Johannes Nilsson: Hur hamnade vänstern här?

Bild: Privat/Nyheter Idag
  • Fredag 18 jan 2019 2019-01-18
E-post 117

KRÖNIKA Hur gick vänstern från ett kompakt motstånd mot nyliberalism till att släppa fram Löfvens nyliberala S-regering? Johannes Nilsson går igenom den krokiga ideologiska vägen från ”No Logo” till Januari-överenskommelsen. 

För tjugo år sedan skulle blotta tanken på att Vänsterpartiet släpper igenom en regering som lovat att föra en nyliberal politik framstått som absurd. På den tiden var den främsta konfliktlinjen den mellan en socialistisk vänster och en nyliberal höger, en linje som hölls från aktivisterna på gatan upp till Vänsterpartiets topp.

V var ett parti med vind i seglen och gott självförtroende. Man hade kommit över baksmällan från murens fall och partiets tidigare ideologiska bindningar till den sovjetiska ”realsocialismen”, och istället hittat en ny position i de nya sociala rörelserna till vänster, framförallt en ny våg av feminism.

Detta postsovjetiska vänsterparti skördade stora framgångar under Gudrun Schymans ledning. I valet 1998 fick partiet nästan 12 procent, vilket kvarstår som partiets bästa resultat genom tiderna.

Gudrun Schyman framhöll feminismen som en huvudfråga för partiet, och tog också tydligt avstånd från partiets kommunistiska förflutna i ett uppmärksammat tal år 2000.

Men det viktigaste skälet till partiets framgångar på slutet av 90-talet var att man antog rollen som ett tydligt vänsteralternativ till Socialdemokraterna, som drog till höger under Göran Persson, bland annat genom att stödja ”Ja”-sidan vid folkomröstningen om EU-medlemskap 1994.

Det innebar att Vänsterpartiet under en tid kunde företräda positioner som idag framstår som allt mer oförenliga, som antirasism och en liberal invandringspolitik i kombination med en slags nationalism i opposition mot S och den EU-vänliga högern.

Denna nationalism gick bortom frågan om medlemskap i EU, utan omfattade även ett motstånd mot transnationella sammanslutningar, avtal och organisationer förutom EU, som Internationella Valutafonden, olika frihandelsavtal och de toppmöten där de rikaste länderna samlades för att avgöra världens framtid.

Kring sekelskiftet sammanfattades dessa konflikter mellan ett globalt kapital som hänsynslöst angrep och utpressade de enskilda nationerna och deras ekonomier och en protesterande vänster inte sällan som en strid mot ”globaliseringen”.

En av de värsta rovkapitalisterna var en viss George Soros, som utlöste ekonomiska kriser i Storbritannien, Sverige och Asien under 90-talet med sina valutaspekulationer. De som idag talar om globalisering i allmänhet och George Soros i synnerhet är emellertid den radikala högern, som dagens vänster betraktar som sin huvudmotståndare.

Vilket är en viktig anledning till att det överhuvudtaget är möjligt för dagens V att släppa igenom en socialdemokratisk regering som går så långt åt höger som Löfven lovat göra.

Vägen mellan dessa olika positioner var långt ifrån självklar för tjugo år sedan, när vänstern red på en våg av protester mot globalisering och nyliberalism som började med upploppen i Seattle.

I november 1999 hade världshandelsorganisationen WTO samlats för ännu ett av sina återkommande möten, den här gången i Seattle. Men WTO fick sällskap av hundratals vänsteraktivister vars demonstrationer snart urartade i sönderslagna skyltfönster och sammandrabbningar med polis.

Kravallerna väckte stor medial uppmärksamhet och inspirerade till nya demonstrationer och upplopp i samband med internationella toppmöten i Washington, Prag, Göteborg och Genua under åren 2000 och 2001. Det var vid den här tiden begreppet ”kravallturist” etablerades.

Upploppen i samband med EU-toppmötet i Göteborg blev de våldsammaste och mest uppmärksammade politiska kravallerna i Sverige sedan 70-talet, och en vänsterdemonstrant blev skjuten av polis.

Skottet avlossades i samband med en ”Reclaim the streets”-demonstration, en rörelse som samlade ungdomar till illegala ”gatufester” i centrala delar av Stockholm, Göteborg och Malmö i protest mot kommersialiseringen av offentliga utrymmen.

För Sveriges radikala vänster såg framtiden ljus ut sommaren 2001. Man hade skakat socialdemokraterna och EU-etablissemanget med sommarens upplopp. Rörelser som ”Attac” var i full färd med att formulera politiska mål för den nya anti-globalistiska vänsterrörelsen och Naomi Klein gjorde succé med stridsskriften ”No Logo” som vände sig mot storföretagens globala makt.

Allt ändrades dramatiskt den 11 september 2001, när nitton jihadister visade vänstern hur man angriper kapitalismen på allvar genom att köra in kapade flygplan i World Trade Centers bägge torn och Pentagon.

De följande demonstrationerna i Oslo och Calgary 2002 var betydligt fredligare, och överskuggades medialt och politiskt av George W Bush utropade ”krig mot terrorismen”. Vänsterns kamp mot den nyliberala globaliseringen rann ut i sanden, och ersattes av separata strider i olika frågor utan något övergripande narrativ.

Den första striden stod mot det krig mot Irak som USA och Storbritannien drev fram som en del av kriget mot terrorismen. Den globala demonstrationen mot det planerade kriget den 15 februari 2003 lockade mellan sex och elva miljoner människor i sextio länder till den största enskilda protestdagen i mänsklighetens historia. Men trots sin omfattning visade sig protesten lönlös då kriget ändå inleddes som planerat en månad senare.

I nästa stora strid mot det framväxande övervakningssamhället och friheten på internet kom vänstern till stor del att spela andrafiolen. Frågor om integritet är inte centrala för vänstern, utan där har man tvärtom ett besvärligt bagage från kommunismen.

Samtidigt var stödet till fildelningssajten The Pirate Bay, som var central i kampen i och med rättegången mot The Pirate Bay 2009, inte helt okomplicerat för vänstern då en av de åtalade i målet var den högerradikala affärsmannen Carl Lundström.

Både V och den bredare vänstern var visserligen lojala kämpar i frågan, men den piratrörelse som uppstod fick snarast en högerliberal prägel, och motståndsrörelsens enda politiska vinst var att man kunde skicka den liberala piratpartisten Christian Engström till EU-parlamentet när Piratpartiet gjorde succé i EU-valet, på bland annat V:s bekostnad.

I övrigt led piratrörelsen idel förluster, i såväl Pirate Bay-målet som riksdagsomröstningarna om FRA-lagen och IPRED. Motståndet mot Fredrik Reinfeldts borgerliga Allians-regering som tillträdde 2006 blev ännu en förlust för vänstern när Fredrik Reinfeldts Moderater fick rekordhöga 30 procent i valet 2010.

Alliansen förlorade visserligen sin majoritet i riksdagen, men det gjorde man på grund av Sverigedemokraternas inträde, och Reinfeldt kunde fortsätta regera genom att göra upp med Miljöpartiet i bland annat migrationsfrågan.

Men i och med SD:s inträde i riksdagen fick vänstern en ny kamp att prioritera: kampen mot SD och den rasism och fascism man ansåg att SD representerade. För att riktigt förstå den entusiasm med vilken vänstern tog sig verket an måste man förstå den mytologi vänstern skapat om 30-talet och andra världskriget, en mytologi där vänstern hela tiden var längst fram i frontlinjen i kampen mot fascismen, medan de konservativa var förrädare och liberalerna vek ned sig.

För att den här myten ska gå ihop måste man förstås blunda för att det var Stalin som förrådde kampen mot fascismen och utlöste kriget med Molotov-Ribbentrop-pakten, och att Hitlers mest konsekventa och ihärdiga motståndare var den konservativa imperialisten Winston Churchill.

Istället fokuserar vänstern sin antinazistiska mytologi kring 20- och 30-talets tyska gatuvåld mellan kommunister och nazister, spanska inbördeskriget och det faktum att Sovjetunionen stod för den största militära insatsen för att besegra Nazityskland.

Med det narrativet i bakhuvudet gjorde den svenska vänstern kampen mot rasism och SD och för en liberal flyktingpolitik till sin huvuduppgift under 2010-talet, förvissade om att en historisk uppgift vilade på deras axlar. En uppgift där vänstern återigen bar huvudansvaret att hålla den antifascistiska linjen där de konservativa skulle förråda och liberalerna ge vika.

På den internationella arenan hade kampen för fred och mot amerikansk imperialism ställts in i och med valet av Barack Obama till amerikansk president år 2008. Obamas hudfärg och liberala framtoning innebar också att vänstern internationellt förlorade tillfället att politiskt utnyttja 2008 års finanskris, då de bail-outs bankirerna bjöds på administrerades av Obama.

Den systemkritiska Occupy Wall Street-rörelsen år 2011 var den sista större vänsterrörelsen som vände sig mot finanskapitalism och internationella storföretag, och blev också ett fiasko.

I Sverige blev Reinfeldt en slags Obama då hans liberala invandringspolitik och starka, ofta uttalade motstånd mot SD till stor del neutraliserade övrig kritik från vänster. För vänstern var nu huvudkonflikten den mellan antifascister och fascister, där den liberala högern blev en viktig allierad. Både i Sverige och internationellt hamnade klassfrågor i bakgrunden eller försvann helt under Reinfeldt och Obama, medan både den politiska och ekonomiska makten under hela 10-talet kunde hålla vänstern belåten med liberal invandringspolitik och kampanjer mot rasism och främlingsfientlighet.

Kampanjerna mot SD-väljarna hade dessutom inte sällan rent klassfientliga inslag, när SD-sympatisörer hånades för sin dåliga stavning och låga utbildningsgrad.

Men precis som de strider som vänstern tog sig an på 00-talet är det en förlorande strid man för, just på grund av att man hamnar i knäet på en innerstadselit i kampen mot landsbygdens underklass. Ännu har denna förlust inte tagit sig formen av ett folkligt uppror på gatorna som i Frankrike just nu.

Men att V, med stöd av en ganska stor del av sina väljare, släpper igenom en nyliberal S-regering innebär att man riskerar att alieneras helt om det svenska folket reser sig under mandatperioden.

I Frankrike har vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon behållit sin trovärdighet på grund av att han vägrade stödja Macron mot Le Pen år 2017. För V är det tillfället redan förlorat.

Vad som återstår att se är om vänstern som rörelse förmår frigöra sig från liberalismens björnkram, återuppliva klasskonflikten och dra på sig reflexvästarna när Lövfens nyliberala löften ska bli verklighet.

Stöd Nyheter Idag

Hej.

Det är många som likt dig läser Nyheter Idag.

Till skillnad från många av våra konkurrenter tar vi inte emot något presstöd eller deltar i statligt finansierade projekt (Faktiskt.se). Det gör oss mer oberoende. Samtidigt är vi frivilligt medlemmar av det pressetiska systemet.

Att vi inte har något statligt stöd innebär att vi själva bestämmer över vårt innehåll. Att vi själva bestämmer vilka frågor vi ska bevaka och att de vi står till svars för är våra läsare. Därför kan vi också utmana och pressa politiker, vi kan granska de frågor som vi tror att våra läsare anser är angelägna.

För att klara av det här behöver vi ditt stöd. Med en prenumeration på 69 kronor i månaden eller 349 kronor halvår, blir du en av dem som bidrar till att vi kan fortsätta med vår journalistik, fortsätta vara ett alternativ till SVT, SR och andra traditionella medier. Klicka på länken, det går snabbt och du gör en stor insats för oberoende journalistik. Tack.

Bli PLUS-medlem

Är du intresserad av ett större stöd eller att annonsera, mejla Pelle Zackrisson eller Chang Frick

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag