KRÖNIKA När Sverigedemokraterna motionerade i Stockholms stadsfullmäktige om att utreda vad flyktinginvandring och illegala invandrare kostar staden sågades förslaget med en rad känslomässiga argument från flera partier. Nu anklagar Katerina Janouch de styrande partierna för att vara populistister och inte ta ansvar.

Jag har roat mig med att jämföra Stockholms stad med ett genomsnittligt företag, där det finns inkomster och utgifter. Vinst kanske det inte behöver generera, men det ska åtminstone inte bli bankrutt. Hur gör man då detta? Ett vanligt sätt är att se över utgifterna, för att se hur man ska få ordning på finanserna. Man kan behöva skära ner, hitta en billigare entreprenör, eller helt enkelt tänka om. Kanske till och med spara?

Men för att kunna fatta ett klokt beslut behöver företaget ta reda på fakta. Man måste reflektera, kalkylera och kanske vidta åtgärder. Till exempel kan man låta bli att köpa hundra svindyra lyktstolpar, om man har möjlighet att få lika många för en tredjedel av priset.

Förställ dig ett möte där några av företagets anställda börjar känna en oro för att viss del av verksamheten går med förlust. Man vill därför gemensamt ta reda på hur stora kostnaderna är. Men när förslaget förs på tal går VD:n i taket. Han motsätter sig kraftfullt denna fullt logiska åtgärd, varpå han börjar gråta, dunka nävarna i bordet och anklaga sina anställda för att vara vidriga och fara med skitsnack. Han har inga sakliga invändningar förutom att han får ont i magen av blotta tanken, möjligen för att de bekymrade kollegorna i hans ögon är illojala. Hellre än att han tar ansvar föredrar VD:n att fortsätta sväva i ovisshet om hur den ekonomiska situationen ser ut, samtidigt som han hoppas på det bästa. De anställda som vill få ett grepp om ekonomin får blankt nej på sitt förslag.

Att låna pengar i all evighet funkar dock knappast. Slöseri och ansvarslöshet ger ingen stabilitet och banken kan dra in krediten. Vad tror du om detta företags budget och chanser att nå framgång?

Jag låter dig fundera på svaret, medan jag själv funderar på hur det kommer sig att det inte blivit mer diskussion i medierna om vad som skedde i Stadshuset i måndags, då ett visst politiskt parti la fram en motion om att kartlägga vad stadens flyktingmottagande kostat. Att detta varit en stor utgiftspost förefaller inte otroligt, men hur stor den varit är oklart, då man absolut inte velat ta reda på fakta. Några sakliga argument som motiverat utebliven analys gavs inte under debatten, däremot slängde S, V, Fi, MP och M ur sig kaskader av anekdoter och känslomässiga argument, precis som vår labile VD i exemplet ovan. Av reaktionerna framgick att den aktuella utgiftsposten är helig och att en önskan om att nagelfara den är uttryck för människohat och hänsynslöshet av sällan skådat slag. Tonläget i anförandena var i paritet med den hatretorik politikerna själva säger sig motarbeta. Populismen flödade, pragmatismen lös med sin frånvaro.

Själv häpnar jag över att de som har makten inte strävar efter att vara mer ansvarsfulla med skattebetalarnas pengar. Att de inte strävar efter att sköta sitt uppdrag, i vilket ingår att skaffa sig kontroll över utgifterna för att därmed kunna fördela resurserna bättre, så att fler faktiskt kan få hjälp. Elementär logik! Ponera att flyktingmottagandet faktiskt är en stor vinst för Stockholm, vilket man gärna spekulerar om – ja, då skulle beslut kunna fattas utifrån det, när fakta kommer på bordet. Men hur ska man veta hur landet ligger om korrekta räkenskaper lyser med sin frånvaro?

Alltför många svenska politiker verkar leva långt borta från verkligheten. De tjafsar, snyftar och obstruerar. De beter sig arrogant, odemokratiskt och verkar tro att medborgarnas surt ihopskrapade skattekronor är guldpengar som öses ur en outsinlig källa. Alla andra kostnader analyseras – vård, skola, polis, försvar etc, men när frågan gäller flyktingmottagande ersätts logik med narcissistiskt störd aktivism.

Jag har idag sökt dem som stått i talarstolen i måndags, men hittills har ingen velat gå med på en intervju för att ge sakliga argument till att man i måndags avslog motionen om att ta reda på vad flyktingmottagandet kostar. Vi pratar alltså om personer som har makt och styr över ekonomin i Sveriges huvudstad. Personer som fattar avgörande beslut om hur våra skattepengar ska användas. Politisk inkompetens har sällan skådats i öppen dager som under måndagens debatt. Att det handlar om en inrikespolitiskt känslig fråga är ingen ursäkt – men hade gråtkalaset varit lika intensivt om motionen kommit från något annat parti än det enda onämbara?

Anständigt nu vore att göra om och göra rätt. Själv lär jag inte ge dessa människor min röst framöver. Precis som jag aldrig skulle köpa en enda aktie i ett företag som sköts på samma förvirrade sätt som ekonomin i Stockholms stad.