WARSZAWA Herman Lindqvist har en ny bok på gång – den här gången om Sveriges och Polens gemensamma historia. Inför boksläppet har vi tagit ett snack den folkkäre journalisten och populärhistorikern.
– Jag beundrar att polackerna aldrig gett upp, de kommer alltid tillbaka, säger han och ger samtidigt en känga till ”snälla” Sverige.

Sverige-Polen, 1000 år av krig och kärlek heter den nya boken som ges ut i september på Albert Bonniers förlag. Författaren Herman Lindqvist är för många svenskar känd för sina böcker och tv-serier om den svenska historien. Nuförtiden bor han i den polska huvudstaden Warszawa.

Varför du ville skriva den här boken?

– Under alla år jag skrivit Sveriges historia återkom Polen under olika sekler. Då jag gjorde mina historiska tv-program för SVT var vi flera gånger i Polen. Jag var där 1968, då jag var korrespondent i Prag och jag var i Gdansk då Walesa skrev under avtalet med regeringen. Polen intresserade mig sedan länge. Så nära Sverige men ändå så okänt för de flesta svenskar, som ändå har djupt rotade fördomar om landet och folket.

Varför är Polen så okänt för svenskarna?

– Det var de många åren under kommunismen som förstörde Polen för svenskar. De fick bilden av fattigdom, rykande skorstenar och obegripligt språk. Där fanns ingenting av intresse, ansåg de. Polen var osexigt helt enkelt. På min hemsida har jag publicerat massor med berättelser och bilder från ett Polen svenskar aldrig hört talas om. De häpnar och blir alltmer intresserade.

Varför har du valt att flytta till Warszawa? Vad gillar du med Polen kontra Sverige?

– Jag flyttade till Polen inte från Sverige utan från Frankrike. Polen är land nummer 11 jag bott i en längre tid. Efter kaotiska familjeförhållanden flyttade jag gärna till min nya frus hemland. Jag är van vid att bo i främmande länder. Jag kom inte hit för att jag var missnöjd med Sverige. Jag kom hit för att jag älskar min polska fru och vill lära känna hennes land. Jag jämför inte Polen bara med Sverige utan med alla de tio andra länderna jag levt i.

– Efter att ha bott i många länder, i synnerhet i Frankrike, uppskattar jag mycket den polska artigheten, både i språket och i vardagens manér. Jag tycker om livligheten, som påminner om den franska, skicket att man lägger sig, pratar med vem som helst.
Jag kom till Polen på president Komorowskis tid, alla kurvor pekade uppåt, Polen var populärt i EU, det var en anda av framtidstro och optimism. I Polens andra guldålder. Idag är det en lite annorlunda anda och Polens regering har inte många vänner i Europa.

Kan vi bättre förstå dagens politiska vägval (Polen med stark högerregering, Sverige med – ja, ni vet) i ljuset av historien?

– Svenskar förstår överhuvudtaget väldigt lite av hur andra folk och länder fungerar. De förstår inte ens Finland fast länderna varit ihopflätade i 700 år. Jag tror att jag har förklarat ganska väl i min bok varför Polen står där det står idag. Också att allt inte är fel i Polen bara för att det just nu finns en regering med för svenskar ibland udda och märkliga idéer. Polens väg genom historien är unik och på många sätt beundransvärd. Jag beundrar att polackerna aldrig gett upp, de kommer alltid tillbaka. De slåss för sitt språk, kultur och sitt land. Det fredliga och numera så ”snälla” Sverige förstår inte sådant. Däremot är det självklart för en fransman eller finne eller japan.

Hur blev det så?

– Sverige är ett fredsskadat land och de flesta svenskar har ingen aning om vad det vill säga att tvingas slåss för sitt språk, sin religion, sina städer och byar. De kan bara förstå det om de levt ett tag i sådana länder. Många svenskar får ”dåliga vibbar” bara av att se militär eller höra någon sjunga nationalsången. Se den förvirrade debatten varje år den 6 juni i Sverige! De förstår inte att ett land inte är någon självklarhet, att deras land och språk kanske inte kommer att bestå för alltid.