KRÖNIKA När Centerpartiet nyligen efterlyste arbetssökande med utländsk bakgrund, visar detta hur dåligt det går för de nuvarande borgerliga riksdagspartierna i den kulturkamp som måste föras. Att göra gemensam sak med identitetsvänstern och bana väg för klansamhället är en dum idé.

I förra veckan väckte Centerpartiet viss oavsiktlig uppmärksamhet genom en anställningsannons, där det angavs att den sökande gärna fick ha annan etnisk bakgrund än svensk. Partiet använde sig av den så kallade Rättviseförmedlingen i sökandet efter personen med önskad stamtavla. Eftersom den organisationen har gjort sig känd som expert inom området, förefaller valet av samarbetspartner logiskt.

Kritiken från borgerliga ledarskribenter och debattörer i sociala medier lät inte vänta på sig. Varför sätter ett uttalat liberalt parti igång med positiv särbehandling grundad på etnicitet? En del centerpartister har dock skyndat till partikansliets försvar och påpekat att det inte är fråga om att se etnisk härkomst som meriterande eller belastande, utan det enda kansliet har uttryckt är att man strävar efter ökad etnisk mångfald, varför personer med annan etnisk bakgrund än svensk uppmuntras att söka. Det är ju rentav vedertaget att skriva så i anställningsannonser, menar dessa centerpartister. Hänsyn till etnicitet ska bara tas om två eller flera kandidater är exakt lika kvalificerade utifrån skicklighet och förtjänst.

Fan tro’t.

Redan på ett teoretiskt plan är ovanstående resonemang helt uppåt väggarna. Om härkomst och andra kulturella och genetiska egenskaper inte ska ha någon betydelse för en persons karriär, vilket är en alldeles utmärkt idé, inte minst för samhället, varför i hela friden är då etnisk mångfald inom arbetsstyrkan en målsättning i sig? Det identitetspolitiska giftet har uppenbarligen förvänt synen på folk. Om den etniska sammansättningen på en arbetsplats skiljer sig åt från den sammansättning som råder bland de bästa kandidaterna som finns att tillgå ute i samhället, är det rimligt att anta (men inte nödvändigtvis så) att arbetsgivaren har gått miste om kompetens. Om arbetsgivaren däremot börjar se ”rätt” sammansättning som ett mål i sig, vilket tar sig uttryck i att arbetsgivaren väljer en viss etnisk profil framför en annan vid jämlika kvalifikationer, har ju etniciteten plötsligt blivit en betydelsefull egenskap. Någon annan slutsats gives icke. Så enkelt är det.

Om vi sedan ser till den praktiska sidan av saken, är det uppenbart att det krävs något av övermänskliga förmågor för att kunna bedöma olika sökandes meriter helt utan hänsyn till etnicitet, kön, eller vad det vara månde, om sådana egenskaper likväl anses betydelsefulla. Men systemets regler ska inte vara anpassade till superdatorer. De ska vara utformade för att tillämpas varje dag av tusentals ofullkomliga människor. När tanken om hänsyn till ”underrepresenterad grupp” vid jämlika kvalifikationer ändå innebär att den aktuella egenskapen tillmäts betydelse, blir det förstås svårt att inte få egenskapen ifråga på hjärnan. Detta har jag sett alltför ofta inom föreningsliv och politik. Hänsyn till personers kön och bakgrund, som bara skulle vara en temporär liten rättelse för att bryta isen och riva en och annan struktur, leder ur askan i elden. Alla blir till slut vandrande representanter för olika gener och kulturer.

Eftersom särbehandling grundad på härkomst är förbjuden enligt diskrimineringslagen, skulle jag vilja lägga till att standardformuleringar av typen ”vi strävar efter mångfald på arbetsplatsen och ser gärna sökande med…” egentligen – rent logiskt – är en avsiktsförklaring om lagbrott. I domstolspraxis ser man måhända annorlunda på saken, men det går ju inte att bortse från att det enligt lagens bokstav även är diskriminering om härkomsten får fälla avgörandet vid jämlika kvalifikationer i övrigt. Det anses nämligen enligt lag vara diskriminering ifall ”någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med…”, varpå en uppräkning av ett antal egenskaper följer. Såsom har konstaterats ovan, innebär ett beslut baserat på härkomst vid jämlika kvalifikationer trots allt att ett missgynnande har skett, i stället för att avgörandet baserar sig på, säg, lottning, den ena sökandens vackra ögon, eller någonting annat godtyckligt.

Identitetspolitik är ingenting att rycka på axlarna åt. Det moderna, västerländska samhällets landvinning att lyckas skapa ett överbryggande ”vi” i form av nationen (i vid, inkluderande bemärkelse) utsätts här för ett allvarligt hot. Identitetsvänstern tar ofta de tillkortakommanden som finns i Västerlandet till intäkt för att det inte är lönt att sträva mot det jämlika medborgarskapet. Eftersom systemet inte är fulländat, eftersom rasism och diskriminering i viss mån förekommer, måste systemet förkastas i sin helhet, enligt detta vansinniga resonemang. Det som i stället ordineras är faktiskt en återgång till den samhällsform som har varit dominant under mänsklighetens historia: klansamhället. En person förutsätts då vara lojal mot sin klan, vilken är förutbestämd av personens härstamning. Tal om lojalitet och solidaritet som överskrider sådant som blod, färg, kön och sex anses på förhand vara tomt prat och blå dunster. Det offentliga rummet och samhället i sin helhet är inte längre någon gemensam angelägenhet – en res publica – utan en Circus Maximus, där de olika lagen pucklar på varandra och roffar åt sig så mycket som möjligt av en kaka som av någon outgrundlig anledning bara finns där och förnyas efter föregående aftons huggsexa.

Vi har alltså kommit dithän att större delen av den politiska vänstern, som en del av det övergripande idékomplex som jag på annat håll har kallat söndringsideologin, vill ha klanerna åter. Progressivt? Näppeligen. Därför måste borgerligheten, som än så länge är mindre påverkad av de identitetspolitiska drogerna, en gång för alla ta kulturkampen.

I Centerpartiets fall går det för närvarande mindre bra.