga av en ny våg av forskare som kom fram omkring 1990 med födelsen av Queer Theory and intersektionalism. De blev populära genom att göra sig själv till en del av (tre rörelser med positiva varumärken) Civil Rights Movement, liberal feminism och Gay Pride (som då hade uppnått nästan alla sina mål för jämlikhet).

Hur kom ni fram till att de här teorierna är ”grenar på samma träd”?

– På grund av den konsekventa användningen av vad vi har benämnt som ”den postmoderna kunskapsprincipen” som säger att kunskap bara är en maktkonstruktion och ”den postmoderna politiska principen”, som förstår samhället. Teorierna beskriver ett system av makt och privilegium med namn som ”Vitmakt” ”Patriarkatet” ”Imperialism” ”Kapitalism” ”Ableism” och ”Fatphobia” (fetmafobi).

– Det är underförstått att dessa system upprätthålls av diskurser – sätt att prata om saker. Vi ser också upprepade teman härrörande från postmoderna idéer som inkluderar: tron på att kategoriseringar upprätthåller sociala konstruktioner och måste rivas ner.

– Det finns en kulturrelativism både i kunskaps- och moralområden, ett intensivt fokus på språk och avvisande av liberala begrepp om individualitet och universalitet till förmån för gruppidentitet och narrativ.

När Nyheter Idag frågar om personer som haft avgörande inflytande på Wokekulturens framväxande nämner Helen Pluckrose Foucault. Feministen Judith Butler, som hävdar att könet är konstruerat, är en annan. Pluckrose nämner också boken White Fragility av Robin DiAngelo, som handlar om vitas ”strukturella rasism” och oförmågan att tala om den.

Om någon ber dig ge ett konkret exempel på hur de här teorierna tar sig uttryck i samhället idag, vad skulle det vara?

– Vi ser det konkret i det neurotiska fokuset på vilka ord som används i olika sammanhang. Det som blivit grunden för begreppen ”call out culture” och ”cancel culture”.

– Vi ser det i företags fokus på ”mångfald, rättvisa och inkludering” som man uttryckligen definierar som mångfald av identitet – snarare än idéer, säger Pluckrose.

Hon pekar på att det under senare tid varit ett fullständigt utbrott av ”wokeness” som har lett till att människor fått sparken för ”problematiska åsikter” som till exempel att ”män och kvinnor är inte psykologiskt identitiska” (James Damore, Googleanställd som fick sparken).

– Vi ser det som den intensiva motreaktionen till inflytelserika figurer som JK Rowling som uttrycker övertygelser om kön som inte överensstämmer med queer-teorin eller med aktuell transaktivism.

Vad får det för konsekvenser om de här åsikterna inte blir ifrågasatta, möter motstånd?

– Problemet är att de inte får ifrågasättas. Det är en del av själva teorin att varje invändning bara är ett bevis för att den som ifrågasätter har accepterat den dominerande förtryckande diskursen, världsbilden. Antingen försöker denne medvetet skydda sitt privilegium, förnekar (att de har något privilegium), eller har internaliserat förtryckande ”normer”, det vill säga är omedveten om sitt förtryckande sätt, förklarar Pluckrose.

Om intersektionalism, radikal feminism och andra idéer inom wokekulturen tillåts bli kulturellt dominerande tror Pluckrose att vi kommer se en ännu större kontroll av åsikter och vad man får säga.

– Det blir en ytterligare devalvering av vetenskap och förnuft, säger Pluckrose.

Men det blir en form av den högljudda minoritetens förtryck.

– Det är osannolikt att det kommer att bli majoritetens syn, eftersom det är för extremt, illiberalt och orimligt. Det attackerar dessutom majoriteter och respekterade institutioner, säger Pluckrose.

Hennes sista ord är en form av uppmaning och varning till de liberala och moderata röster som fortfarande är tysta eller som till och med ställt sig bakom woke-rörelsen.

– Min rädsla är att den oundvikliga pushbacken kommer att komma från populistiska, illiberala, anti-intellektuella högerextrema krafter som skulle kunna sätta tillbaka decennier av framsteg när det gäller ras, kön och hbt-jämställdhet, om vi inte lyckas besegra de här idéerna från ett liberalt perspektiv.