Johannes Nilsson: Hur hamnade vänstern här?

Bild: Privat/Nyheter Idag
  • Fredag 18 jan 2019 2019-01-18
E-post 117

KRÖNIKA Hur gick vänstern från ett kompakt motstånd mot nyliberalism till att släppa fram Löfvens nyliberala S-regering? Johannes Nilsson går igenom den krokiga ideologiska vägen från ”No Logo” till Januari-överenskommelsen. 

För tjugo år sedan skulle blotta tanken på att Vänsterpartiet släpper igenom en regering som lovat att föra en nyliberal politik framstått som absurd. På den tiden var den främsta konfliktlinjen den mellan en socialistisk vänster och en nyliberal höger, en linje som hölls från aktivisterna på gatan upp till Vänsterpartiets topp.

V var ett parti med vind i seglen och gott självförtroende. Man hade kommit över baksmällan från murens fall och partiets tidigare ideologiska bindningar till den sovjetiska ”realsocialismen”, och istället hittat en ny position i de nya sociala rörelserna till vänster, framförallt en ny våg av feminism.

Detta postsovjetiska vänsterparti skördade stora framgångar under Gudrun Schymans ledning. I valet 1998 fick partiet nästan 12 procent, vilket kvarstår som partiets bästa resultat genom tiderna.

Gudrun Schyman framhöll feminismen som en huvudfråga för partiet, och tog också tydligt avstånd från partiets kommunistiska förflutna i ett uppmärksammat tal år 2000.

Men det viktigaste skälet till partiets framgångar på slutet av 90-talet var att man antog rollen som ett tydligt vänsteralternativ till Socialdemokraterna, som drog till höger under Göran Persson, bland annat genom att stödja ”Ja”-sidan vid folkomröstningen om EU-medlemskap 1994.

Det innebar att Vänsterpartiet under en tid kunde företräda positioner som idag framstår som allt mer oförenliga, som antirasism och en liberal invandringspolitik i kombination med en slags nationalism i opposition mot S och den EU-vänliga högern.

Denna nationalism gick bortom frågan om medlemskap i EU, utan omfattade även ett motstånd mot transnationella sammanslutningar, avtal och organisationer förutom EU, som Internationella Valutafonden, olika frihandelsavtal och de toppmöten där de rikaste länderna samlades för att avgöra världens framtid.

Kring sekelskiftet sammanfattades dessa konflikter mellan ett globalt kapital som hänsynslöst angrep och utpressade de enskilda nationerna och deras ekonomier och en protesterande vänster inte sällan som en strid mot ”globaliseringen”.

En av de värsta rovkapitalisterna var en viss George Soros, som utlöste ekonomiska kriser i Storbritannien, Sverige och Asien under 90-talet med sina valutaspekulationer. De som idag talar om globalisering i allmänhet och George Soros i synnerhet är emellertid den radikala högern, som dagens vänster betraktar som sin huvudmotståndare.

Vilket är en viktig anledning till att det överhuvudtaget är möjligt för dagens V att släppa igenom en socialdemokratisk regering som går så långt åt höger som Löfven lovat göra.

Vägen mellan dessa olika positioner var långt ifrån självklar för tjugo år sedan, när vänstern red på en våg av protester mot globalisering och nyliberalism som började med upploppen i Seattle.

I november 1999 hade världshandelsorganisationen WTO samlats för ännu ett av sina återkommande möten, den här gången i Seattle. Men WTO fick sällskap av hundratals vänsteraktivister vars demonstrationer snart urartade i sönderslagna skyltfönster och sammandrabbningar med polis.

Kravallerna väckte stor medial uppmärksamhet och inspirerade till nya demonstrationer och upplopp i samband med internationella toppmöten i Washington, Prag, Göteborg och Genua under åren 2000 och 2001. Det var vid den här tiden begreppet ”kravallturist” etablerades.

Upploppen i samband med EU-toppmötet i Göteborg blev de våldsammaste och mest uppmärksammade politiska kravallerna i Sverige sedan 70-talet, och en vänsterdemonstrant blev skjuten av polis.

Skottet avlossades i samband med en ”Reclaim the streets”-demonstration, en rörelse som samlade ungdomar till illegala ”gatufester” i centrala delar av Stockholm, Göteborg och Malmö i protest mot kommersialiseringen av offentliga utrymmen.

För Sveriges radikala vänster såg framtiden ljus ut sommaren 2001. Man hade skakat socialdemokraterna och EU-etablissemanget med sommarens upplopp. Rörelser som ”Attac” var i full färd med att formulera politiska mål för den nya anti-globalistiska vänsterrörelsen och Naomi Klein gjorde succé med stridsskriften ”No Logo” som vände sig mot storföretagens globala makt.

Allt ändrades dramatiskt den 11 september 2001, när nitton jihadister visade vänstern hur man angriper kapitalismen på allvar genom att köra in kapade flygplan i World Trade Centers bägge torn och Pentagon.

Bli PLUS-medlem och läs hela Johannes Nilssons krönika om vänsterns metamorfos.

Missa inte våra fördjupande reportage och extramaterial i våra avslöjanden. Med Plus får du tillgång till alla artiklar, bilder och videoklipp. Glöm inte att med fler prenumeranter kan vi satsa ännu mer på relevant journalistik.

Redan medlem? Glömt ditt lösenord?

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag