DEBATT Målet med EU har alltid varit att bilda en superstat. Och det var aldrig mening att det skulle vara demokratiskt. Det skriver konservative debattören John Gustavsson (SD).

Inte sällan hör man förhoppningen om att EU kan ”bli vad det en gång var”. Många ljumma EU-skeptiker pratar nostalgiskt om hur EU inte alltid var en överstatlig union, att syftet med EU från början var frihandel, fred och andra allmänt acceptabla saker, men att projektet någon gång på vägen slog fel och började handla om kontroll över självständiga stater.

Sanningen är betydligt mörkare. Europeiska Unionen är inte som en gammal make eller maka som gått och blivit lite virrig på sista tiden, utan ett misshandlande as som hela tiden – även när han från början var snäll – planerade att kuva oss.

Även om det stämmer att EU började som ”Kol- och stålunionen”, så var de personer som räknas som EU:s grundare rörande överens redan på 1950-talet om vad målet egentligen var: Att ta ifrån de Europeiska nationerna deras självständighet och upprätta en Europeisk superstat. En av grundarna, Altiero Spinelli, argumenterade redan 1941 för att detta var nödvändigt för att efter kriget kunna behålla freden. Jean Monnet, kanske den enskilt viktigaste grundaren, höll med.

En tredje grundare, Sicco Mansholt, förespråkade redan när EU grundades att unionen så småningom borde skaffa sig en gemensam valuta. Walter Hollstein och Johan Beyen var öppna med att en gemensam handelspolitik bara var ett första steg för att få länderna att knyta ihop sig i en superstat. Tydligast av alla var Paul-Henri Spaak som sa att ”Morgondagens Europa måste vara ett överstatligt Europa”.

Detta förklarar också varför EU egentligen aldrig varit en demokratisk institution. Just det är något jag inte förstår att fler människor ifrågasätter: Alla politiker pratar om att EU behöver bli mer demokratiskt, men ingen frågar varför EU inte redan är demokratiskt. Var det månne så att alla dessa EU-grundare, som uttryckligen ville ha en superstat, av misstag råkade glömma att inkludera demokratiska mekanismer i EU när man designade unionen? Ungefär som man kan råka glömma bort saltet när man lagar mat – ”Oj, vi glömde blanda i demokratin”? Var det en tabbe, eller var bristen på demokrati ”a feature, not a bug”?

Själv tror jag på det sistnämnda. Givetvis fanns det många skäl bakom det europeiska samarbetet, men en uppenbar fördel med projektet från elitens perspektiv var helt klart att man kunde ta tillbaka en del av makten som man tidigare i och med demokratins införande tvingats dela med sig av till folket. Att de mest EU-vänliga partierna inom etablissemanget också generellt sett varit de mest demokrati- och folkföraktande stärker denna hypotes.

Faktum är att den enda verkligt effektiva demokratiska mekanism som EU alltid haft är att medborgarna kan rösta på partier i sina respektive parlament som sedan begär utträde ur unionen – eller som i Storbritanniens fall, rösta för utträde i en folkomröstning. Men detta för oss åter till det jag var inne på tidigare; att EU är som en misshandlande partner. Klassiskt för dessa sociopater är att de gradvis tar mer kontroll över sina offers liv, så till den milda grad att det till slut kan vara svårt för offren att lämna sina plågoandar då de efter många år i ”fångenskap” inte längre är vana vid att leva som självständiga vuxna och fatta egna beslut. Det blir en sorts inlärd hjälplöshet, vilket är precis vad misshandlaren vill.

I fallet med Storbritannien och Brexit så ser vi hur EU i mångt och mycket har lyckats med detta: Storbritannien har inte styrt över sina egna handelsavtal på 45 år, och har därför väldigt svårt att plötsligt ta över det ansvaret från EU. Man har otillräckliga gränskontroller, då man återigen inte behövt använda dem på årtionden. Precis som en sociopat isolerar sin partner från sin familj och vänner, så har EU lyckats isolera Storbritannien från landets historiska allierade (Australien, Kanada och det övriga samväldet) vilket gör att landet inte har något starkt nätverk att luta sig tillbaka mot och ta stöd av.

På många områden har Storbritannien otillräcklig lagstiftning eftersom EU i mångt och mycket skött lagstiftningen åt dem. Nu har man svårt att axla ”vuxenansvaret” och fatta egna beslut igen. Det är lätt att skratta åt britterna och säga att de var dåligt förberedda, vilket till viss del stämmer, men skrattet fastnar i halsen när man inser att EU hela tiden haft avsikten att skapa denna inlärda hjälplöshet och i praktiken göra det omöjligt för länder att lämna projektet utan att det leder till ekonomisk depression.

Det första steget till att förstå hur EU blivit det de är idag att läsa historian utan rosa glasögon, och förkasta den revisionistiska nostalgin om det ”gamla goda EU”: Europaprojektet har alltid varit en antidemokratisk, superstatlig mardröm.