Kan vi lita på medier? I den frågan djupdyker journalisten Staffan Dopping och statsvetaren Stig-Björn Ljunggren i boken ”Inte lögn, inte sant”. Men bilden de tecknar av våra stora mediedrakar går mycket djupare än så. Och utan att det sägs rakt ut leds vi in i en av samtidens största konflikter.

När tidningen Journalisten sågade Dopping och Ljunggrens bok ”Inte lögn, inte sant” vart jag tvungen att köpa den omgående. Av den korta men kärnfullt bittra recensionen hoppades jag att de bägge herrarna på ett roande sätt muckar öppet gräl, men där får jag erkänna mig en smula besviken.

Det var nog recensenten på Journalisten som var av det mer ömtåliga slaget. Vi kommer till detta senare.

Boken i sig är ingen besvikelse. Den handlar inte om att avslöja några illasinnade konspirationer på de stora redaktionerna eller för den delen att underblåsa någon allmän misstro mot medier. Tvärtom försöker de snarare bygga en bro mellan de etablerade redaktionerna och den allt större skaran av mediekonsumenter som inte riktigt litar på den etablerade pressen.

Tankegångarna som presenteras är i stort mina egna. Att journalister överlag tenderar att luta åt vänster kan förmodligen vara sant, men det är en fattig förklaring om du vill förstå urval, vinklar och hur verkligheten presenteras. Här pekar författarna på drivkrafter som att många journalister vill ”förändra världen” eller stå på de svagas sida.

Det är förvisso tankebanor som ligger nära vänsterns egen självbild, men poängen är att peka på att det är dessa ambitioner snarare än partilojalitet som är det avgörande.

Likadant tar herrarna upp en rad exempel där det blivit fel i spalterna med efterföljande resonemang om varför det emellanåt blir tokigt i nyhetsrapporteringen. Grundpoängen är att vi kan inte förstå hela verkligheten genom att bara ta del av nyhetsmedier, en slutsats jag själv delar.

Det mer intressanta hittar vi som vanligt mellan raderna. Under rubriken ”Mediehat, mediekritik, medieskepsis” petar författarna på något som redan förändrat hela vårt offentliga samtal.

”I skolan får alla lära sig kritiskt tänkande. Det är källkritik och faktasök. Utgångspunkten i modern uppfostran är att så tvivel om tillvaron, inte predika tron på religionen, nationen eller överheten. Därför är det inte konstigt om människor också ifrågasätter journalister. Steg för steg har medborgarna tappat sin underdåniga respekt för lärare, rektorer, präster, politiker och poliser. Om folk lagt sig till med att tro på sig själva kommer rimligtvis en rejäl dos av tvivel på andra med på köpet”, skriver Dopping och Ljunggren.

Det finns ett ord för ”lärare, rektorer, präster, politiker och poliser”. Kort och gott makten. Något närmare pudelns kärna kommer vi i SVT-programmet ”Politik i bokhyllan” där duon intervjuas.

– Medierna har i alla tider försökt säga att ”vi granskar makten, vi står oberoende, vi är på er sida”. Men nu har det blivit uppenbart för de flesta att medierna också är en del av makten, förklarar Staffan Dopping.

Och det är här någonstans vi har samtidens stora konflikt. Oavsett om vi talar om kulturkriget, Donald Trumps attacker mot media eller kanske ännu tydligare i debatten om hur vi ska agera mot coronapandemin.

Ska vi lita på auktoriteter eller inte? Frågan går naturligtvis inte att svara på med ett ja eller nej, hur mycket folk på de olika barrikaderna än vrålar och skriker. Vi har som mediekonsumenter ett eget ansvar att förhålla oss till information och lära oss att ”läsa” nyhetsmedier med korrekta glasögon.

Det kräver en rejäl dos ödmjukhet och tålamod av oss alla. Men det finns också aspekter av klass, ressentiment och att försvara de egna intressena. Det är kanske så vi bör förstå de bittra raderna i tidningen Journalisten.

Recensenten skriver att författarduon ”kollapsar under sin egen viktighet”, klagar på ”den arroganta tonen” och raljerar om att boken måhända är en ”parodi på den nya mediekritiken”.

Vad är det då som signaturen ”JNE” i Journalisten finner så provocerande? Tja, den som läser Ljunggrens och Doppings bok får ett ypperligt verktyg att förstå vad medierna är och inte är. Det raserar den självbild som många journalister gärna vill ge av sig själva.

Kanske är det mest provokativa att boken inte vänder sig till andra journalister utan snarare till mediekonsumenter. Att bjuda in populasen till finrummen är förstås irriterande för den som bygger sin självbild på att vara lite förmer än andra.

Men det skiter förstås Dopping och Ljunggren i. Och just därför rekommenderar jag varmt boken ”Inte lögn, inte sant” att roa sig med under tiden vi väntar på att viruspandemin ska gå över.