Johannes Nilsson: Karl XII:s ”stormakt” var lika misslyckad som Reinfeldts
Är det viktigt att det svenska imperiet runt Östersjön kallas för ”stormaktstiden” i undervisningen? Det tycker inte Nyheter Idags Johannes Nilsson, som menar att Karl XII:s så kallade ”stormakt” var lika misslyckad som Fredrik Reinfeldts humanitära stormaktsförsök trehundra år senare.
Jag hör till den historieintresserade allmänhet som ilsket brukar gnissla tänder när politiken tränger sig in på historieområdet för att bättre anpassa ämnet till dagens värdegrund.
Men när jag hör att Skolverket mönstrat ut begreppet ”Stormaktstiden” ur undervisningsplanen för att ersätta med ”Östersjöväldet” blir jag inte ens irriterad – trots att många verkar oerhört engagerade i frågan.
gråter igen. känner INGET för ”östersjöväldet”
— moa (@moawalIin) October 4, 2019
Östersjöväldet? Vad är det för trams? Det ska heta Stormaktstiden eftersom vi ägde skiten ur hela norra Europa. pic.twitter.com/EFwEm43gMa
— Pontus Persson (@PontusPersson5) October 4, 2019
För mig handlar nämligen historieämnet inte om att tilltala skiftande värdegrunder, känslor eller fördomar utan om att framställa det förflutnas händelser på ett så korrekt och rättvisande sätt om möjligt.
Så är ”stormakt” den bästa beskrivningen av Sverige under perioden 1648 till 1721, mellan Westfaliska freden och fördraget i Nystad?
Först och främst användes begreppet ”stormakt”, ”Great Power”, först efter Napoleonkrigen, när de europeiska stormakterna Österrike, Frankrike, Preussen, Ryssland och Storbritannien skulle återställa maktbalansen i Europa under Wienkongressen.
Men ett begrepp som stormakt kan naturligtvis översättas bakåt i tiden utan att bli anakronistiskt – det fanns förstås mäktiga stater innan Napoleons tid.
Under 1600-talets motsvarighet till Wienkongressen, Westfaliska freden som avslutade det Trettioåriga kriget och det samtidiga nederländska frihetskriget, hade till exempel Sverige som en av krigets segerherrar en självklar och viktig plats vid förhandlingsbordet jämte Frankrike, Nederländerna, det tysk-romerska riket och Spanien.
Sveriges makt vid den här tiden vilade emellertid enbart på den svenska militärens otroliga framgångar, från Gustav II Adolfs sensationella seger vid Breitenfeld till Lennart Torstenssons slutliga seger över de kejserliga i slaget vid Jankov.
Dessa framgångar var otroliga just för att Sverige inte var en stormakt i någon annan aspekt utom den militära. Landet var glesbefolkat, fattigt och låg till större delen i Europas periferi.
De geografiska vinsterna för Sverige vid Westfaliska freden – delar av Pommern, staden Wismar och biskopsstiften Bremen och Verden – var också relativt små och obetydliga.
Huvudsaken med dem var att Sverige fick säte och stämma i det tysk-romerska rikets riksdag. För Sverige 1648 var det stort. Men är det tillräckligt stort för en stormakt?
Tack vare en effektiv förvaltning med sin tids mest moderna byråkrati lyckades Sverige under resten av 1600-talet både värja och utöka sina besittningar runt Östersjön, framförallt genom Karl X:s berömda tåg över isarna på Lilla och Stora Bält 1658, som ledde till Freden i Roskilde där Sverige vann Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheims Län från Danmark-Norge.
Men i långa loppet var det svenska Östersjöväldet dödsdömt. Hur effektiv förvaltning man än hade fanns en gräns för hur mycket resurser och manskap de styrande kunde klämma ut ur sin lilla och fattiga befolkning.
Trots att Karl XII var en av sin tids mest framgångsrika fältherrar, vars armé sannolikt var Europas bästa, överlevde de svenska stormaktsambitionerna inte den enda förlusten vid Poltava 1709.
Detta, skulle jag vilja påstå, är vad som skiljer en riktig stormakt från det svenska Östersjöväldet. En riktig stormakt, som det Ryssland som besegrade Karl XII, eller det tysk-romerska rike som besegrades av Gustav II Adolf och hans generaler, kan förlora ett slag, till och med ett krig, utan att gå under.
Det kunde inte det svenska Östersjöväldet, och den mest korrekta beskrivningen är därför att det var ett försök att bli en stormakt, som i slutändan misslyckades och lämnade riket och befolkningen fattigare än förut.
Jag anser att det är viktigt att man framhåller detta i historieundervisningen, även om man riskerar att trampa pojkrumsnationalister på tårna, då historien även i detta fall kan lära oss om nutiden.
Den svenska ”stormaktstiden” liknar nämligen på så sätt det senaste svenska försöket att uppnå stormaktsstatus, nämligen den ”humanitära” stormakt Sverige försökte bli under Fredrik Reinfeldt – den humanitära stormaktens Gustav II Adolf – och Stefan Löfven – dess Karl XII.
Liksom under Östersjöväldets tid var stormaktsbygget inte till gagn för landets befolkning, utan gynnade främst landets elit som ville imponera internationellt med sin stormaktsstatus – och gärna få fina säten och stämmor i internationella sammanhang som FN och EU, dagens motsvarigheter till det tysk-romerska rikets riksdag.
Hej.
Det är många som likt dig läser Nyheter Idag.
Till skillnad från många av våra konkurrenter tar vi inte emot något presstöd eller deltar i statligt finansierade projekt (Faktiskt.se). Det gör oss mer oberoende. Samtidigt är vi frivilligt medlemmar av det pressetiska systemet.
Att vi inte har något statligt stöd innebär att vi själva bestämmer över vårt innehåll. Att vi själva bestämmer vilka frågor vi ska bevaka och att de vi står till svars för är våra läsare. Därför kan vi också utmana och pressa politiker, vi kan granska de frågor som vi tror att våra läsare anser är angelägna.
För att klara av det här behöver vi ditt stöd. Med en prenumeration på 69 kronor i månaden eller 349 kronor halvår, blir du en av dem som bidrar till att vi kan fortsätta med vår journalistik, fortsätta vara ett alternativ till SVT, SR och andra traditionella medier. Klicka på länken, det går snabbt och du gör en stor insats för oberoende journalistik. Tack.
