Kriget mellan Hamas och Israel har gett upphov till en stormflod av falska och förvrängande påståenden i sociala medier om Israels historia. För egen del har jag aldrig förr sett någonting liknande. Inflytelserika personer med mycket begränsade eller rentav obefintliga kunskaper om Levantens historia och kulturgeografi tycks helt obekymrat upprepa saker som de har sett andra skriva eller dela.

Detta får stora konsekvenser för stämningarna ute i samhället och ytterst också för vad som tas för sant.

Vänsterns knepiga omfamning av islamister

Ett tema som ofta återkommer hos såväl debattörer till vänster som muslimer med härkomst i Mellanöstern är ”ockupation” och ”kolonialism”. Det påstås allt oftare att Israel har varit en ockupationsmakt under 75 års tid (med andra ord, sedan staten bildades 1948) och vissa tar ett ännu större steg och talar om en kolonialstat.

Dessa tankefigurer har vuxit sig starka genom ett möte mellan västerländsk post-68-vänster och arabisk-muslimska föreställningar om vad den ”sionistiska enheten” och dess ”ockupationsstyrkor” egentligen är. Omfamningen mellan dessa båda grupper – hur knepig den än är när man betänker vilka värderingsskillnader som råder grupperna emellan i övrigt – gör dagligen ett stort avtryck i samhällsdebatten.

I denna krönika tänker jag redogöra för historiska händelseförlopp, vilka visar hur fel det blir när man anammar en vag idé om Israel som ett slags kolonialmakt. Redogörelsen gör inte anspråk på att vara rakt igenom opartisk. Däremot hoppas jag att den kan göra nytta som stöd för att bemöta sådant som far runt där ute i den allmänna debatten.

Den antika bakgrunden

Det judiska folket härstammar från det folk som under biblisk tid hade sitt kärnområde i det som numera är Västbanken (Judéen, med Jerusalem som huvudstad, och Samarien), samt Galilén och de västligaste delarna av Jordanien, vilka i Bibeln benämns som Gilead. För enkelhetens skull väljer jag att kalla folket för judar, även om det mest korrekta vore att använda namnen ”israeliter” och ”judéer”, vilka för övrigt under minst 200 år var uppdelade i två små kungadömen, Israel respektive Judéen.

I regionen fanns det i övrigt ett antal semitiska, sinsemellan närbesläktade folk, vilkas namn den bibelkunnige lär känna igen. Uppräknade från söder till norr har vi midjaniter, edoméer, moabiter, ammoniter, araméer och fenicier. Judarna delade sitt område med kanaanéer, vilket är en samlingsbeteckning för flera olika, huvudsakligen semitiska stammar.

Därutöver hade ett indoeuropeiskt folk med troligt ursprung i den egeiska övärlden slagit sina bopålar i det kustnära låglandet i sydväst, vilket omfattade dagens Gaza: filistéerna, den bibliska ärkefienden. Det är härifrån namnet ”Palestina” kommer. Filistéernas historia som folk tog sin ände när Babylon erövrade deras område och fördrev dem kort tid innan samma sak drabbade många judar år 586 f.Kr. Till skillnad från judarna kom inte filistéerna att fortbestå som folk efter fördrivningen.

Det judiska folket var bitvis självstyrande, bitvis helt eller delvis underställt olika imperier under i vart fall cirka 1 200 år, fram till dess att ett stort, dramatiskt skifte skedde under det romerska väldets tid.

Upptrappningen till katastrofen märks redan i berättelserna om Jesus från Nasaret. Det var en orolig tid och det är uppenbart att Jesus av romarna bedömdes vara en orosanstiftare och upploppsmakare, eftersom han avrättades genom korsfästelse – det romerska sättet att hantera rebeller på.

Två stora uppror mot romarna år 66–73 och 132–135 efter Kristus ledde till katastrofal förödelse, död och folkfördrivning. Endast en liten spillra var kvar i området efter det sista, misslyckade upproret. Många överlevare spreds västerut och norrut till några av de viktigaste städerna i romarriket. Den så kallade diasporan – det judiska folket i förskingring – var ett faktum. Sedan länge hade det funnits stora judiska församlingar utanför kärnområdet, men efter de stora upproren var diasporan så att säga det nya normala.

Efter år 135 fortsatte Rom att styra territoriet och valde att döpa om regionen från ”Judaea” till ”Syria Palaestina”, för att ytterligare markera att det upproriska Judéen var ett avslutat kapitel. Sedermera delades Rom i en västlig och östlig del, varav Östrom blev Bysans, med Konstantinopel som imperiehuvudstad. Bysans förlorade sedan provinsen till följd av den snabba arabisk-muslimska expansionen under 600-talet, driven av de arabiska stammarnas imperiesträvan och deras nya religion, islam.

De muslimska kalifaten kontrollerade området fram till korstågen under framför allt 1100-talet, då kristna korsriddare hade makten över stora delar av den bibliska landremsan, med Jerusalem som huvudstad. Detta ändrades på 1200-talet, då muslimerna återtog kontrollen över provinsen, med Egypten som nytt kärnområde: det så kallade Mamluksultanatet.

Turkar, sionister och britter

Så kom turkarna, i form av Osmanska riket, år 1517. Deras styre skulle komma att bestå i 400 år. Under den senare delen av denna period ökade åter intresset från europeiskt håll, med Napoleons fälttåg och expeditioner i området som startpunkt. Europeiska resenärer under 1800-talet rapporterade om ett tämligen glesbefolkat, närmast öde land. Den judiska befolkning som fanns bodde främst i Jerusalem, Hebron och Tsfat (Safed). De hade i regel ladino och arabiska som modersmål.

Under 1800-talets andra hälft började dock saker och ting att röra på sig. I den sekulära nationalismens Europa tog en ny folkrörelse form, kallad sionismen. Det hebreiska språket, som bara fanns i sin ålderdomliga, bibliska skepnad började att moderniseras av en handfull intellektuella i dagens Polen och Ukraina, med syftet att upprätta ett nationalspråk för en framtida judisk statsbildning. De första invandringsvågorna med idealister från framför allt Östeuropa märktes under 1800-talets sista decennier, liksom viss inflyttning från Jemen.

1917 rämnade slutligen det Osmanska riket. Brittiska styrkor under general Allenby stormade in från Egypten och intog provinsen. Britterna danade sedan, efter första världskrigets slut, det så kallade Palestinamandatet. Begreppet ”mandat” var dåvarande Nationernas förbunds (föregångare till Förenta nationerna) beteckning för ett område som var under en mäktig stats herravälde och beskydd, men där syftet var att detta skulle vara ett tidsbegränsat arrangemang. Landområdet som omfattades av detta mandat består av dagens Israel, de palestinska områdena och Jordanien. Frankrike fick ta hand om dagens Libanon och Syrien.

Här är det läge att trycka på pausknappen i historieskrivningen för att kommentera några påståenden som far runt om ”det historiska Palestina”. Många verkar ha en bild av att det har funnits ett land vid namn Palestina, befolkat av palestinier, vilka sedermera har trängts undan. Som läsaren av denna text redan har sett, är det en felaktig beskrivning. Föreställningen utgör en så kallad anakronism – det vill säga när man tar en företeelse eller föreställning som finns i dag och utgår från att det var likadant

Vad som fanns under åren 1920–1948 var det brittiska Palestinamandatet, inbegripet Transjordanien, bebott av kristna araber, muslimska araber, beduiner, druser, armenier, ytterligare några mindre folkgrupper, samt en snabbt växande judisk befolkning. Innan dess har namnet Palestina förekommit som imperiers benämningar av en administrativ provins i det aktuella området (Rom, Bysans). Själva namnet härstammar, såsom påpekades ovan, från de indoeuropeiska filistéerna.

Om du skulle få möjlighet att sätta dig i en tidsmaskin, backa 100 år och fråga en arab i Jaffa eller i någon galileisk by om vederbörandes gruppidentitet, skulle förmodligen svaret bli att denne är son/dotter till fadern den eller den, är av släkten/klanen den eller den och är muslim eller kristen. På frågan om nationell tillhörighet skulle svaret förmodligen bli arab, men om personen är muslim är det inte omöjligt att det snarare är det som kommer först – tillhörigheten till ”al-’Umma”.

Om du däremot skulle stöta på en jude i Tel Aviv eller någon kibbutz och ställa samma fråga, skulle svaret med största sannolikhet bli jude eller möjligtvis, om personen skulle vara väldigt sekulär och betona det nationella i sin identitet, ”hebré”.

Under 1920- och 1930-talet tilltog den judiska invandringen från Europa, i synnerhet från Polen och Tyskland. När nazisterna tog makten ökade utvandringen från Tyskland markant. Under denna tid var det brittiska kolonialstyret vänligt inställt till judisk invandring. Den judiska bosättningen hade ända sedan den turkiska tiden i regel skett genom inköp av mark eller bosättning på mark som saknade klarlagd juridisk ägare – ofta mark av ringa värde, såsom sand (exempelvis dagens Tel Aviv) eller träsk (exempelvis låglandet på båda sidor om Karmelberget).

Dräneringen av träsken och omvandlingen av dem till bördig jordbruksmark förde även med sig att malarian mer eller mindre utrotades. Detta, tillsammans med den snabba ekonomiska utvecklingen, ledde även till en dramatisk befolkningsökning inom den arabiska gruppen.

Spänningarna mellan judar och araber tilltog dock. Pogromer inträffade 1919 och 1929 och ytterligare arabiska upplopp ägde rum på 30-talet. Storbritannien fick allt större problem med att bibehålla ordning och säkerhet inom sitt mandat – inte minst sedan det judiska samhället hade kommit att organisera sig på ett statsmässigt sätt, med växande militär förmåga som riktade sig alltmer mot britterna.

Självständighet och fortsatta strider

Efter andra världskrigets slut gick processen snabbt. Upproret mot britterna trappades upp till gerillakrig och rostiga gamla handelsskepp fyllda med överlevare från Europa utmanade den brittiska blockaden till havs. Läget blev ohållbart. Britterna tappade kontrollen. Nyinrättade Förenta nationernas generalförsamling röstade den 29 november 1947 ja till en delningsplan, där landet väster om Jordanfloden – ”from the river to the sea” – fördelades mellan en nybildad judisk och en nybildad arabisk stat.

Det judiska ledarskiktet godtog förslaget; arabledarna förkastade det. Storbritannien lämnade slutligen hela det gamla mandatområdet den 14 maj 1948, varpå staten Israel omedelbart utropades av David Ben Gurion under pågående krig. Arabstaternas mål var att utplåna den nya statsbildningen.

Den nya statsbildningen var alltså ett resultat av folkrörelser (i dubbel bemärkelse) och processer som hade pågått under ca 60 år före dess bildande.

Självständighetskriget 1947–1949 gav upphov till omfattande flykt från arabiska städer och byar, delvis på grund av fördrivning, delvis på grund av rädsla. Det är inte möjligt att entydigt förklara vad som förmådde folk att fly, då bilden är sammansatt. Utan tvekan förekom det en hel del fördrivning. Man måste dock ta med i beräkningen att flykten delvis underblåstes av arabstaterna runtomkring, vilka skickade ut budskap via radiosändningar om att ett totalt krig stod för dörren, varigenom judarna skulle fördrivas och alla andra gör rätt i att hålla sig ur vägen.

Vidare pågick ofta den bittra krigföringen i stads- och bymiljöer, från hus till hus. Därför skiljer sig också situationen från stad till stad och från by till by. I framför allt Galilén stannade en stor del av den arabiska befolkningen och kom sedermera att bli medborgare i den nybildade staten.

Gränserna som gällde vid det mellanstatliga vapenstilleståndet 1949 kom att bli de gränser som har vunnit merparten av det internationella samfundets erkännande. Västbanken och östra Jerusalem, inklusive hela den gamla stadskärnan, intogs av Jordaniens vältränade styrkor, medan det som blev Gazaremsan hamnade under egyptisk kontroll. I FN:s delningsplan från 1947 fanns det en tanke om att Jerusalem skulle bli ett slags internationell zon, med tanke på stadens betydelse, men så blev alltså inte fallet och på sätt och vis drog Jordanien det längsta strået år 1949. Det hela skulle vara i 18 år.

Den judiska invandringen till den nybildade staten tog nu en helt annan vändning än vad förmodligen någon hade kunnat föreställa sig. Tsunamin kom, men inte från det som fanns kvar efter förintelsen av merparten av Europas judenhet, eller för den delen från Amerika. Den kom från den muslimska världen.

När staten Israel hade bildats förstärktes nämligen hotbilden mot den judiska befolkningen i flera muslimska länder och i vissa fall urartade det i våld och upplopp, med staternas stöd eller goda minne. I flera fall hade det funnits judar i dessa länder sedan biblisk tid; den stora, anrika judiska församlingen i Bagdad kunde exempelvis spåras tillbaka till den babyloniska fångenskapen under Nebukadnessar II:s tid och judarna i Jemens avlägsna bergsbyar kan ha funnits där ännu längre. Allt detta förändrades under loppet av några få år. Israel kom att ta emot nästan hela den orientaliska judenheten.

1967 var ett nytt kombinerat arabiskt anfall nära förestående. När Egypten blockerade Tiransundet i Röda havet stod det klart vartåt det barkade och Israel beslöt sig för att slå först. Ett blixtanfall på alla fronter ledde till att stora landområden hamnade under israelisk kontroll: Västbanken/Judéen och Samarien, hela Jerusalem och Sinaihalvön, inbegripet Gazaremsan, samt Golanhöjderna i nordost.

Inledningsvis möttes den israeliska ockupationen inte av något folkligt motstånd på plats. Tvärtom, i många fall. 1949 års gräns hade skapat en barriär som tudelade en hel del arabiska ätter och familjer, vilka nu fick möjlighet att röra sig tämligen fritt. PLO, som hade bildats några år tidigare, var ju inriktat på att utmana Israels existens inom 1949 års gränser, så intagandet av Västbanken och Gaza från Jordanien respektive Egypten var inte någon avgörande faktor.

Konflikten sågs fortfarande i allt väsentligt som en konflikt mellan Israel och arabstaterna. De tre huvudfienderna Egypten, Jordanien och Syrien hade förlorat territorier efter deras misslyckade utplåningsförsök och i de två förstnämnda fallen hade dessa stater själva intagit och ockuperat territorierna 18 år tidigare.

Flyktingvågen som uppkom i samband med saten Israels bildande och kriget med arabstater och lokala arabiska miliser har i mycket hög grad kommit att prägla det som sedan blev den palestinska identiteten och självuppfattningen. Det är inte fel att påstå att den palestinska identiteten uppstod genom konflikterna med Israel. De araber som flydde eller fördrevs under kriget 1947–1949, vilkas antal enligt uppskattningar uppgick till ca 700 000, hamnade i flyktingläger i områdena runt Israel.

Gazas befolkning består till största delen av dessa flyktingars efterkommande. Läger, vilka så småningom har blivit städer och stadsdelar, upprättades även på Västbanken och i grannstaterna Jordanien, Syrien och Libanon. I Libanons fall har ättlingarna till de som flydde fortfarande, 75 år senare, sällan libanesiskt medborgarskap och saknar viktiga rättigheter. Apropå ”apartheid” har vi här en stat som grundligt och systematiskt har nekat människor av viss härkomst helt grundläggande rättigheter, syftande till att bevara deras ställning som ”flyktingar”.

På grund av stor befolkningstillväxt bedöms antalet flyktingar och deras efterkommande i dag, i runda slängar, uppgå till mellan 5 och 6 miljoner. Idén om ett återvändande till de städer och byar som lämnades 1948 är en viktig del för mångas identitet som palestinska araber.

Samtidigt är det lätt att inse att ett sådant återvändande är fullständigt uteslutet för Israels del av såväl demografiska som praktiska skäl. Vidare måste händelserna 1948 sättas in i ett större perspektiv, varvid det tydligt framgår att dessa folkförflyttningar vid en internationell jämförelse inte alls utmärker sig. I Europa tvångsförflyttades några år dessförinnan närmare 10 miljoner tyskar. När delningen mellan Indien och Pakistan ägde rum nästan samtidigt som Israel bildades – även här sedan Storbritannien hade dragit sig ur – skedde en massiv utväxling av hinduer och muslimer mellan de nybildade staterna efter krig och folkfördrivning.

I Mellanöstern är det främst bildandet av Turkiet i samband med det Osmanska rikets upplösning som utmärker sig när det gäller folkfördrivningar och än värre saker. Statsbildningar baserade på enhetliga nationer i områden som tidigare har behärskats av imperier är nästan alltid förenade med etniska konflikter, stridigheter och folkomflyttningar.

Sammanfattning

Ändamålet med denna krönika har inte varit att ge en beskrivning som ens tillnärmelsevis skulle vara heltäckande – hur det nu skulle kunna gå till. Syftet har i stället varit att ge ett bredare historiskt perspektiv på det där området mellan floden och havet som skränande, arabdominerade folksamlingar på gator och torg i dag omtalar som ”Palestina”, som enligt dem borde bli ”fritt”.

Vi lever, som sagt, i en tid när vilka påståenden som helst kan slungas ut i offentligheten med ett enkelt knapptryck, utan några som helst förkunskaper om Levantens historia och folkgrupper.

Vad historien lär oss är bland annat följande.

• Området mellan floden och havet har i regel varit underställt olika imperier, från faraoniska Egypten till Storbritannien och allt däremellan.

• Sedan urminnes tid har det funnits små kungadömen, stadsstater och stadsförbund inom området och runtomkring. I vart fall sedan järnålderns intåg i Levanten (ca 1 200 f.Kr) har det i de höglänta landskapen Judéen, Samarien och i viss mån Galilén och Gilead levt ett folk som i dag kallas judar, med perioder av politiskt självstyre och bosättning i det bördigare låglandet.

• Från år 135 fram till runt sekelskiftet 1900 var inte den judiska folkgruppen dominerande i området, men inte heller helt frånvarande. När den av sionism drivna judiska invandringen tilltog i slutet av 1800-talet var landet en tämligen glesbefolkad och outvecklad provins i det allt svagare Osmanska riket.

• Någon palestinsk statsbildning har aldrig existerat. Det fanns en delningsplan som FN tog fram 1947, innebärande en ny arabisk stat bredvid en judisk. Planen förkastades dock av det arabiska ledarskiktet och av arabstaterna. Vid vapenstilleståndet 1949 hade Västbanken/Judéen och Samarien intagits av Jordanien och Gaza av Egypten. Så förblev det fram till 1967, utan krav på att sätta punkt för den jordanska respektive egyptiska ockupationen.

Västbankens och Gazas folkrättsliga ställning är således, för att sammanfatta, långt ifrån klarlagd. Det är ju inte bara så att områdena aldrig har utgjort någon självständig stat – de har inte ens utgjort del av någon självständig, icke-imperial statsbildning före antiken, om inte Jordaniens och Egyptens 18-åriga ockupation räknas.

Att det finns en arabisk majoritetsbefolkning inom områdena förpliktar Israel ur många synvinklar. Den så kallande Osloprocessen, uppkallad efter fredsavtalet i Oslo mellan Israel och PLO, har fört med sig ett självstyre som gränsar till stat i de större arabiska städerna på Västbanken. Processen stoppades efter att våldet återupptogs år 2000, när förhandlingarna om fortsatt överlämning av territorier körde fast i Camp David i USA mellan Israels dåvarande premiärminister Ehud Barak och Palestinska myndighetens Yassir Arafat.

Gaza lämnades helt av Israel år 2005 genom ett ensidigt tillbakadragande, vilket inkluderade tvångsutrymning av judiska bosättningar. År 2007 tog Hamas makten i området efter en väpnad kupp mot den palestinska myndigheten. Området har sedan dess de facto varit en självständig stat. Hamas mål är dock inte att skapa en blomstrande palestinsk statsbildning bredvid Israel, utan målet är att förinta Israel med militärmakt och terror för att bilda ett kalifat med Al-Quds (Jerusalem) som huvudstad.

Den israeliska militära närvaron på Västbanken är ett problem. Den tråkiga nyheten är dock att en israelisk utrymning av Västbanken med i stort sett 100 procents säkerhet skulle leda till en islamistisk terrorstat, styrd av Hamas, med hela Tel Aviv-området och Jerusalem alldeles intill. Det är ett scenario som, med de bestialiska massmorden och kidnappningarna den 7 oktober 2023 i minnet, är helt omöjligt att ens riskera för en västerländsk stat med både rätten och skyldigheten att skydda sina medborgare.