Författarskolan på Biskops-Arnö har blivit en vänsterextremistisk, tokfeministisk sekt! Så har budskapet i Johan Heltnes nya självbiografiska bok uppfattats. Men den är betydligt mer nyanserad än så och ställer frågor om konstens politisering som gäller hela vår kultur, skriver recensenten Oskar Hagberg.

All god konst är politisk, men all politisk konst är dålig, sägs det. Den paradoxen illustreras väl i Johan Heltnes nya självbiografiska Sympati för djävulen (Fri tanke förlag 2022). Denna fina lilla bok vägrar reducera livet till politik men blir just därför politisk.

Den har framställts som en anklagelse om vänstersekterism mot författarskolan på Biskops-Arnö, där Heltne själv gått. Men texten passar egentligen dåligt för ett så kallat kulturbråk, och debatten dog snabbt ut. Faktum är att han också har ganska mycket gott att säga om skolan. De skildrade händelserna kunde säkert ha ägt rum på väldigt många av våra vänsterpolitiserade konstnärliga utbildningar här i landet. Heltne nämner själv några.

Nej, bokens bredare och intressantare tema är hur fattig och omänsklig litteraturen blir om den ses som ett bihang till politiken. Politiken kräver entydiga svar. En litteratur värd namnet är mångtydig och motsägelsefull.

Johan Heltne har drag som påminner om ett våldtäktsoffer. Han har svårt att förälska sig. Sex känns skamfyllt efter uppväxten i den kristna sekten Livets ord, som tydligen tagit honom hårt. Så bestulen på sin sexualitet känner han sig att han kände han igen sig i de berättelser om våldtäkt som var så vanliga i den radikalfeministiska miljön på Biskops-Arnö.

Precis som andra elever läste han med entusiasm Valerie Solanas SCUM manifesto från 1967. (Förkortningen står för Society for Cutting up Men) Läsaren skedmatas med manshat. Även om det är rappare skrivet, är det litteratur på nivå med Breiviks manifest. Heltne förklarar i sin bok:

”Det var inte mycket gott som kommit med männen i mitt liv: pastorer, lärare, tränare, läkare, min pappa. För mig var det känslomässigt logiskt att tänka sig en förintelse av alla män som en lösning på de flesta av mänsklighetens problem.”

Kanske borde han ha hört varningsklockorna när han kände igen sig – från Livets ord:

”Det slog mig också hur märkvärdigt lik synen på mannen i Stridsberg och Solanas verk, […] var den som fanns på Livets ord.” (Sara Stridsberg är författare och tidigare elev på skolan.)

Läsaren kan säkert räkna ut vad som hände sedan. Att en man skulle kunna förstå en kvinnas utsatthet med hjälp av egna erfarenheter hotar det feministiska föreställda monopolet på att lida. När han läste upp en prosalyrisk skildring om en kvinna som utsatts för ett övergrepp var måttet rågat. Hans text orsakade protester, vilket förstås inte är märkligt i sig. Man ska kritisera varandra på skrivarskola. Men han skulle ha fått helt andra reaktioner på samma text om han hetat Johanna.

Detta var inte första gången han blivit angripen för vem han var. I Livets ord var det återkommande, möjligen psykosomatiska, krampanfall som väckte agg när de inte lät sig helas av förbön, förutom att helt normal längtan efter kärlek och närhet brännmärktes som djävulens verk.

Igenkännandet hjälpte säkert honom att förstå att feminismen var en yttre form för något mer grundläggande. Han spårar det till västkristendomens, och särskilt protestantismens, motvilja mot mystik och motsägelser.

Man ställer tanken över upplevelsen. Med det rena ordets makt – så må det vara bokstavstrogen bibelläsning eller intersektionella scheman över onda makters kamp mot goda – finner man verkningsfulla formler att behärska världen. Nyanser, ödmjukhet och tolerans försvinner. Heltne gör inte den parallellen, men följande beskrivning av stämningen på Biskops-Arnö för tanken till religiösa bildstormare som rensade kyrkor på vackra avbildningar. På Biskops-Arnö hade man kastat det mesta av litteraturhistorien överbord för att den inte var skriven av kvinnor.

”Ingen visade känslor. Jag kan till exempel inte minnas en enda gång då det talades om kärlek i klassrummet. Inte heller talades eller skrevs det om skönhet och glädje. Det var som om det fanns ett förbud mot uppskattning av skönhet och uttryck av glädje, och som om den enda tillåtna kärleken var kärleken till kampen och revolten – så länge revolutionen inte var genomförd.”

Naturligt nog finner han ett språk för det motsägelsefulla i östkristendomen. Han försvarar, mycket sympatiskt, litteraturens rätt att vara just litteratur, en kvalificerad undersökning av den mänskliga existensen och inte en propagandateknik.

Men detta har i och för sig många gjort. Mina tankar går till Milan Kundera. Ska man hitta Heltnes egen röst hamnar man oundvikligen i utlevelsen och sexualiteten, mycket såriga områden för honom, och här skriver han mer skönlitteratur än essä. Man ser det i små insprängda episoder, som annars kan verka betydelselösa.

Han skriver om fadern, närmast helnykterist hela sitt liv, som på sin dödsbädd började dricka folköl, och då den lite starkare sorten med 3,5 volymprocent. 2,8-orna spottade han ut. Familjemedlemmarna söp sig för första gången fulla tillsammans när fadern låg lik i hemmet.

Han blev full i skratt men ville inte förklara varför för sin lilla dotter när han såg en kvinna som försökte ”skydda” en andhona genom att jaga bort en uppvaktande andhane. Gräsänder följer som bekant inte samtyckeslagen.

På en fest på Biskops Arnö stal en kvinna en kyss från honom i fyllan och villan – graverande för henne nuförtiden om hon varit man, men nu tydligen något att överse med …

Detta är bagatellartade glimtar, men de ger nycklar till hela boken. Det fyrkantiga moraliserandet tar essensen ur livet. Vi längtar bortom gott och ont. Vi har sympati för djävulen!

Men ibland undrar man om Heltne känner sig själv. Han försvarar sin andra bok Emil med att den vill framställa en moraliskt tvetydlig situation. Den beskriver ett spritindränkt förhållande mellan en ung man och en ung kvinna. Hon anmäler honom efter en natt för våldtäkt, något han inte minns och knappast kan lita på att hennes minnesbilder av är korrekta.

Emils moraliska fråga, menar Heltne, är hur man förhåller sig till ett brott man kanske, kanske inte, begått. Nej, skulle jag vilja säga. Hade det handlat bara om det, hade mord varit det naturliga. Genom att välja våldtäkt ställer han helt andra frågor på sin spets, frågor som egentligen ligger honom närmare om hjärtat.

Sexualitet handlar om att träda över varandras gränser. Gränsdragningar, juridiska och andra, är inte lätta. Här finns en verklig ambivalens som måste tillåtas kvarstå. Såsom sex ofta beskrivits på senare år har mannens roll som potentiell förövare ensidigt betonas. Som kultur har vi ännu inte hittat former för att bemöta den primitiva drömmen om sexualitetens fullständiga tämjande, som detta egentligen står för. Heltne visar förtjänstfullt hur analog denna dröm är med den stenhårda inställningen till manlig sexualitet i Livets ord.

Men längre in i det getingboet vågar sig inte Heltne utan stannar en bra bit innan det blir politiskt brännande. Han är ingen stridens man. Den roll Alexander Bard eller David Eberhard tagit av brutala sanningssägare är inget som ligger för honom. Han vill undersöka, inte bråka, en inställning på gott och ont.

Visst är livet mångfacetterat och motsägelsefullt, men det hör också till att någon gång säga ”Så är det” och ”Jag vill”, även när någon kan ta illa vid sig. Jag skulle nog önska att Sympati för djävulen gått lite längre i den riktningen. Hittar han styrka till det i framtida böcker men ändå behåller det omdöme och den ödmjukhet som är hans egen, kan detta bli ett mycket intressant och för vår tid relevant författarskap.

Oskar Hagberg