Jag är Dan Park

Det skulle kunna vara du på bilden. Foto: Roger Sahlström
  • Torsdag 10 Jul 2014 2014-07-10
E-post 0

KULTUR Jag vaknade en gång i en soffa hemma hos Dan Park. Få gånger har jag känt sådan ångest och tomhet som när jag fann mig själv i denna lägenhet. -Vi är inte mer än djur, sade han och tände en cigarett.

Jag tittade ut genom ett fönster och dagdrömde mig långt bort från klassrummet. Och jag kunde inte bry mig mindre. Någon jävla fransman hade ställt ut en pissoar som konst någon gång på medeltiden och det var tydligen en milstolpe i konstens värld, menade vår gamla torra lärare i gymnasiet.

– De är ju efterblivna hela högen, mumlade jag för mig själv.

I mina ögon var både konstnären, den franska vansinniga publiken och vår lärare som pratade om denna för konsten så stora händelse, kompletta idioter. Varför skulle jag, på 2000-talet, bry mig över att folk blev arga över en pissoar på piedestal? Något som tydligen hände i ett annat land, för en hemskans massa år tillbaka?

– De hade väl för mycket fritid, mumlade jag igen, och så var det med det.

Mitt möte med konsten

Ganska tidigt upptäckte jag skönheten med Onkel Kånkel och Eddie Meduza. Inte så att musiken eller texterna i sig bär på någon intellektuell höjd, utan tvärtom, det var kanske något av det barnsligaste och tramsigaste verk som hittills producerats. Skönheten låg inte i musiken, utan någon helt annanstans.

– Vad i helvete är det du lyssnar på? skrek min plastfarsa.

Jag hade upptäckt finessen med provokation. Som trettonåring var det hysteriskt roligt att se de vuxna få moralpanik över att någon psyksjuk dåre tonsatt en text om pungkulor och förväxta kroppsdelar. Det vackra låg inte i musiken, det var reaktionerna hos omgivningen som triggade mitt belöningssystem. Där låg skönheten. I ett slag var det tydligt att det var inte idioten som längre var idiot, utan alla vi andra.

Men när jag satt i klassrummet förstod jag aldrig att Onkel Kånkel och Marcel Duchamp hade gjort samma sak. När läraren yrade om att ett konstverk kunde vara något mer än ett objekt, att själva skönheten låg utanför – i relation med dess publik – började jag istället fundera på vem hon köper hasch av.

– Måste vara bra grejer det där, resonerade jag.

Provokationen är tidsbunden

Om jag påstår att jorden är platt och att solen rör sig över vårt himlavalv, alltså roterar runt jorden, kommer du att skaka på huvudet och tänka att jag är idiot. Du kommer antagligen skratta och lite vänligt förklara hur det egentligen ligger till. Vad du däremot inte kommer göra är att skrika dig hes, försöka få mig inspärrad eller rent av halshuggen. Men så har det inte alltid varit.

En gång i tiden var jorden nämligen platt och solen roterade runt jorden. Och jajamensan, det fanns en dåre som påstod något annat, närmare bestämt att jorden i själva verket snurrade runt solen. Han hette Giordano Bruno och levde under 1500-talets senare hälft, i Italien.

– För de grundlösa och ogudaktiga lögnerna om att jorden skulle rotera runt solen och för dina vansinniga påståenden, att universums alla rum sträcker sig i oändligheten och dina kätterier i tanken, där ni påstår att intelligenta fän kan tillåtas uppenbara sig annorstädes än på jorden, i det av Gud skapade universum, döms ni, herr Bruno, till döden.

Och domarens klubba slog lika hårt i bordet som giljotinen mot hans nacke. Ja, om den nu hade varit uppfunnen på den här tiden. Nu eldades han förvisso upp på bål, men dog gjorde han lik förbannat. Exakt vad domaren sa vet jag ej heller. Jag var inte där. Faktum kvarstår, han dömdes för saker han sagt.

Kanske frågade sig domaren varför den här Bruno envisades med sina påståenden om jordens och universums beskaffenhet. Varför han var beredd att låta sig fängslas och dö för några befängda idéer. Men att hans budskap retade gallfeber på folk långt utanför Italiens gränser stod klart, varför det var tvunget att låta honom spärras in.

Konst är information

Vad är egentligen konst? Kan allt vara konst? Jag kan inte ge dig något universellt svar på den frågan. Det kan antagligen inte någon annan heller. Men låt mig peka i en riktning. När du möter information som triggar ditt belöningssystem i hjärnan, alltså du känner tillfredsställelse, då kan vi tala om konst.

Det kan vara en vacker tavla, eller varför inte musik? Kanske en berättelse? Eller rentav den här texten du läser just nu. Information som hjälper dig att förstå din omgivning är konst. Pythagoras sats är en torr tråkig formel du tvingades lära dig i högstadiet, men när du ritar upp fyra rätvinkliga trianglar och flyttar runt dessa i en kvadrat där sidorna har längden a + b, då plötsligt händer något. Iallafall om man heter Chang.

Trianglarna och kvadraten hjälpte mig att förstå ett påstående. Det var information som visade att Pythagoras sats inte bara var ett påstående, det gick att bevisa. Inte bara det, jag upptäckte att första och andra kvadreringsregeln också gick att bevisa, med exakt samma streck och figurer på ett papper.

Strecken på pappret var information som hjälpte mig att verifiera att ett påstående var sant. Det var i mina ögon vackert, och världen hade blivit lite större.

– Ehh, vad i helvete pratar han nu om? tänker du antagligen just nu.

Sådan är konsten. Det jag finner vackert kan vara helt obegripligt för en annan. Det ligger i betraktarens öga, ett slitet uttryck men ack så sant.

Information skall vara fri

Vi har ett politiskt parti som gått till val på att information banne mig ska vara fri. Nu röstade inte folk på dem för deras, i min mening, universella och stringenta princip som hade kunnat rädda livet på Bruno. De fick röster för att ingen ville riskera åka fast för att ladda ner film på nätet.

Sådan är människan. Vi är lata och orkar sällan anstränga oss mer än nödvändigt. Såväl fysiskt som i sinnet. Men ska vi förstå poängen med provocerande konst måste vi anstränga oss en smula för att få kläm på det.

– Ska det vara förbjudet att inneha en viss uppsättning ettor och nollor på sin hårddisk? frågade Jakob retoriskt en gång när vi diskuterade om vilka bilder som borde vara förbjudet att inneha.

Jakob är ansvarig utgivare på den här nätblaskan du just nu läser. Han är piratpartist och libertarian.

– Det är ju fortfarande, i grunden, bara ettor och nollor. Ska du åka i fängelse för det? fortsatte han.

Allt vi kan se, höra, ta på eller uppleva med våra andra sinnen, är i grunden information. Musik är lika mycket information som texten du läser, eller varför inte bilden till den här artikeln? Det är också information. Du kan likväl tänka dig att det i grunden är ettor och nollor på en hårddisk.

Information kan vara sann eller falsk. Den kan också vara icke falsifierbar och då kan vi omöjligt veta om den är sann eller falsk. Men oavsett vilka egenskaper ett stycke information har, kan vi alltid ifrågasätta det. Vi kan också ignorera det.

Och ännu viktigare, information kan aldrig skada en människa. Ett påstående, en bild, ett objekt vi betraktar med våra sinnen, kan per definition inte skada dig. Tolka mig rätt, stirrar du rakt på solen kan du fortfarande bli blind, men i alla normalt förekommande fall håller mitt påstående.

Att bli arg är inte farligt

Information kan väcka känslor. Man skulle i princip kunna säga att när information väcker känslor, är det konst.

– Men människor kan ju bli kränkta och sårade av information, skadar inte det människor? skulle vän av ordning fråga sig.

Svaret är nej. En handling kan skada en människa. Om jag slår dig i skallen med en knölpåk, då skadar jag dig. Men om jag säger saker som du mår dåligt av kan du välja att ignorera det jag säger. Om jag ritar något jättehemskt på ett papper kan du välja att inte titta på det. Det du tycker är jättehemskt kan någon annan tycka är vackert och fint. Vem ska egentligen avgöra vilken information som får lov att finnas?

– Giordano Bruno påstod ju saker som gjorde folk jättejättearga. Hade det inte varit bättre om han bara var tyst och att solen fortfarande snurrade runt jorden? var det inte en käft som någonsin sagt.

– Marcel Duchamps konst gjorde ju folk jättejättearga. Vilken skarpsint provokatör. Vilken konstnär! var det många som sade.

– Dan Park ritar ju saker som gör folk jättejättearga, ska han verkligen få göra det? säger ännu fler idag.

Konstnären Dan Park från Malmö är just nu fängslad för teckningar han låtit göra. Både jag, Chang Frick, och ansvarig utgivare, Jakob Bergman, menar att det som sker mot Dan Park är förkastligt. Information, yttranden och individer skall vara fria. Det åligger oss alla att försvara varandras friheter. Annars är man inte mer än en liten lort.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag