DEBATT Som att bo på hotell och ha tillvaron oförtjänt bra. Så beskriver insändarskribenten sin vistelse i svenskt fängelse. ”Min mormors livskvalitet skulle gå upp med 50 procent om hon fick leva det liv jag nu levt som straff för mina brott”, summerar han vistelsen.

Jag har suttit i fängelse.

Under mer än fem år var jag beroende av alkohol i den utsträckning att jag var full varje dag. Under de åren gjorde jag många saker jag inte skulle gjort nykter, och många saker jag skulle ångrat om jag bara mindes dem.

Den här texten handlar om en för mig på den tiden trivial händelse, ett krogbråk som slutade med att jag bröt näsbenet på någon jag aldrig träffat förut. Vid tidpunkten för rättegång hade jag redan flyttat till en ö i medelhavet, och flög därför till Sverige för att infinna mig vid rättegång med syfte att undvika möjlighet för en europeisk arresteringsorder att utfärdas.

För att preskriptionsprocessen skulle gå så snabbt som möjligt bad jag om att omedelbart få undanröja min ursprungliga dom beståendes av samhällstjänst för ett kortare fängelsestraff på 30 dagar, ett straff man normalt sett inte dömer då den kortaste vistelsen man blir tilldelad är 60 dagar. I Sverige sitter man 2/3 av sitt straff förutsatt att man uppför sig gott och visar vilja att ”återanpassas i samhället.”

Efter rättegången åkte jag tillbaka till ön, och höll mig fri i drygt tre år, efterlyst inom Sverige. Trots detta besökte jag Sverige flertalet gånger för nöjes skull utan konsekvenser.

I december 2015 skulle jag återigen besöka Sverige, och av i sammanhanget oviktiga skäl tappade jag mitt pass, vilket jag insåg först utanför Skavsta flygplats, sådär 10 minuter innan min flight. Jag hade bara ett rimligt alternativ vilket var att gå in till gränspolisen (andra sidan vägen) och försöka spela på min brådska för att få ett provisoriskt pass.

Det gick vägen, i några minuter. Därefter ändrades drastiskt polismannens kroppsspråk bakom glaset och några minuter senare blev jag informerad om vad jag redan visste. De skulle köra mig till Nyköpings kriminalvårdsanstalt, klass två. Vi har tre säkerhetsnivåer, ett är säkrast, tre är lägst.

Nyköpings anstalt var precis så som mina värsta föreställningar om hur ett fängelse kunde vara. Extremt otrevlig personal, uteslutande högljudda och våldsbenägna bokstavsmänniskor och bråket hängde i luften hela tiden medan överfallslarmet gick tre gånger om dagen.

Där vistades jag i fyra dagar, varpå jag blev informerad om att eftersom jag hade tilldelats plats på klass tre-anstalt i närheten av Umeå skulle jag köras dit med bil. Naturligtvis inte i en körning, utan tre.

Kronobergshäktet blev nästa anhalt – ännu värre. Tjock-TV som aldrig slutade pipa, ännu otrevligare personal, riktig dålig mat och absolut inget att göra (TV:n fungerade inte). Alla intagna har rätt till en timmes utomhusvistelse per dag vilken spenderades på taket av häktesbyggnaden, i december med en jacka utan blixtlås. Jag ångrade mig efter 5 minuter men fick inte gå in förrän timmen var över. Jaja, jag sitter ju här av en anledning. Jag gör det bästa av situationen.

Två dagar senare var det dags för Gävle-häktet, där jag fick lunch för att sedan köras vidare till Saltviks klass ett-anstalt. Sveriges modernaste säkraste anstalt. Absolut omöjligt att över huvud taget kompromissa lager på lager av säkerhet. Saltvik såg ut som ett trestjärnigt hotell invändigt. Nya linoleummattor, väggar i mjälla färger, trevlig personal och lika bra mat som jag själv lagar. Bra mat.

Jag satt på Saltvik över nyårsafton. Jag hade en TV på rummet där det visades tre filmer på rad och middagen bestod av fläskfilé, bearnaisesås och dillkokt potatis med jordgubbstårta till efterrätt. Jag var i fullständig chock. Efter att ha stirrat på maten i typ 30 sekunder frågade jag vad fan jag ska ha tårta för, och fick ett ”Gott nytt år!” till svar. Kaffe.

Jag blir under kvällen smått irriterad. Jag uppskattar att bli behandlad som människa, men jag är en dömd brottsling och skall avtjäna mitt straff, inte äta tårta i min hotellsäng framför en film. Mina tankar går till alla pensionärer som har det betydligt sämre än jag. Det hade inte stört mig tidigare, men nu börjar jag inse att något är fel. Jag har ju trots allt inte vistats i Sverige på tre år.

När jag åker från Saltvik tre dagar senare ska jag till Sörbyn, en klass tre-anstalt som jag hela vägen från Nyköping fått höra är jättebra, vad det nu ska betyda. Jag får kaffe av plitarna som kör bilen och åker med en dömd mördare som huggit ihjäl en man på Frösön några månader tidigare, från Härnösand vidare mot Umeå.

När jag kommer till Sörbyns Kriminalvårdsanstalt möts jag av en bondgård utan grindar eller staket, gamla trähus och baracker som omges av skog och åkrar. Jag möts av trevliga medelålders kvinnor som låter mig använda min telefon i fem minuter vilket är otroligt uppskattat efter nästan en vecka utan social kontakt. De informerar mig om att eftersom anledningen att jag är där inte längre är ett problem för mig, det vill säga mitt alkoholmissbruk jag varit fri från i två år, finns det inget de kan göra för mig under tiden jag är där annat än att sätta mig i arbete, samtal om allt och ingenting samt hjälpa mig att ordna ett nytt pass. Jag har pengar på kontot och en flygbiljett bokad när jag släpps, så inga ytterligare insatser vidtas.

Nu börjar semestern bli löjlig. Uteslutande kvinnor i min egen ålder jobbar på anstalten och av någon anledning har de alla världens största leenden varje gång de knackar på dörren. Jag får måla plankor på dagarna, vilket jag får betalt för. Två gånger i veckan kommer en bil och låser upp en lokal som innehåller en kiosk med godis, tidningar, mat, telefonkort och allt man kan tänka sig vilja ha under en 20 dagar lång sinnesstädning.

Varje dag kommer någon och hämtar min tvätt, och i samband med uppvaknandet går jag till matsalen där en fullgod hotellfrukost serveras varje dag. Fredag och lördag även tårta till frukost.

Det finns längdskidor, motionsspår som leder till havet, och på jobbet dricker vi bara kaffe och håller käften. Målar några plankor ibland. Lyssnar på historier om incidenter från en svunnen tid. Men framförallt pratar vi, uteslutande om två saker. Skoter, och hur förjävligt det är att vi har det så bra och pensionärerna svälter. Vi är alla medvetna om att vi är dömda brottslingar och irritationen är påtaglig över hur situationen i Sverige ser ut. Vi skäms.

Tiden flyger förbi, och jag går upp typ 15 kg på 20 dagar. Jag får mitt pass, släpps fri med 1500 kronor i lön jag arbetat ihop, och körs in till stan så jag kan ta tåget, vidare mot flygplatsen. En vecka senare är jag tillbaka i Medelhavet, mer utvilad än någonsin och med ro i sinnet. Det enda jag inte kunnat greppa är hur bisarr upplevelsen varit, och en ilska växer sig starkare med tiden över hur överdrivet väl jag blivit omhändertagen medan jag vet att det finns många som lider. Min mormors livskvalitet skulle gå upp med 50 procent om hon fick leva det liv jag nu levt som straff för mina brott.

I slutändan lämnar jag Sverige med en bitter eftersmak, av ytterligare ett svek från mitt Sverige, men denna gång i form av att jag fått en chans. Jag har äntligen fått en chans, när jag förbrukat alla mina chanser. Och min mormor som jobbat hela livet lever på 1500 kronor per månad för mat och nöjen. Jag har tjänat 1600 kronor på 20 dagar i fängelse. En hundralapp hade jag redan spenderat i kiosken.

En tiger som skäms, jag vet hur det känns.