Det är nationalism som håller samman stater, men det är nationalism som orsakar krig mellan dem. Nationalismen får människor som aldrig träffats att känna kärlek till varandra, men nationalismen orsakar också folkmord. Är det verkligen en och samma idé som kan få så helt olika resultat, eller är det kanske två olika idéer med samma namn? Med hjälp av Selma Lagerlöfs romanfigur Jan i Skrolycka kan vi reda ut begreppen, skriver Dan Korn.

Det finns några ord i författaren Amos Oz (1939-2017) lilla bok Hur man botar en fanatiker (2006) som jag ofta återkommer till. De lyder:

Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.

Oz gör alltså skillnad på måttfull och fanatisk nationalism. Ända sedan jag läste de där orden första gången har jag grunnat på om det handlar om gradskillnader, att den måttfulla och den fanatiska nationalismen är samma sak men i olika hög grad, eller om det kan vara så att det egentligen handlar om två olika saker.

I sin bok Banal Nationalism (1995) argumenterar den brittiske samhällsvetaren Michael Billig för att den aggressiva, fanatiska nationalismen och den nationalism han kallar banal, som yttrar sig i sådant som en urblekt flagga som dekoration utanför bensinmacken, är olika grader av samma fenomen. Han varnar för nationalismen och vad den kan leda till, men erkänner samtidigt att han själv har banala nationella känslor ibland och att en nation utan inslag av banal nationalism skulle upplösas.

Nationalism och patriotism

Författaren George Orwell (1903-1950) skrev 1945 en essä där han skiljer på begreppen. Det Amos Oz kallar fanatisk nationalism kallar Orwell helt enkelt bara nationalism, men han säger själv att det är i brist på ett bättre ord. Denna nationalism är det Hitler sysslat med i det då just avslutade kriget. Det är alltså en krigisk lära där den egna nationen vill erövra och förtrycka andra nationer och där man skiljer ut grupper av människor och etiketterar dem onda eller goda, vänner eller fiender. Mot detta ställer han patriotismen, som för Orwell är kärleken till en viss plats och den livsstil som förknippas med den platsen, något som man inte vill tvinga på andra människor. Patriotismen är till sin natur defensiv såväl militärt som kulturellt, skriver han. Det vill säga man är redo att försvara sig, sitt land och sin kultur om detta är hotat, men annars inte villig att strida med någon.

Också Orwell menar att patriotism är en kraft som kan tygla nationalismen. Han kallar den ett vaccin mot nationalismen. Nationalism vill han för övrigt dela in i två delar; den positiva och den negativa. Den positiva nationalismen är den som säger att mitt land är störst, bäst och vackrast och vi skall därför tvinga vår livsstil på alla andra. De som inte vill det skjuter vi. Få intellektuella i en civiliserad demokrati skulle drömma om att säga något sådant. Det är åsikter som endast människor på yttersta högerkanten har.

Men i gengäld säger gärna de intellektuella raka motsatsen, vilket är den negativa nationalismen. De säger alltså att mitt land är minst, sämst och fulast och vår livsstil är inget att ha. De känner ett behov av att beundra något och därför beundrar de andra länder och kulturer medan de föraktar sitt eget. Men de är lika upptagna av det egna landets särart, bara med omvända förtecken. Och just därför döljer ofta denna negativa nationalism snarlika åsikter. Det är fortfarande det egna landet som allting kretsar kring. Där den positiva nationalisten skryter över framgångsrika slag och erövringar är den negative nationalisten upptagen av hur det egna landet förbrutit sig mot andra folk. Ett kännetecken för båda dessa nationalister är att de gärna använder historien som ett medel, antingen genom att förfalska den så att den blir vackrare, eller också genom att förfalska den så att den blir fulare för det egna landet.

Nationen som människa

Orwell talar alltså dels om nationalism som idé, dels om individer som är nationalister. Man kan vända på det. Redan i antikens grekiska filosofi såg man ofta staten eller nationen som ett levande väsen, som en organism. Men filosofen Immanuel Kant (1724-1804) jämförde nationen med en människa. Och precis som en människa har behov av andras uppskattning och egen självkänsla menade han att nationen hade samma behov. En nation med selbstschätzung, alltså självkänsla, förmår behärska sig så att den avstår från att göra fel saker och förmår att göra andra ting. Därför bör inte en stat kunna förvärvas av en annan stat genom att en härskare byter eller ger bort den, eller genom att den ärvs. En stat är inte en ägodel som kungar kan behandla som de vill, säger Kant. Det är att förnedra staten som ”moralisk person”.

Statsvetaren Francis Fukuyama byggde vidare på den idén i sin mycket uppmärksammade men grundligt missförstådda bok Historiens slut och den sista människan (1992). Den grekiske filosofen Platon skriver att i varje människas psyke finns det han kallar för thymos, ett behov av självkänsla och en vilja att bli bekräftad. Ur detta grekiska ord skapar Fukuyama två nya begrepp, nämligen isotymi och megalotymi. Isotymi är viljan att vara erkänd som andra människors jämlike. Det är alltså en självkänsla byggd på gemenskap med andra. Megalotymi är däremot strävan efter att dominera och förhäva sig över andra, en aptit som växer sig starkare tills det är en längtan efter att erkännas av alla världens människor som den främste. Också Fukuyama sätter likhetstecken mellan individ och nation, att en mängd människor kan handla på samma sätt som en enskild individ. Han snuddar också vid ett resonemang om att isotymi är en form av medicin mot megalotymi.

En fredlig kärlek till sitt land

Tänk vad lätt det hade varit om alla hade varit ense om begreppen! Tänk om alla som älskar sitt land men inte önskar att erövra andra länder, som tycker att min täppa är bäst, men som gärna låter andra tänka det samma om sina täppor, kunde enas om att kalla sig patrioter och alla med rasistisk ideologi som anser att de skall styra och undertrycka andra folk, kunde kalla sig nationalister. Men så ser ju inte verkligheten ut! Människor med uppenbart rasistisk ideologi kallar sig patrioter och många som beskrivit nationalismen menar att det i första hand handlar om en kärlek till sitt land som inte är krigisk eller rasistisk, utan en idé som förmår ena människor trots skilda bakgrunder. Så säger sociologen Norbert Elias (1897-1990) att nationalismen förmådde skapa samhörighet mellan människor som talade samma språk bortom bygemenskaper och lokal trångsynthet. Statsvetaren Benedict Anderson (1936-2015) poängterar hur sällan ett krigiskt språkbruk används i nationellt sinnad litteratur och konst. Filosofen Ernest Renan (1823-1892) menade att nationalismen fick människor att glömma om de var franker, galler eller romare, att de tillsammans kunde glömma stridigheter genom en gemensam identitet som fransmän. Slutligen har filosofen Yoram Hazony påpekat att det Orwell kallade nationalism är det samma som imperialism och det är raka motsatsen till nationalism.

Vi har alltså å ena sidan det Oz kallar fanatisk nationalism, Orwell kallar nationalism och Fukuyama kallar megalotymi. Alla är de ense om att det de kallar måttlig nationalism, patriotism eller isotymi kan bota detta. Men hur uppstår då megalotymi? Det kan Jan i Skrolycka svara på.

Jan i Skrolycka

Den som kan sin Selma Lagerlöf vet att Jan är huvudpersonen i romanen Kejsarn av Portugallien (1914). Jan var en halvgammal dräng på gården Falla som fick erbjudandet att gifta sig med den också tämligen till åren komna pigan Kattrina. Bonden på Falla ställde upp med gratis skräpvirke som dög för att bygga en liten stuga på gårdens utmark. Giftermålet skedde alltså inte av kärlek, utan mera av praktiska skäl. Att Kattrina skulle bli med barn hade de inte räknat med. De var inte längre några ungdomar och ett barn i stugan skulle bli en mun till att mätta, samtidigt som Kattrina inte längre skulle kunna gå bort och arbeta. Så det var inte med glädje Jan väntade på att bli far. När Kattrina skulle föda och barnmorskan tillsammans med flera andra kvinnor kom, fick Jan i Skrolycka sitta i vedboden och vänta. Ute regnade det och livet var eländigt. Han tänkte:

Varför är du så lite ansedd i socken, min snälla Jan Andersson? Varför blir du alltid tebakasatt för andra? Du vet, att det finns di, som är likaså fattiga som du å likaså klena te å arbeta, men ingen blir förbisedd som du. Vad kan det vara för fel på dej, min snälla Jan Andersson?

Men så föddes hans dotter och han blev inkallad i stugan och fick hålla henne. Hans hjärta började slå så fort och han undrade vad det var.

”Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån så att ni har fått hjärtklapppning för dens skull?” sa barnmorskan.

”Neej”, sa Jan.

Då begrep Jan att det var den lilla flickan som satt hjärtat i bultning och att han först nu var en riktig människa, när han kände så starkt för henne. Hon döptes till Klara Fina Gulleborg och hon blev sina föräldrars stolthet. När hon var fem år gammal tog Jan med henne till socknens rikaste bondgård. Bondmoran där var halvsyster till Jans mor, men de hade aldrig brukat umgås trots släktskapen. Skillnaden mellan den fattige backstusittaren och den förmögna storbondefamiljen var för stor. Men nu när Jan blivit far till en så präktig liten flicka gick han dit och blev väl mottagen. När han skulle gå skickade hans moster med honom ett knyte med god mat till Kattrina. Han vågade inte annat än att ta emot det, men sedan ställde han knytet vid gårdens grind, där de skulle se det. Ingen skulle kunna säga om hans flicka att hon var en tiggartös. Stoltheten över henne fick Jan att försaka maten, trots att den väl kommit till pass i det fattiga hemmet.

Klara Fina åker till stan

När Klara Fina var arton år kom den nye ägaren till Falla och hotade med att vräka Jan och Kattrina om de inte friköpte marken där stugan stod. De hade tre månader på sig att skaffa fram de 200 riksdaler som ägaren ville ha. Då sade Klara Fina att hon åtog sig att åka till Stockholm och tjäna ihop pengarna. Samma kväll upptäckte Jan att Klara Fina gick i skogen och sjöng av glädje. Han insåg att hon reste lika mycket av längtan att komma ut i världen som att tjäna ihop pengarna och den insikten plågade honom. Hon skrev ett brev hem, men sen hördes inget av henne. När tre månader gått skickade hon pengar så att de kunde lösa fri stugan, men det var en klen tröst för Jan. Det var sin dotter han ville ha åter.

Varje dag gick Jan den långa vägen från deras ensliga stuga uppe i skogen ner till bygden där ångbåtsbryggan fanns. Han väntade troget att Klara Fina skulle återvända. Men efter tretton månader mötte Jan den elake gamle landstrykaren Agrippa Prästberg vid bryggan och han sade att det var då för galet att hela socknen redan visste det när föräldrarna var ovetande, men den Jan gick och väntade på var en…:

Här sade han ett så fult ord om den lilla flickan i Skrolycka, att Jan, far hennes, aldrig ville upprepa det, inte ens i sina tankar.

Om Klara Fina blivit prostituerad eller bara, som hon senare själv säger, ”kommit i olycka” får vi aldrig veta. De filmatiserade versionerna av berättelsen utvecklar detta med skildringar av hur hon arbetar som servitris på en krog, vilket var en vanlig form av vad man kan beskriva som halv prostitution, men i boken får vi bara veta att en knalle som gett Klara Fina ett klänningstyg var orsaken till hennes senare olycka i Stockholm. Klara Fina återvänder först femton år senare, åldrad i förtid. Då är hon köksföreståndarinna för restaurangköket på en ångbåt som går mellan Malmö och Lübeck.

Klara Fina i Gunn Wållgrens gestaltning, som servitris i Stockholm ur filmen ”Kejsarn av Portugallien” 1944

I samma stund som Agrippa slungade ut de där orden svarade Jan:

”När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på bryggan med guldkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före henne med dragna svärd i handen, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej i dag.”

I Jans fantasi har hans dotter blivit kejsarinna. En sådan har mycket att göra och det är inte lätt att hinna med att besöka föräldrarna, men när hon väl kommer blir det desto ståtligare! Om hon är kejsarinna så är givetvis hennes far kejsare!

Jan börjar kalla sig kejsare Johannes av Portugallien. Gamlamor i Falla ger honom en gammal hög skinnkaskett och en lång käpp med silverknopp. Med kasketten på huvudet, utstyrd med fjädrar, en mängd stjärnor av silver- och guldpapper i ett snöre om halsen och klistrade på västen, vandrar kejsare Johannes runt i socknen. Han kommer oinbjuden till alla kalas och sätter sig i främsta raden i kyrkan. Hans storhetsvansinne får honom att krossa bygdens sociala skrankor. Men han har också tröstens ord att säga till gamla och ensamma och mäklar fred mellan fiender. Inte alltid uppträder han med guldstjärnor, käpp och kaskett, för ibland klär han sig i sina vanliga gamla arbetskläder och gräver diken åt bonden i Falla. Han vet ju att han är kejsare även när han är arbetsklädd. Många lägger märke till att han inte är så dum som han först verkar. Kattrina säger att Jan inte är stollig, ”men Vår Herre har satt en skärm för ögona på’n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.”

Skammen leder till högfärd

Selma Lagerlöf var en mästare på att skildra människans psyke. Mannen som var föraktad av alla, sig själv medräknad, får människovärde och självaktning genom den lilla flickan. Han blir någon. Han känner sig sedd och när han väl förmått att ge sitt barn kärlek kan han också ge kärlek till andra. Han och Kattrina kommer varandra nära och blir kära och går hand i hand hem när de skickat iväg Klara Fina med ångbåten den där dagen när hon åker till Stockholm. Jan förmår alltså att överföra kärleken han känt till sin dotter också på sin hustru, trots att det inte var av kärlek de gifte sig.

Men när stoltheten över dottern rycks ifrån honom, kanske mer för att hon aldrig hör av sig än för att hon råkat i olycka, förvandlar han den fruktansvärda förödmjukelse han känner till högfärdsgalenskap. Det är inte längre en naturlig stolthet över dottern, utan känslan av att vara förmer än andra, att vara den främste i hela bygden. Han är kejsaren som alla vördar, fast han givetvis inser innerst inne att folk driver med honom när de låtsas vörda kejsaren. En av de intressantaste detaljerna i Lagerlöfs teckning av kejsarens storslagenhet är att han ofta medvetet uppträder ödmjukt:

För det första fick han ju lov att vara obegripligt vaksam, sedan storheten hade kommit över honom, så att han inte lät högmodet få insteg hos sig. Han måste jämt komma ihåg, att vi människor, vi är alla gjorda av en och samma materia, och ifrån ett och samma föräldrapar härstammar vi, och svaga och syndiga är vi alla, så att i grund och botten har den ena ingenting att berömma sig av framför den andra.

I hela sitt liv hade han sett sig led åt hur människor sökte att förhäva sig över varandra, och inte ville han nu göra på samma sätt. Men han märkte nog, att det inte var så lätt att hålla sig vid den rätta ödmjukheten för en, som hade blivit så upphöjd, att det numera inte fanns någon i hela socknen, som var hans like.

När han innerst inne inser att han, en enkel backstusittare, inte blir hedrad först i alla sammanhang i socknen, klär han den insikten i tankar om att en så stor och mäktig kejsare kan kosta på sig att bjuda på makten och härligheten till andra mindre lyckligt lottade brukspatroner, storbönder och liknande. Ödmjukheten är alltså falsk. Dels en ödmjukhet som är till för att dölja högfärden, dels en ödmjukhet därför han inte har något val, därför att han inser att han inte är den mäktige kejsare han vill vara.

Jans högfärd är inte hälsosam, inte ens när den klär ut sig till ödmjukhet. Men den känsla av att vara förbisedd som han kände innan Klara Fina föddes är inte heller hälsosam. Det hälsosamma är den glädje och stolthet han känner över Klara Fina under hennes arton första år. Vem av oss har inte känt oss tillbakasatta och odugliga? Vem av oss har inte i en känsla av förödmjukelse frestats att bättra på den bild vi vill förmedla till andra av oss själva? Förhoppningsvis har vi också alla känt en naturlig glädje och stolthet över att ha lyckats, men utan viljan att vi måste vara bäst, värst och därmed trycka ner andra. Det är i stället den som har denna glädje och stolthet som kan ge kärlek till andra.

Skillnaden på Jan och kejsar Johannes

Jan i Skrolycka är en utmärkt bild av det Amos Oz kallar måttlig nationalism, George Orwell kallar patriotism och Francis Fukuyama kallar isotymi. Han har självkänsla och han hyser kärlek. Kejsare Johannes däremot är bilden av den skrävlande fanatiske nationalisten, eller imperialisten, han som hela tiden måste vara främst och värst och som inte drar sig för att fantisera ihop sin ära. Den uppkommer alltså av förödmjukelse. Många extrema nationalistledare har medvetet anspelat på sin nations förödmjukelse för att frammana en megalotymisk imperialism, fanatisk nationalism eller vad vi nu skall kalla det. Men många politiker har också omedvetet hällt bränsle på samma eld, där Hillary Clintons ord om Donald Trumps väljare som ”deplorables” eller beklagansvärda blivit klassiska. Den ödmjukhet kejsare Johannes måste visa när han är så illa tvungen, eller för att dölja att han främst och bäst, stämmer också förunderligt väl in på det Orwell kallar negativ nationalism.

Jag har alltså använt Selma Lagerlöfs romanfigur för att förklara det Oz, Orwell och Fukuyama inte förklarar, nämligen att måttlig nationalism, patriotism eller isotymi inte bara är ett botemedel mot fanatisk nationalism, imperialism eller megalotymi, utan också hur de senare begreppen uppstår. Precis som Jan i Skrolycka flydde in i en fantasivärld undan förödmjukelsen, på samma sätt blir denna fanatism en motkraft för de som känner sig förödmjukade. Det bör vi ha i åtanke när vi nu ser en hel värld förenas i fördömanden mot galenskaperna på Capitolium frammanade av Donald Trump.

Intressant nog nämner Fukuyama redan 1992 Donald Trump som ett exempel på hur en människa med typiskt megalotymiska drag blir en framgångsrik enteprenör. Han hade givetvis då ingen aning om att han med tiden skulle slå sig på politik, men Fukuyama varnar för att demokratin till sin natur strävar inte bara efter jämlikhet, utan likhet, något som kan kännas förkvävande för människor med megalotymiska personligheter som då kan söka en ledare med samma personlighet, som kan hota demokratin. Det är den förödmjukade Trump som är direkt orsak till galenskaperna, eftersom han inte kunde ta den förödmjukelse ett valnederlag innebar. Men de som stöttade honom så till den grad att de bröt sig in i Capitolium och slog ihjäl flera poliser drevs också av megalotymi och den har åtminstone delvis orsakats av förödmjukelser som hänger samman med det Orwell kallade negativ nationalism, det vill säga viljan att ständigt förödmjuka och smutskasta det egna landet. Den som ägnar sig åt sådant känner sig stolt i sin ödmjukhet, men de som drabbas av detta självhat kan mycket väl reagera på motsatt vis, med just den ilska och den fantasifulla självbild vi sett.

Den verklige Jan i Skrolycka

Det som är min poäng är alltså Selma Lagerlöfs psykologiska porträtt av en romanfigur. Men med det sagt kan det vara intressant att veta att Skrolyckan är ett än i dag existerande torp i Selma Lagerlöfs hemsocken Östra Ämtervik i Värmland, där det verkligen bodde en man som hette Jan Nilsson. Lagerlöf kallar honom Andersson, men hon har uppenbarligen inspirerats av den verklige Jan i Skrolycka, för hans liv var inte så olikt romanfiguren. Han var född 1811. Verklighetens Kattrina hette Brita Jonsdotter och var född 1798. Hon var alltså hela tretton år äldre än sin man och de hade säkert inte räknat med att få barn. Men de fick två döttrar, Kjerstin, som föddes 1836 och Katrina, som föddes 1843, när Brita alltså var 45 år gammal.

Den verklige Jan i Skrolycka. Torparen Jan Nilsson (1811-1898)

I romanen kommer Klara Fina hem efter femton år och berättar att hon bor i Malmö och vill ta sina föräldrar till sig så att de skall få en trygg ålderdom. När hon inser att Jan blivit galen betalar hon hyra för att en grannfru skall ta sig an honom och åker sin väg med modern i sällskap. Jan inser vad som håller på att ske och kommer springande ner till ångbåtsbryggan när ångbåten just lagt ut. Han springer rakt ut i vattnet och drunknar. Verkligheten var minst lika tragisk. I husförhörslängderna ser vi hur Brita i början av 1870-talet lämnar Jan och flyttar till sin dotter, som förestår ett värdshus i Åbo i Finland. Där dör Brita 1874. Jan skrivs omväxlande som ”fattighjon” och ”inhyseshjon” i kyrkböckerna fram till sin död 1898.