Liberalt högmod som bromskloss
”Tankesmedjan Fores och Liberal debatt har samlat en rad profiler från Miljöpartiets och Centerpartiets ungdomsförbund, men också från regeringspartierna Moderaterna och Liberalerna för att utgöra spetskompetensen i framtidens ’gröna liberala’ idédebatt’. Det är strategiskt och principiellt fel att två av regeringspartiernas ungdomsförbund försöker sabotera det bräckliga regeringssamarbete som finns”, skriver Henric Colliander, Elias Norgren och André Popovski från Konservativa Förbundet och Konservativ Debatt.
I riksdagsvalet 2022 lyckades en samlad koalition av högerpartier avsätta Socialdemokraterna från regeringsmakten. Sverige leds idag av en högerregering, och även om den lämnar mycket till att önska, så är det metapolitiska värdet av ett högerblock bra nog för att det ska vara värt att försvara.
Liberala krafter som gick ut som förlorare i valet försöker nu dock slå sina huvuden ihop för att undergräva Sveriges första konservativa regering på över ett århundrade. Tankesmedjan Fores och Liberal debatt meddelade i början av februari att de samlat en rad profiler inte bara från Miljöpartiets och Centerpartiets ungdomsförbund, utan även från regeringspartierna Moderaterna och Liberalerna, för att utgöra spetskompetensen i framtidens “gröna liberala” idédebatt.
Det är strategiskt och principiellt fel att två av regeringspartiernas ungdomsförbund nu försöker sabotera det redan bräckliga regeringssamarbete som finns. Man vill alltså formulera ett alternativ till den konservativa agenda som skänkte högern valseger, genom att surra fast sig vid det sjunkande liberala skeppets mast.
De liberala profilerna, under samlingsnamnet Reformgrupperna, skriver om ett behov av att “utmana rådande narrativ”, men de presenterar i sin vision ingenting annat än vad det liberala etablissemanget har stått för i årtionden. Precis samma vision som förlorat samtliga val efter 2014. Debattörerna hävdar att anledningen att alla Allianspartier backade även i valet 2022 var för att de inte var liberala nog, när sanningen är den rakt motsatta; de backade för att liberalismen, som de faktiskt fortfarande förfäktar, inte är populär.
Konservativa kan såklart tycka att det är beklagligt att regeringsunderlaget innehåller överliberala tendenser, men så länge Tidöpartierna för Sverige i en allmänt bättre riktning så kan även konservativa vara konstruktiva och optimistiska. De gemensamma beröringspunkterna som Tidöpartierna grundar sin regering på är allihopa brännande viktiga frågor som vunnit väljarkårens gehör och som är värda att sluta sig upp i ledet för.
Denna konstruktiva vision verkar trots det inte vara allt för populär inom vissa delar av den liberala rörelsen. I sin kritik mot regeringen berör Reformgrupperna fyra brinnande, politiska områden: utbildning, rättsstat, integration, och klimat.
På utbildningsområdet består visionen av samma modeord som har yttrats från alla håll i skolfrågor i många år. Åtgärder för att öka kunskapen och den sociala rörligheten är redan en del av Tidöpartiernas skolplattform. Det är svårt att tänka sig en skolpolitik som inte beskrivs på just detta sätt, och på vilket sätt en förment återfödd liberalism ska revolutionera området framgår inte.
I rättsstatsfrågorna har liberalismen redan misslyckats. Naturligtvis vill såväl konservativa som liberaler att medborgare ska åtnjuta personlig integritet och att statens agerande ska vara fritt från godtycke och kränkningar av grundläggande friheter. Men det dysfunktionella samhälle som liberaler i praktiken har skapat genom massinvandring har eroderat bort det högtillitssamhälle som deras friheter kräver.
Detsamma ser vi på Reformgruppernas vision för den så kallade integrationen. Överanvända fraser som “öka utrikes föddas arbetsmarknadsdeltagande” och “framtidstro av att se båda föräldrarna gå till jobbet” har hörts i åratal från inte minst socialdemokratiska företrädare, och Reformgrupperna misslyckas återigen att utmana narrativet, som de säger sig vilja göra.
Slutligen ger sig de gröna liberalerna i kast med ett omtag i klimat- och energipolitiken. Tidöpartiernas energipolitik framställs som en enkelspårig kärnkraftslobby som saknar det “gröna” engagemanget som endast vindkraften kan representera. Vindkraftsivrare ignorerar de marknadsmässiga argumenten mot icke- planerbara energikällor, och dessutom vilken miljöpåverkan vindkraftverken har för både människor och djurliv i glesbygden där de reses.
Det är tråkigt att se att Reformgruppernas största argumentationspunkter är bristande i originalitet. De vill tro att en satsning på förlorande idéer är ett vinnande koncept, inte helt olikt en envis kommunist som fortsätter att insistera på sin ideologis ofelbarhet. Det Reformgrupperna vill få oss att tro är att Sverige aldrig har haft riktig liberalism, och att det är nu det gäller.
Det är inte brist på liberalism som är problemet. Utan det är snarare ett överskott av liberalism som är problemet, vilket det svenska folket på både högern och vänstern har synat. Därutöver är det sorgligt att krafter som tidigare valt att stötta det nya regeringssamarbetet och på så vis bidra till ett anti- socialdemokratiskt paradigmskifte nu väljer att liera sig med oppositionen.
Trots Refomgruppernas försök att stöta in kilar i det bara halvårslånga regeringssamarbetet så behöver det dock inte betyda att det inte finns något hopp för samarbetet mellan konservativa och liberala. Valet 2022 visade på att samarbete mellan de två krafterna kan störta Socialdemokraternas makthegemoni.
Det förutsätter dock att man sitter stilla i båten och inte försöker kasta samarbetet i sjön enbart för att lyfta misslyckade och uttjatade ideér tillsammans med oppositionen. Om den breda högern ska ha någon som helst chans att styra mer än en udda mandatperiod varje sekel så måste detta faktum sjunka in för samtliga parter inom högern.
Henric Colliander, Ordförande för Konservativa Förbundet
Elias Norgren, Chefredaktör för Konservativ Debatt
André Popovski, Politisk sekreterare för Konservativa Förbundet