ALMEDALEN Ett möte med titeln Antirasistisk utvärdering av veckan ägde rum under fredagseftermiddagen. När jag och min kollega stod i anslutning till mötet för att lyssna blev vi avvisade. – Det är Chang Frick och han är en rasist, sade Kawa Zolfagary.

Det är inte första gången jag finner mig i den där situationen. Personen i rummet som inte är välkommen. Det var likadant när jag växte upp, de andra ville inte ha mig i klassen. Jag var inte som dem, det var redan bestämt på något vis.

– Ska inte du flytta hem till polen snart?, var standardfrågan under större delen av grundskolan.

Almedalen är likadant

I skolan lärde vi oss att umgås i grupper, med likasinnade. Vi lärde oss de sociala koderna. Att aldrig synas eller umgås med ”fel” person. Det var jag som var fel. Jag heter Chang, mina föräldrar var inte pursvenska, och det fanns ingen annan sådan där ”invandrare” som jag kunde umgås med.

– Haha titta! Han är klassens lipsill, skrattade en av tjejerna.

Och det var jag. Lipsill. Fram till högstadiet i vart fall. Där fick jag nya polare, människor som inte hade så mycket social prestige att förlora på en sådan som mig. Det var grabbarna som lyssnade på Ultima Thule och det var invandrare från Afghanistan. Det var aldrig hudfärg som var viktigt, det var snarare klass. Vi var smutsen och skräpet.

Det fungerar likadant på Almedalen. När Pia Sundhage och Eric Hamrén låter sig fotograferas tillsammans med ungdomar som deltar i en fotbollsturnering blir det skandal. Det var fel ungdomar. Här finns inte individer och människor. Här finns åsikter och socialt tryck. Här finns människor i media som gör karriär på att mobba andra. Här finns klasskillnaderna. Här finns Kawa Zolfagary som på förhand definierar vem jag är. En rasist.

De hade redan bestämt sig

Vi stod i en hall med full packning. Det var kameror, stativ och min ryggsäck. Vi hade precis kommit in till Visby och jag ville stanna till för att lyssna på de här samtalen som gick under titel ”Antirasistisk utvärdering av veckan”. Människorna som var där känner jag inte. Vi möts normalt på var sin sida av barrikader av poliser och kravallstaket under torgmöten, men det är också allt.

– Vilket medie kommer ni ifrån?, frågade en tjej vänligt.

Jag förklarar att det är en tidning på webben, att vi skriver allmänt om politik. Det kommer fler frågor, de vill att jag beskriver närmre. Det var lite svårt för mig att förstå vad de menade men jag förklarade att vi i grunden är libertarianer, i vart fall jag och ansvarig utgivare Jakob.

– Gå in på sidan och kolla om ni vill, sade jag och plockade upp min mobiltelefon.

– Jag får tyvärr be er att gå, det finns folk som känner sig otrygga när ni är här, replikerade hon.

Jag vet inte vad jag gjort för fel. Men jag var redan dömd, på förhand. Det är mänskligt med fördomar, jag tror till och med att fördomar många gånger kan vara något bra. Men vågar man inte ifrågasätta dem menar jag att man är trångsynt. Eller kanske de inte ville ifrågasätta, de kanske ville behålla bilden av mig som de redan hade.

– Det är Chang och han är polack, skrattade en tjej på skolgården.

Så gjorde de i min klass. I grundskolan. Det hade aldrig någon betydelse vem jag egentligen var. De hade redan bestämt sig.

– Det är Chang Frick och han är rasist, sade Kawa Zolfagary innan jag gick ut.

Uppdatering: Kawa Zolfagary skriver på twitter att han är felciterad. Han menar att det han sade var ”nära men av annan karaktär”.

Fotnot

Det är organisationen ”Rummet” som stod för seminariet. Nedan saxad beskrivning av arrangemanget från almedalsveckans hemsida.

Rummet med inbjudna gäster kommer att diskutera, analysera och recensera Almedalsveckan utifrån ett antirasistiskt perspektiv. Vilka kom till tals? Vilka glömdes bort? Hur har politiker, organisationer och media behandlat antirasismen? Och vad säger det om hur antirasistisk kamp värderas i Sverige?