Jag såg Jesus

Chang Frick. Foto: Albin Lindstedt
  • Tisdag 27 Maj 2014 2014-05-27
E-post 0

OPINION Varför växte sverigedemokraterna så kraftigt i Europaparlamentsvalet? Vad betyder detta för den fortsatta valrörelsen? Vad händer egentligen i svensk politik? Chang ger sitt perspektiv på vart saker är på väg.

Någonstans runt 1998 fick jag först veta vilka Sverigedemokraterna var. På den tiden var jag ”invandraren”. I det lilla samhället på gränsen mellan Skåne och Småland bodde ungefär 600 personer. Jag var ensam om att ha ett utländskt namn och mörkt hår.

– Fan, lyssna på detta! Det här är grejjer, förklarade en kompis lyriskt.

Han satte på en låt med Ultima Thule. I hans rum fanns mindre politiskt korrekta klistermärken, tomma ölburkar och cigarettfimpar. Skitiga jeans låg på golvet. Han bodde mitt ute i skogen med sin morsa. Hon som rökte gula blend under köksfläkten. Hans skolbetyg var lika frånvarande som hans pappa. Och där satt vi. Jag och han.

Jag mötte Jesus

Jag var alltid välkommen hos de där människorna som åkte bilar som aldrig tagit sig genom svensk bilprovning, drog grova skämt om invandrare och drack folköl på måndagar. Tur var väl det, jag blev aldrig accepterad av de med högre social status. De som har något att förlora på att synas med ”fel” människor.

– Det är rally i helgen, de ska köra här utanför. På grusvägen, berättade han lyriskt.

Det blev en skarp högersväng till slut. Där satte vi oss och tittade förväntansfullt på att någon bil skulle åka av vägen. Vi var där med en vuxen. Han kallade sig ”Jesus” och var raggare. Efter några öl berättade han om en gång när han slagit ihjäl en polis med en spade.

– Jag grävde ner den jäveln, berättade Jesus för oss och öppnade ännu en öl.

Sedan kom Jesus på att det minsann var ett fruntimmer som körde en av rallybilarna och att den snart var på tur att passera vid den här svängen där vi satt och lyssnade på de ihopljugna rövarhistorierna. Där stod vi på rad, innan en skarp högersväng, böjda framåt med byxorna nere vid knävecken och visade arslet.

– JÄÄÄÄÄVLAR!, skrek min polare och kröp ihop i fosterställning. Ett stenskott från den passerande rallybilen gav honom en extra pungkula i två veckor, innan svullnaden hade lagt sig.

Jag mötte Jimmie

Det var en föreningslokal man kunde hyra, mellan lägenhetshusen i Drottninghög, Helsingborg. Detta var andra gången jag stötte på Sverigedemokraterna. Det var år 2000, vill jag minnas. Jag och några andra polare med social bottenstatus var hoppfulla inför kvällen, trots att vi bara hängde på en vi kände i den här staden. Själva hade vi ingen aning om var vi hamnat.

– Det kostar tio kronor, men då ingår en öl förutom medlemsskap, berättade en tjej i entrén.

Det satt några killar med kängor, rakade skallar, hängslebyxor och de lyssnade på Ultima Thule. De kallades skämtsamt för ”ölpatrioter”. De kunde likväl varit punkare, de ylade lika högt till Ebba Grön.

– Kom och sätt er grabbar, ropade en av dem.

Det var spännande för dem. Nu fanns här plötsligt nytt folk de aldrig mött innan. I deras lokal. Själv hade jag bara hört rykten om dessa skinheads. Om deras rasistiska tankebanor. Om hur de hatar sådana som mig.

– Ni vet att jag är både jude och zigenare va?, deklarerade jag högt och tydligt.

Det blev tyst. Folk tittade på mig och sedan på varandra. Jag har aldrig kunnat hålla käften stängd. Av samma anledning var jag inte helt främmande för slagsmål och näsblod.

– Jaha. Ska du ha en öl eller?, skrattade en av dem.

Jag blev festens mittpunkt. Det var jag som hade varit fördomsfull. De här rasisterna var mycket mer toleranta mot en judezigenare som mig än vad resten av mina jämnåriga skolkamrater var. Långt senare förstod jag att de var mer utstötta än mig, i vårt annars så öppna och inkluderande samhälle.

Min nyfikenhet på de här människorna hade inga gränser. Om de nu inte hatade sådana som mig, vilka är de egentligen? Jag fastnade i ett långt samtal med en lönnfet kille med ett minst sagt nördigt intryck.

– Vi ska in i riksdagen en vacker dag, det är jag helt säker på, berättade han.

De var precis sådär insnöade på sin grej som bara nördar kan vara. Och de ville bli fler. Tyvärr saknade deras nyvalde ordförande för ungdomsförbundet all verklighetsuppfattning.

– Riksdagen, tänkte jag. Vad är det för fel på den där Jimmie?

Jag mötte Stockholm

Jag satt i en arbetsintervju för en konsultfirma i Stockholm som jobbar med infrastruktur. Mitt CV var det inget fel på. Naturvetenskap på gymnasiet, en sväng inom högskolans maskinteknikutbildning, några år i grävmaskin och eget företag. Mitt senaste jobb var som projektledare för en större entreprenad på telefonnätet.

– Just ja, på fritiden pysslar jag med politik också. Har suttit i fullmäktige för Sverigedemokraterna, berättade jag precis innan vi skulle lämna mötesrummet.

Det blev tyst. De var tre personer som hade åkt för att träffa mig. Headhunta, som det numera heter. Allt var perfekt, jag hade rätt meriter och de hade konsultuppdrag som passade mig, åt ett statligt verk. De kunde tjäna grova pengar på mig.

– Är det något problem, frågade jag? Han som nyss satt med påklistrat leende mittemot och som var sådär kategorisk och trevlig satt nu med en stel ansiktsmin och slängde en blick mot en av sina kolleger.

– Jag vet inte, sade han. Sedan tackade de för sig.

I Stockholm kan du vara en idiot. Bara du har rätt kläder och rätt umgänge. Allt handlar om yta. Att vara ”rätt”. Här finns beslutsfattarna, de som bestämmer. Konkurrensen är stenhård för den som vill göra karriär. Stockholms tullar är den gyllene barriären, ingen vill vara utanför.

Det är inte ditt CV du vinner på. Det är din teater. Att göra som de andra.

– Stockholm vaknar långsamt, på droger och på sorg, sjunger Joakim Berg i radion. Låten blev populär, jag gissar att hela jävla Södermalm känner igen sig i ångesten.

Det här är staden där två människor kan sitta mittemot varandra i tunnelbanan. I tjugo minuter på en halvmeters avstånd. Utan att säga ett ord.

Stockholm möter oss

Jag vet inte vad Lena Mellin på Aftonbladet egentligen tänkte. Hon satt ensam och rökte en cigarett. Jag fick närapå skrika när jag ställde några frågor till henne, mitt bland motdemonstranter som vände ryggen och räckte finger åt den där nörden jag träffade för mer än tio år sedan.

– Vänd ryggen åt rasismen, skanderade motdemonstranterna.

De hade tagit sig till Norrmalmstorg för ett enda syfte. Att visa vilka som inte är välkomna. Det måste vara märkligt för Lena Mellin. En kär tant med huvudet på skaft. Hon är också ett av ansiktena utåt för arbetarrörelsens tidning, Aftonbladet. De som ”gillar olika”. De som ska stå på den svages sida, de som inte riktigt får plats. De som hamnade utanför.

Hon var där för att iaktta, precis som jag. Men jag undrar, såg vi samma sak?

– Samtidigt ligger det något i det sverigedemokraterna säger. De har satt upp en banderoll där det är ett hjärta och texten yttrandefrihet, kommenterade Lena bland annat. I övrigt var hon imponerad över uppslutningen bland motdemonstranter.

Jag ska berätta vad jag såg. Jag såg Jesus. Med brallorna nere och det vita arslet riktat mot hela kulturetablissemanget. De sitter i baksätet på väg rakt ut i periferin. Och de sjunger i takt.

– Inga rasister på våra gator!

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag