Hur påverkas svensk politik av avslöjandet att centrala makthavare har överträtt Sveriges corona-rekommendationer? Nyheter Idags politiske kommentator Arvid Hallén analyserar de senaste veckornas avslöjanden av toppolitiker och topptjänstemän som varit ute i gallerior och rest på utlandssemestrar.

Medierna har anklagat ett antal makthavare för att ha överträtt Sveriges coronarekommendationer, bland dem statsminister Löfven, finansminister Andersson, justitieminister Johansson och generaldirektör Eliasson vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Från oppositionens sida har det fram tills nyligen varit tyst – även om man nu kräver generaldirektören Eliassons avgång. Sannolikt beror det dämpade tonläget på att också oppositionen i sina led har folk som anses ha överträtt rekommendationerna.

Till exempel moderata riksdagsmännen Hans Wallmark och Boriana Åberg – vilka dock har tagit udden av eventuell kritik genom att själva berätta och be om ursäkt för sina utlandsresor. Vad betyder då detta för svensk politik?

Hyckleriet skadar strategin
För det första försvagar detta den svenska modellen, den som sägs bygga på frivillighet, förtroende och ansvar. Om inte ens det politiska ledarskapet följer sina egna instruktioner, varför skall då vanligt folk göra det?

Det är nu inte så att mannen på gatan tycker att det är orimligt att statsministern köper reservdelar till sin trasiga rakapparat. Vem som helst kan föreställa sig att man själv skulle kunna göra likadant. Problemet är snarare att politikerna ger intryck av att de hycklar: å ena sidan står de på presskonferenser och mässar om de krav som de ställer på gemene man – krav som de sedan själva inte uppfyller. Folk tål inte hyckleri från makthavare. Det väcker genast misstankar om att politiken bara är en charad, eller att somliga ser sig som mer jämlika än andra.

Illustrerar svagheten i den svenska modellen
Man kan anta att få av de anklagade makthavarna medvetet bröt mot Sveriges corona-rekommendationer. Mer sannolikt är att de antingen tänkt att det man ska göra inte bryter mot råden, eller att man inte reflekterade över saken.

Det är inte konstigt. Rekommendationerna är verkligt otydliga. Man ”bör” göra vissa saker, man ska ”helst” agera på vissa sätt, i alla fall ”om det går”. Resande ska begränsas ”så mycket som möjligt”, och bara genomföras om det är ”nödvändigt”.

Det är ofrånkomligt att olika människor gör olika tolkningar av dessa råd. Råden bryter mot kriskommunikationens grundregler om att instruktioner ska vara raka, tydliga och kortfattade. De ska inte kunna missförstås.

Vi vet inte varför makthavarna ändå valt denna otydliga kommunikationsstrategi. Men det finns anledning att tro att man ser tydlighet och fasthet som något i sig auktoritärt, och därmed som väsensfrämmande för svenskt samhällsliv.

Att reglerna är otydliga innebär inte att sociala sanktioner saknas när de överträds. Detta har nu slagit tillbaka mot makthavarna själva.

Begränsad effekt på opinionen
Effekten på partiernas väljarstöd kan ändå bli begränsad. Dels brukar skandaler inte påverka särskilt mycket. Dels handlar detta inte om ett enskilt parti, även om flest avslöjanden rört socialdemokrater.

Däremot kan de inblandades personliga förtroendesiffror försvagas, vilket redan drabbat statsministern. Det är också möjligt att allmänhetens förtroende för den politiska klassen urholkas ytterligare. Väljare med lågt förtroende för makthavarna tenderar att rösta på Sverigedemokraterna. Kanske kan denna affär sättas upp på den långa lista av skeenden som på ett eller annat sätt anses gynna SD.

I alla fall om inte någon profilerad SD:are snart också fastnar i mediernas nät.