Krossa putinismen och dess medlöpare! Länge leve den svenska statens styrka och enhet!

Foto: Nordiska museets fotoateljé
  • Torsdag 29 Sep 2016 2016-09-29
E-post 38

KRÖNIKA Turerna runt pseudonymen Egor Putilov manar till eftertanke om hur den offentliga debatten egentligen ser ut. Har Sverige drabbats av en överdriven ryssfobi, eller är anklagelserna den senaste tiden om ryskt spioneri i Sverige välgrundade? Johannes Nilsson menar att etablerade debattörer har anledning att vara självkritiska.

Det finns en lustig genre på Youtube som består av olika klipp där afrikaner i fattiga byar gör galna saker, ofta under påverkan av alkohol. Ett populärt grepp är att klippa ihop olika knäppa upptåg till tonerna av moderna varianter av afrikansk folkmusik. Särskilt uppskattade är klipp där afrikanerna riskerar allvarlig kroppsskada.

Ja, jag gjorde just en ”byt ut mot”, i det här fallet ryssar mot afrikaner. Jag inser förstås att det finns en viss skillnad i att driva med vita människor från en närliggande stormakt och en grupp som befinner sig längst ned i den rasliga hierarkin, har en historia präglad av kolonialism, rasism och slaveri och redan utseendemässigt skiljer sig från majoritetsbefolkningen. På samma sätt kommer man förstås undan med fördomar om t.ex ”den tyska lagmaskinen” eller finsk alkoholism jämfört med ostrukturerad afrikansk fotboll eller kat-tuggande somalier. Jag är inte dummare än att jag fattar varför det är så, och jag ser inget större problem med sakernas tillstånd. Hellre skrattar jag åt fulla dumma ryssar än åt ingen alls.

Desto allvarligare blir det när fördomarna blandas med utrikespolitiska fobier. McCharty-eran och Dreyfus-affären är två historiska exempel, där den senare inte bara byggde på antisemitism utan skräcken för den tyska arvfienden. Varken McCarthys förföljelser eller det sena 1800-talets franska spionskräck var fullständigt ogrundade. Kommunisterna och Tyskarna var faktiska hotbilder. Detsamma gäller den samtida rysskräcken. Som ej särskilt vänskapligt inställd stormakt i närområdet utgör Ryssland naturligtvis ett objektivt hot mot Sverige. Naturligtvis bedrivs spioneri och propaganda. Det är när spekulationerna får löpa fullständigt fritt som hysterin är ett faktum.

Ta exempelvis det här inlägget om Putilov-affären, publicerat den 3:e september. Allt som vid den tiden framkommit om Putilov var att han arbetat under olika pseudonymer och var ryss, vilket fick bloggaren att gå loss fullständigt med insinuanta indiciekedjor som denna: ”Sedan han kom till Sverige påstådda 2007 ska ‘Egor Putilov jobbat som journalist åt Sveriges Radio, Aftonbladet och Expressen, samt som handläggare åt Migrationsverket 2012 – 2015 och nu åt Sverigedemokraterna. Helt klart en välanpassad invandrare, som snabbt lärt sig både språk och lätt hittat jobb”.

Nu blir det faktiskt mer relevant att byta ut mot muslim. ”Sedan han kom till Sverige påstådda 2007 ska ”Muhammed Assaf” jobbat som journalist åt Sveriges Radio, Aftonbladet och Expressen, samt som handläggare åt Migrationsverket 2012 – 2015 och nu åt Miljöpartiet. Helt klart en välanpassad invandrare, som snabbt lärt sig både språk och lätt hittat jobb.”

Jag kan svårligen tänka mig att ett liknande stycke om en muslim skulle publicerats någon annanstans än på Avpixlat eller liknande eurabia-blogg, och det är lätt att peka på dubbelbestraffningen: om en invandrare inte lär sig språket och får jobb är denne en segregerad bidragsparasit, men gör hen det är hen en utländsk spion.

Men Cornucopia är inte en suspekt blogg i Avpixlat-sfären, utan en ganska respekterad allmänhögerblogg som blandar tillväxtkritik och prepperism med MÖP:erier och fria fantasier om rysk hybridkrigföring mot Sverige, där varje strömavbrott och överlastningsattack antyds förebåda ett ryskt anfall mot Sverige. Bloggaren Lars Wilderäng föreläser bland annat för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap och hans böcker ligger högt på topplistorna. Observera att jag inte menar att Wilderäng ska drevas bort från sina uppdrag som föredragshållare eller att hans böcker borde brännas på torget, jag bara illustrerar hans position i debatten.

Nu kan man förstås invända att någon ”Muhamed Affas” inte existerar. Det gör däremot Mehmet Kaplan, turkietfödd politiker som fortsatte vårda sina kontakter med den turkiska regimen som minister, och avgick först när han direkt kopplades samman med fascistiska och islamistiska organisationer efter en ”samlad bedömning” av Stefan Löfvén. Jag kan inte minnas att någon respekterad debattör antydde att Kaplan skulle varit en turkisk eller islamistisk agent, vilket inte är mycket mer osannolikt än att Putilov skulle vara det. Inte alls otänkbart i något av fallen, men ingenting respekterade debattörer bör framföra på sina bloggar, då det är en extremt allvarlig anklagelse för ett brott som i många länder bestraffas med döden. Man kan lika gärna antyda att någon är mördare eller pedofil.

Snäppet obehagligare är emellertid Wilderängs fortsättning: ”‘Egor Putilov’ påstår sig fått sparken från Sveriges Radio för migrationskritik, vilket späder på berättelsen (eng narrative) att all media ljuger. Påståendet fyller alltså ett syfte, huruvida det är sant eller ej spelar ingen roll”. Man kan höra ekot av Erdogan eller för den delen Putin: sanningshalten spelar ingen roll, huvudsaken är syftet: att undergräva förtroende. Och vem tjänar på att förtroendet undergrävs, att statens enhet och styrka hotas? Fienden naturligtvis.

På så sätt har despoter i alla tider kopplat samman inre opposition med yttre fiender. När rysskräcken generaliseras i den nya spännande teorin om den ryska propagandan, som syftar till att skapa olika förvirrande narrativ och underminera tron på samhället, blir den alldeles för bekväm för makthavarna, som kan misstänkliggöra all samhällskritik som propaganda från främmande makt.

Därmed inte sagt att teorin äger sin riktighet. Jag har sett en del Russia Today och noterat greppet att hela tiden låta oppositionella långt ut till höger och vänster döma ut de västerländska samhällena som korrupta och nära sin undergång. Absolut. Men att reagera på detta som en lynnig diktator kan inte annat än förstärka ”narrativet”.

Ur till exempel den eritreanska regimens perspektiv så syftar Dawit Isaak till att underminera tron på det eritreanska samhället, sant eller inte. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye var det ännu tydligare – de var utlänningar som greps i sällskap med beväpnade statsfiender. Är den viktiga skillnaden att vi går till valurnan var fjärde år?

Nu sitter förstås inte Putilov inlåst på vatten och bröd. Men det råder ingen brist på twittrare som tycker att han borde det. Och precis som i fallet med Dan Park tycker jag vårt samhälle borde ha högre ambitioner än så.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag