BLOGG ”Verkar finnas många femtekolonnare, rysstroll eller förvirrade människor här. Det är bara att blocka dem. Nu gäller skarpt läge och då försvarar vi vårt land. Punkt!!”, skriver ett anonymt Twitterkonto med några hundra följare. Men varken krig eller ”femtekolonnare” står för dörren. Däremot MÖP:are med lite väl många lager folie runt huvudet.

När jag gjorde lumpen på P7 i Revingehed hade vi en märklig kille i vårt kompani. Han var en ”MÖP:are”, en så kallad ”militärt överintresserad person”. De flesta skulle nog beskriva honom som en besserwisser och tönt. Ingen tyckte om honom. Och inte fan blev det bättre av att han memorerat soldatreglementet SoldF utantill.

Att göra lumpen handlar ganska lite om att bli expert på vapensystem och avancerade militärtaktiker. Det handlar mycket mer om att samarbeta i grupp och att göra saker man egentligen inte vill göra utan att gnälla. Att bita ihop och gilla läget. Var man lantis och ”bonnapojk” var det enklare att göra lumpen jämfört med dem som fortfarande lät mamma bädda sängen.

Vår käre MÖP:are misslyckades rätt rejält med sina ambitioner. Om ingen tycker om dig är det svårt att arbeta i grupp. Inte blev det bättre av att han i många andra avseenden var oduglig. Vitsorden blev också därefter.

Nästan exakt 20 år senare ser geopolitiken i vårt närområde dramatiskt annorlunda ut än när jag körde stridsvagn av tysk modell på de skånska slätterna. Ryssland har rustat upp och moderniserat de militära förmågorna kraftigt. Det har även uttryckts tydliga ryska ambitioner om att återupprätta den geopolitiska sfär som Sovjetunionen utgjorde. I den ambitionen ingår att hindra Nato från att expandera österut, varför Ryssland med alla medel vill hindra Ukraina från att någonsin kunna ansluta sig till Atlantpakten.

Det är av samma skäl som Ryssland understödjer en aktiv konflikt i östra Ukraina. Det finns en regel i Nato som säger att ett land som befinner sig i en väpnad konflikt är förhindrad från att ansluta sig, det vill säga anslutning till Nato kan endast ske när ett land befinner sig i fred. Därmed har Ryssland ett incitament att hålla liv i konflikten i östra Ukraina då detta helt enkelt stoppar Ukraina från att bli ett Natoland.

För den som vill förstå hur ryssarna resonerar kan gå tillbaka till den 22:a juni 1941 då operation Barbarossa inleddes. Hela Sovjetunionens västra flank blev invaderad av Hitler-tyskland i den hittills största militära operationen någonsin. Offensiven sträckte sig från Baltikum i norr till Ukraina i söder.

Det är inte heller första gången Ryssland blivit invaderat västerifrån. Den 2 juni 1812 började Napoleon tåga in mot Ryssland genom dagens Litauen. Även polacker och svenskar har längre bak i tiden haft militära äventyr i dagens Ryssland. Kortfattat har Rysslands västra flank alltid varit sårbar för militära företag.

För gemene svensk företer det sig absurt att Nato-länder skulle få för sig att invadera Ryssland. Men så tänker inte ryssarna. Tvärtom är det ryska styret inte sällan präglat av ett visst mått av paranoia, något som inte minst var tydligt under kalla kriget. Även om paranoian rent logiskt inte alltid går att förklara kan man på något plan ändå förstå att den finns om man betraktar Rysslands historia.

Allra helst vill Ryssland ha buffertzoner som löper från Östersjön till Svarta havet, det vill säga längs med hela den linje där de blev invaderade 1941. De baltiska staterna är redan Nato-medlemmar, likaså Polen. Emellertid fungerar Vitryssland till stor del som en buffertzon. Och fram till 2014 var Ukraina i praktiken en buffertzon, men det ändrades med Maidan-protesterna. Inte helt oväntat betraktas det från ryskt håll som en så kallad ”färgrevolution”, det vill säga att USA iscensatt protesterna för att störta det tidigare ryskvänliga styret. Det ryska svaret blev en annektering av Krim, en halvö som sedan länge haft mycket stor militär betydelse, inte minst då hela den ryska Svartahavsflottan är belägen i Sevastopol på Krim.

Och här någonstans har det sedan Maidan-protesterna 2014 pågått en dragkamp mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan Nato och USA. Nu är den uttalade ambitionen från rysk sida att en gång för alla sätta punkt.

Den senaste veckan har Ryssland krävt garantier från Nato om att Ukraina aldrig någonsin blir medlem i Atlantpakten. Ett sådant krav är förstås svårt att gå till mötes då det i praktiken underkänner Ukrainas rätt att själva styra över sin utrikespolitik. Å andra sidan jämförs en ukrainsk Nato-anslutning från rysk sida med att Ryssland skulle stationera militär förmåga på Kuba eller i Venezuela, något som USA knappast accepterar.

Vad vi ser just nu är världspolitik och diplomati på hög nivå. Allra helst vill Ryssland att Nato backar tillbaka till hur alliansen såg ut 1997. Det vill säga att varken de baltiska staterna, Polen och en rad andra centraleuropeiska länder längre ska ingå. Det är förstås ett minst sagt orimligt och orealistiskt krav och ska kanske i första hand tolkas som att ryssarna vill få till en förhandling med Nato och USA om hur Europas säkerhetspolitik ska se ut framöver.

I den här diplomatin ingår förstås att visa militära muskler gentemot motparten och att på olika sätt flytta fram positionerna. En sådan manöver går att se i Östersjön, vilket inte är konstigt då de baltiska staternas Nato-anslutning sedan länge är en nagel i ögat för ryssarna. Men Ryssland vill även markera gentemot Sverige och Finland att förbli alliansfria, något de var tydliga med häromdagen.

För att sätta tyngd bakom kraven gentemot Nato och USA har Ryssland sedan länge mobiliserat stora militära resurser nära Ukrainska gränsen. Men eftersom den tänkbara invasionslinjen, ur ett ryskt perspektiv, löper genom Centraleuropa upp till Baltikum blir även Östersjön intressant.

Just nu har den ryska Östersjömarinen totalt 14 olika landstigningsfartyg till förfogande, vilket avviker ganska stort från normalbilden. Ryssland vill visa att de menar allvar med sin önskan om att hålla Nato på avstånd från sina gränser.

Om det skulle bli krig och Baltikum invaderas av Ryssland behöver Nato snabbt komma till undsättning via Östersjön. Eller för den delen om Nato rent teoretiskt, via Baltikum, vill gå in i Ryssland. Oavsett, om Ryssland vill förhindra förstärkningar från Nato till Baltikum måste de kontrollera Östersjön. Omvänt gäller för Nato, att de måste kontrollera Östersjön om de vill skicka förstärkningar. Och mitt i Östersjön finns vad som ur militärt perspektiv närmast fungerar som ett hangarfartyg. Det stavas Gotland.

De landstigningsförmågor som Ryssland nu placerat i Östersjön är ett maktspråk. Om inte Nato, men även Sverige, lyssnar på ryska önskemål vill de visa att de är beredda att ta i med hårdhandskarna. Av samma skäl har Sverige visat upp militär förmåga på Gotland. Budskapet är att vi är beredda att försvara ön.

Det som nu sker är alltså diplomati varvat med att visa upp militära muskler. Syftet är inte att starta krig utan i första hand att tvinga motparten till förhandlingsbordet. Emellertid, om tiden går och läget blir mer ansträngt, är det inte uteslutet att krigshandlingar kan inträffa med syfte att få till en förhandling.

Men på Twitter och andra sociala medier möts jag inte av några resonemang om hur den här geopolitiska knuten på bästa sätt hanteras och vilken roll Sverige eventuellt kan spela. Däremot förekommer sociala medie-krigare som får ståfräs när tidningarna publicerar bilder på Stridsfordon 90 och grönklädda soldater. Dessa MÖP:are agerar som småbarn som äntligen får vara med om alla de häftiga grejerna de bara sett på film eller läst om i böcker de kanske rentav själva har fantiserat ihop. Ja, jag ser dig Wilderäng – hur mycket du än gömmer dig i din preppade jordkällare.

Frågan om Nato och Sveriges geopolitiska roll i närområdet skulle behöva diskuteras på ett ordnat och vuxet sätt. Var det så klokt att avveckla stora delar av svensk försvarsmakt? Vilka konsekvenser får en svensk Nato-anslutning? Vilka är konsekvenserna om vi fortsatt håller oss alliansfria?

Kanske kunde SVT Agenda ordna fördjupande diskussioner där företrädare för Estland, Lettland och Litauen får berätta hur de ser på läget? Och så bjuder man in motsvarande företrädare från Ryssland för att beskriva deras perspektiv. Inte minst borde vi kanske lyssna på finnarna och ta intryck av hur de hanterar situationen.

Det sista jag önskar Sverige är att MÖP:arna på Twitter tillåts sätta agendan. Det är illa nog att jag tvingades göra lumpen med en sådan person.

PS. Nej, jag menar såklart inte alla som twittrar om militära frågor. Det finns många jag följer med stor behållning. Exempelvis @oplatsen och @wisemanswisdoms eller det engelskspråkiga kontot @RALee85.